Den svenska utrikesministern Laila Freivalds har avgått sedan hon medgett att hon känt till att en av hennes politiskt sakkunniga kontaktat ett webbhotell, efter det att en organisation aviserat att man skulle publicera teckningar av profeten Muhammed.
Vi minns vad som hänt: Nordiska ambassader attackerades och brändes i Libanon och Syrien. Ett tiotal dödades i Nigeria och Afghanistan. Massiva protester i Indonesien. Kravaller, demonstrationer och en revolt som kan leda till regeringens fall i Pakistan. Stängda danska ambassader i flera länder i Mellanöstern och Asien. Bojkottade varor för hundratals miljoner kronor och fara för flera länders medborgare.
Den massmediala bedömningen av Freivalds bristfulla och osmidiga agerande har i stort sett varit entydig. Det finns dock undantag, t.ex. religionsociologen Johan Gärdes artikel i SvD (2006-03-16) med rubriken ”Freivalds visade kurage”. Artikeln är intressant eftersom författaren analyserar vad som hade kunnat hända om överheten inte agerat. Han skriver bl.a.: ”Det har lett till en ytterst viktig debatt kring yttrandefrihetens gränser och vad svenska myndigheter, till exempel Säpo, kan eller inte bör göra i samband med att extremistgrupper publicerar artiklar som kan få enorma konsekvenser för Sveriges säkerhet och svenskars relationer till omvärlden. … Om inte yttrandefrihet balanseras med religionsfrihet kan denna typ av yttrandefrihetsfundamentalism leda till en världskonflikt av mått som vi kanske aldrig har upplevt som nation.”
Gärde avslutar artikeln med att uttrycka stolthet över UD:s snabba agerande i ett utsatt läge och hävda att tjänstemännen borde berömmas och inte kritiseras – än mindre avsättas – för sitt arbete.
I NT finns två paradoxala modeller för hur maktmedel givna av Gud disponeras. Mitt i passionshistorien beskrivs ett missbruk. Petrus använder svärdet (militära maktmedel) för att befrämja Jesu liv och verksamhet (Matt. 26:51–54, Joh. 18:10– 11). Han tillrättavisas av Jesus: Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd. I Rom. 13 redogör aposteln Paulus för hur den av Gud givna överheten inte disponerar svärdet förgäves.
Är detta en motsägelse? Nej, Bibeln låter dessa båda linjer finnas sida vid sida. Överheten har Guds mandat att å rättfärdighetens vägnar använda svärdet för människors välbefinnande. Det innebär att myndigheter har plikt att om så behövs bruka yttre maktmedel för att upprätthålla lag och ordning.
Kristi kyrka har inget mandat att i den andliga kampen använda yttre maktmedel, utan endast Andens svärd, som är Guds ord. Detta förorsakar inte fysiska skador men skapar omvändelse och tro – nytt liv (Hebr. 4:12).
Kristna har inget annat vapen att försvara sig med än Guds ord. Blir vi för vår tros skull förföljda och ställda inför rätta, öppnar Gud dörrar för att vittna – för mission.
Den andliga makten ”utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten … den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar icke själar, utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff … Den andliga och den världsliga makten bör fördenskull icke sammanblandas.” (Augsburgska bekännelsen, art. 28.)
Även i vår tid har överheten ansvar att tygla t.ex. militanta upprorsmän. Vi lever i en på många sätt kaotisk tid. Samhällets grundvalar skakar. Laglöshetens hemlighet är verksam. Låt oss likt Abraham ha blicken riktad på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat och glädja oss över att få tillhöra ett rike som inte kan skaka… och vara tacksamma och tjäna Gud efter hans vilja, med vördnad och fruktan (Hebr. 11:10, 12:28).
Roland Gustafsson
Missionsföreståndare