Som kristen måste man hela tiden vända tillbaka till navet i vår tro: försoningen och att få frid med Gud. Men tron omfattar hela livet – därför behöver vi också hjälp med hur vi på ett rätt sätt förvaltar våra pengar och tillgångar.
Allt kommer från Gud
Som kristen förundras man ständigt över Guds godhet. Allt vi har kommer ytterst från honom – våra hem, vänner, tillgångar, gåvor och möjligheter. Sist, men verkligen inte minst, har han gett oss frälsningen i Jesus Kristus och hoppet om evigt liv. Det är förundran över detta som måste bli vår utgångspunkt när vi funderar över pengar och förvaltarskap.
I Markus tolfte kapitel möter oss en kvinna som lever i denna förundran. Hon är en utfattig änka – men full av kärlek och tillförsikt om att Gud alltid ger henne vad hon behöver. Allt har hon fått från Gud och därför vill hon också offra allt tillbaka till honom. Hon är vad Paulus kallar ”en glad givare” (2 Kor. 9:7).
Men förtjänar alltså Gud precis allt vi äger? Ja, allt kommer från honom, och som förvaltare av det han ger oss ska vi också ställa allt i hans tjänst. Vi har verkligen alla skäl i världen att varje morgon vi vaknar fråga oss: ”Vad vill Gud att jag ska göra i dag? Hur vill han att jag ska använda mina förmågor och tillgångar?” Men bör vi inte då också ge bort allt vi äger? Jag tror inte det. Jesus uppmanar oss att älska andra som oss själva, och de flesta av oss unnar verkligen andra att få köpa sig fina saker och låta sina intjänade pengar på olika sätt berika deras liv. Vi behöver inte skämmas så snart vi unnar oss något utöver ”vårt dagliga bröd”. Men vi ska i detta inte glömma att vår främsta uppgift är att förvalta och ta väl hand om det vi har fått.
När detta är sagt har vi ändå skäl att låta änkans vittnesbörd bli till eftertanke. Vad vi gör med våra pengar, avslöjar nämligen var vi har vårt hjärta. Lägger vi – trots goda möjligheter att göra annorlunda – allt vi äger på kläder, resor och nöjen, säger det naturligtvis att vi lever för oss själva. Ett sådant själviskt och girigt beteende betraktar Paulus som en form av avgudadyrkan (Ef. 5:5). Det avslöjar att vi inte på djupet fyllts av glädje över det som Gud gjort för oss och väckts till medkänsla med andra.
Hur ska vi prioritera vårt givande?
Många av oss sitter med räkningarna i slutet av månaden. När vi betalt in alla fasta avgifter har de flesta av oss några tusen över. De ska räcka till mycket. Först till det vi själva och vår familj behöver för att kunna leva och göra saker tillsammans. Därefter till det som vi vill göra för och tillsammans med människor i vår närmaste omgivning. Det gäller behövande som vi har en direkt kontakt med. Bo Giertz definierar min nästa som ”den som jag kan nå med min tjänst”. Det gäller också våra vänner. Dem betalar vi inte för att få och många umgängesformer är inte kostsamma alls. Men till vänskap hör för de flesta av oss att gå ut och äta tillsammans, bjuda på fest, se en fotbollsmatch eller ett kulturevenemang etc. Eftersom vi är skapade för relationer är dessa saker inom rimliga gränser viktiga att kunna lägga pengar på.
Men sedan har vi också ett ansvar för kyrkan. Att älska Kristus är att älska hans kyrka. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar bröderna (1 Joh. 3:14). Ett sätt på vilket vi uttrycker vår kärlek och vårt engagemang för kyrkan, är genom att ekonomiskt stödja behjärtansvärt arbete. Även här gäller det att tänka till. Som kristna är vi kallade att främst stödja det arbete som utbreder Guds rike, dvs. befriar människor från ett till det yttre ovärdigt liv här i denna världen och för dem in i den gemenskap med Jesus Kristus som sedan ska fortsätta in i evigheten. Men hur ska vi då prioritera? Det finns ju många rörelser som arbetar med detta som mål.
Stöd ditt andliga hem!
Jag tänker mig att vi då först måste fråga oss: Vilket är mitt andliga hem? Ska vår tro få näring, måste vår församling eller förening fungera väl. Även om jag kanske är missnöjd med mitt andliga sammanhang, är det ändå där jag är med och påverkar. Så är det också självklart att jag ska stödja det ekonomiskt.
Hur man går vidare därifrån varierar. Somliga är med i en församling eller förening, men upplever sig inte ha någon direkt förbindelse med den riksorganisation till vilken denna är kopplad. I stället ser man t. ex. Credo som den rörelse där tron fått födas och man har sina andliga förebilder. Då är det naturligt att ge till den rörelsen.
För de flesta medlemmar är emellertid riksorganisationens arbete vår näst största angelägenhet. Dock kan vi här ställa något större krav än gentemot det lokala sammanhang som vi direkt är med och påverkar. Olof Edsinger skriver:
”Innan vi börjar ge till andra kristna sammanhang, bör vi ta ett kännbart ekonomiskt ansvar för vår egen organisation.
Samtidigt som jag säger detta är det viktigt att tillägga att ansvaret här är dubbelt. Varje kristet sammanhang behöver vara lyhört för sina medlemmars synpunkter på verksamhetens utformning. Den rörelse eller församling som inte förmår tända vision för sitt eget arbete får därför räkna med både en minskad storlek på och glädje i givandet” (Välsignat givande, s. 21).
När vi bestämt vad vi denna månad, förutom kollekter och insamlingar m.m., vill satsa på av ovan nämnda verksamheter, är det viktigt att vi, om vi har möjlighet, också försöker ge ett bidrag till annan kristen verksamhet som fått betyda något för oss eller vars arbete vi känner för och upplever behjärtansvärt. Det kan vara Credo, Norea Radio, Nordiska L’Abri, Stadsmissionen, Slaviska missionen, Lutherhjälpen etc. Många av dessa rörelser är inte kopplade till ett enskilt samfund och därför helt beroende av understödjare från olika kyrkor.
Att ge regelbundet
Det finns många olika sätt att ge på. Någon kan ge mer än man kan begära av sin tid och sitt kunnande för att föreningen eller församlingen t.ex. ska slippa anställa hantverkare för ett reparationsarbete. En annan ger genom att inte ta ut milersättning efter ett utfört uppdrag eller att inte ta betalt för det kyrkfika man handlat in till. Givandet i en ideell rörelse är nästan alltid betydligt större än vad som redovisas i statistiken.
Ändå är det naturligtvis också viktigt att det ges pengar via kollekter, autogiro, insättningar och överföringar. Ju mer regelbundet dessa pengar inkommer, desto säkrare kan de ekonomiska förvaltarna lägga en budget och planera olika satsningar. Uppmaningen att ge regelbundet är därför viktig. Dessutom är den biblisk. På första veckodagen skall var och en av er hemma lägga undan och samla ihop vad han lyckas spara, så att insamlingarna inte sker först vid min ankomst (1 Kor. 16:2). Det för ett årsmöte idealiska är om man kan budgetera med samma summa som inkom under det utgångna räkenskapsåret.
Hur mycket ska vi ge?
Hur mycket var och en ska ge kan bara den enskilde svara på. Vi återfinner i Nya testamentet ingen absolut procentsats. Mycket avgör: behoven, möjligheterna och graden av engagemang.
I Gamla testamentet återfinner vi tiondet som en kyrkoskatt som också bar med sig oerhörda löften: För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger Herren Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått (Mal. 3:10).
Även i Nya testamentet tycks tiondet leva kvar som en riktningsgivare. Jag tror det är en god sådan så länge man känner att man av hjärtat kan avstå från det och ändå klara sina finanser utan att behöva hamna i beroende av andra.
Det är bra för oss med ett rikligt givande. Så mycket av kyrkans arbete är angeläget! Dessutom prövar och avslöjar givandet vår tro och hängivelse. Att ge av hjärtat är att visa att man älskar Jesus!
Markus Hector
Pastor, Roseniuskyrkan i Stockholm
Litteraturtips: Välsignat givande av Olof Edsinger, EFS läser, Uppsala