Människan är satt till förvaltare. Hon bör förvalta skapelsen i samspel med den – på Jesu uppdrag, med Jesus som förebild och med en förväntan på Jesu återkomst. Då är framtiden meningsfull.
I Bibeln förekommer förvaltarskapsbegreppet i strikt mening endast i Nya testamentet och rör där inte skapelsen. Jesus talar om goda och dåliga förvaltare (se t.ex. Luk. 12:42ff. och Luk. 16:1ff.). Paulus uppmanar oss att förvalta Guds hemligheter (1 Kor. 4:1–2) och Petrus om att förvalta Guds nåd i dess många former (1 Petr. 4:10).
Jesus – Förvaltaren
Det grekiska ordet som är översatt med förvaltare heter oikonomos. Det har med hus – oikos – att göra. I såväl antika texter i allmänhet som i Nya testamentet kan huset innebära allt från ett fysiskt hus, en familj och ett samhälle till det kosmiska huset. I ett fall är Bibeln klar: ingen människa är husägare – oikodespotes. Det är bara Gud. Gud äger och människan förvaltar. Men det finns ett underbart undantag, det är Jesus. Han är i Nya testamentet både husets ägare och dess förvaltare. Både oikodespotes och oikonomos. Så visar våra livs och tillvarons ägare i sin egen person hur vi skall vara som förvaltare. Vi skall som förvaltare vara som Jesus!
Förvaltarskapsbegreppet
i kyrkans historia
Kyrkohistoriskt sett kom ordet först att användas i sin grekiska form i fornkyrkan. Vi har ännu i dag en klang av det i den östliga delen av kristenheten. Där talar man om den Gudomliga ekonomin. Det vill säga Guds styrande och ledande av skapelsen från dess början till dess fulländning, med Jesus som den som återställer och tillsammans med Anden fullföljer Guds plan och för den till sitt goda mål.
I den västliga delen av kristenheten kom förvaltarskapsbegreppet att få en stark ställning när frikyrkligheten etablerades på den amerikanska kontinenten. Med anknytning till alla de bibelställen som handlar om förvaltarskap underströks vikten av att förvalta sin tid, sina tillgångar och sina begåvningar så att de kom Herren och församlingen till glädje. Men det var ännu inte skapelsen på något sätt som fanns i blickfånget, utan församlingens bästa.
Det var inte förrän på 1980-talet som förvaltarskapsbegreppet kom att knytas till skapelsen. Även om Bibeln själv inte använder termen förvalta i detta sammanhang, så kommer det nära skapelseberättelsens ord till människan att råda eller härska över skapelsen. Ordet härska har tyvärr i syndens värld fått en negativ klang och förknippas med maktmissbruk, men kom ihåg att Guds härskande aldrig är maktmissbruk utan alltid bara gott.
Det finns en framtid
Det finns hos en god förvaltare av skapelsen en sak som Jesus tydligt understryker: för förvaltaren är framtiden meningsfull. Detta är viktigt att understryka i en tid och i en kultur där de kortsiktiga njutningarna, upplevelserna och tillfredsställelserna dominerar så förfärligt. Den typen av samhälle tecknar Jesus i en blixtbild just i Luk. 12:45. En dålig tjänare/förvaltare har inga förväntningar på att Herren – Jesus – skall komma tillbaka. Konsekvensen blir att han eller hon slår de andra i världens sargade hus – konkurrens – och äter och dricker omåttligt – konsumtion. En kultur präglad av konkurrens och konsumtion är en dålig förvaltarkultur.
Mot detta sätter Jesus i vers 42–44 den gode förvaltaren. Hans grundhållning vilar i det faktum att han vet att hans Herre kommer tillbaka. Med andra ord: framtiden är meningsfull. Den sårade och hotade biosfären på den tredje planeten från solen kommer inte att kollapsa i ett sista sammanbrott, och sedan är allt organiskt liv slut. Vi är i stället – mitt igenom folkhavens stormar, mitt igenom alla miljöutmaningar – på väg mot den återkommande Kristus. Vi är på väg mot alltings början. Med den insikten finns det ingen handling eller uppoffring som är för liten och meningslös för att räknas. Många kan göra stora handlingar om man vet att det lönar sig. Den som väntar Jesus åter kommer att göra de människovänliga handlingar som Jesus önskar se – även när och om det till synes inte lönar sig. Här tänker jag på Moder Theresa. Hon och hennes systrar kunde bära in barn från gatan och lägga dem i en säng, om inte annat så bara för att de skulle få en människovärdig död.
Förvaltarskapets grund är alltså att veta att framtiden är meningsfull därför att Jesus kommer tillbaka.
Förvaltarens delaktighet
Det andra en god förvaltare måste vara medveten om är att förvaltaren själv är en del av den ekologiska väven. Med markens stenar står du i förbund, står det i Job. 5:23. Vi välmående västerlänningar tänker oss tanklöst världen som en scen där vi agerar och jordens rikedomar som ett numera globalt skafferi. Men alla atomer och molekyler som bygger upp våra kroppar och som byggs in i våra kroppar när vi andas och äter, utgör byggstenar i ett kosmiskt kretslopp, där vi som människor ingår i en helhet som är större än vi själva. Samtidigt är vi unika. Vi är de organismer som kan reflektera över vår tillvaro i väven och vi kan som skapelsens munnar lovsjunga vår Skapare och ta emot honom i Kristi kropp och blod.
Faktum är att gudstjänstfirande är en ekologiskt vänlig förvaltarskapshandling. När den moraliskt ansvariga arten människan låter Gud läka det av synden förstörda förhållandet mellan Skaparen och människan – så är det faktiskt en ekologisk välgärning. För, som Paulus skriver: Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja, utan på grund av honom som vållade det (Rom. 8:20). Och skapelsen längtar efter sin befrielse! Den förutsätter Guds barns befrielse. Därför kan en klarsynt profet – som när han ser sin tids miljökatastrofer där djur, fåglar och fiskar försmäktar – skriva: Dock bör man inte så mycket gå till rätta med någon annan eller förebrå honom eller förebrå ditt folk, som man bör gå till rätta med prästen! (Hosea 4:4.) Miljökriser är i djupaste mening en andlig fråga.
Med Jesus som förebild
Det goda förvaltarskapet skall utföras med en enda förvaltare som förebild. Det är Jesus. I vår kultur har synen att människan är överlägsen allt annat i skapelsen fått många riktiga invändningar. Vi säger gärna att människan är skapelsens krona. Det ligger något riktigt i det. Men uttrycket är tveeggat. Vi människor har inte lyckats särskilt väl. Vi har skämt ut oss. I den judiska fromheten, i vilken Jesus levde, var och är sabbaten skapelsens krona. På den sjunde dagen vilade Gud från allt sitt verk – och det väntar en sabbat då Gud och den frälsta mänskligheten tillsammans lever i den eviga vilan (jfr Hebr. 4:1–11).
Människans överlägsenhet i förhållande till allt annat skapat har i västvärlden på senare tid bytts i ett förakt för människan, så att hon framstår som underlägsen resten av skapelsen – eller till och med är biosfärens största problem som bäst borde utrotas. En aningslös föreställning är att om människan lämnade skapelsen i fred (eller helst försvann ur den) så skulle världen må bra. Det kan nog stämma på ett visst sätt, men behöver inte betyda att människans påverkan bara är av ondo.
När vi tänker oss skapelsen som bäst kanske vi ser framför oss löviga lundar, ängsmark med blommor och fridfullt betande djur. Men det är faktiskt så att alla dessa miljöer är humanpåverkade. Om de lämnas åt sitt eget öde slyar de igen, förbuskas och blir så småningom en helt annan, mer artfattig, naturtyp. Det visar att samspelet mellan människan och naturen kan medföra något gott.
Den sortens förvaltarskap är inte förvaltande vare sig från ovan eller underifrån. Den är en med-relation till allt skapat. Precis som Jesus, den store förvaltaren, är för mänskligheten och hela skapelsen en Emanuel, en ”Gud med oss”. Att vara medveten om sin särart, medveten om sitt ansvar och ha blicken fäst på Jesus, det ger människan de bästa förutsättningarna för att vara en god skapelsens förvaltare.
Bo Brander, präst och teol.dr, Lund