Möt Dan Jonsson – som blev intresserad av Gud när han träffade sin blivande fru som berättade hur hon blivit kristen. Han konfirmerades som vuxen och blev då själv kristen. Att veta att Gud finns och älskar honom är nu Dans trygghet.
Dan, när blev du kristen och hur gick det till?
– Det var ungefär tre år sedan. Det var genom Sanna, min fru. Henne träffade jag 2002. Hon hade precis kommit tillbaka efter en tid i Finland och hamnade i samma gymnasieklass som jag. Vi blev tillsammans. Hon hade blivit kristen på ett konfirmationsläger, och efter ett tag började vi prata mycket om hennes kristna tro. Jag har alltid känt att jag tror på någonting, men inte vetat vad. Man skulle kunna säga att Gud talade till mig genom Sanna.
Hade du haft någon kontakt med kyrkan eller andra kristna tidigare?
– Nej, inte alls. Jag är döpt, men annars har jag aldrig varit i kyrkan. Mina föräldrar var inte troende alls. Den enda i min omgivning som varit kristen var min farmor.
Hur reagerade de när du sa att du blivit kristen?
– De sa inte så mycket. Men de var i alla fall inte negativa. Jag har försökt att prata med dem, men det är svårt.
Du konfirmerade dig i Roseniuskyrkan förra året.
Hur var det att konfirmera sig i vuxen ålder?
– Det var intressant! Men jag har ju inget att jämföra med förstås. Jag får verkligen tacka Markus Hector för mycket. Han är pastor här i kyrkan och han gav mig privatundervisning.
Hade allt varit annorlunda om du konfirmerat dig som fjortonåring, tror du?
– Med facit i hand hade det varit bra att veta om allt tidigare. Jag minns att de kom till skolan och pratade om konfirmationsundervisning, men det var ingen av mina kompisar som konfirmerade sig. Jag blev inte heller uppmuntrad av mina föräldrar att göra det.
Gud hade kanske en annan plan för dig?
– Ja. Jag vill gärna tro att det är så!
Hur var det att komma som nykristen till en församling, där de flesta medlemmarna varit kristna sedan de var barn? Hur blev ni bemötta?
– Jag tyckte att det kändes bra. Vi blev bra bemötta. Men det är klart att det kändes konstigt att vara helt ny. Alla kunde allt och man själv var så ”efter”. Till en början var det lite svårt att komma in, men det berodde kanske mest på mig och Sanna. När man väl började prata med folk var alla väldigt trevliga och välkomnande.
Hur kan man göra för att välkomna nykristna i en församling på ett bra sätt?
– Svår fråga. Om man ser nya människor, så tror jag på att tidigt ta kontakt och börja prata med dem. Det behöver inte vara så komplicerat, men bara så att man vet vem man kan vända sig till om man har frågor. Sedan kanske det inte är så bra att vara för påträngande heller. Vissa kan behöva lite tid att smälta allt nytt.
Vad är viktigast för dig i ditt kristna liv?
– Det beror på hur man menar, men för mig är det väldigt viktigt att man har Gud i centrum och låter honom leda. Då tänker jag mycket på ledning i äktenskapet och i min papparoll.
Hur låter man Gud leda, rent konkret?
– Något som Sanna och jag försöker göra är att läsa Bibeln och be tillsammans. Vi ber också med Lukas, fast han bara är femton månader och inte förstår så mycket än. Men han har en pekbibel med färgglada bilder på Jesus och Moses!
Jag tror att det är jätteviktigt att, om man är osäker över något, inte tveka utan prata med Gud om det direkt.
Känner du någon gång att Gud är långt borta när du ber?
– Ja. Ibland kan det vara svårt att be. Kanske är det speciellt så för mig som inte är uppvuxen med det naturliga i att be. Att bara kunna prata med Gud.
Det bästa med att vara kristen?
– Det bästa är helt enkelt att veta att Gud finns. Att veta att han älskar en. Den tryggheten är det viktigaste för mig. Jag vet att jag kan vända mig till honom och att han är med mig vad som än som sker.
Och det svåraste?
– Det är att det är så svårt att prata om sin kristna tro med andra som inte är kristna. De flesta av mina vänner och min familj är inte kristna, och i samhället tycker jag att det finns en ganska negativ inställning till kristendomen. Många har så mycket fördomar, även om de inte säger dem rätt ut. Folk tycker att det är konstigt. Därför är jag inte så öppen med min kristna tro som jag egentligen skulle vilja. Mina nära vänner vet om det, men det är ingenting vi pratar om. Sanna och jag försöker umgås mer med andra kristna, det är så mycket lättare att prata med dem om sin tro.
Är det något som betytt särskilt mycket för dig?
– Att jag har fått träffa Sanna, och den stora gåvan när vi fick Lukas. Trots att det kan vara tufft ibland att vara småbarnspappa samtidigt som man studerar, har vi det så bra. Vi har fått så mycket!
Har du några råd till andra som kommit till tro i vuxen ålder, något man kan tänka på när det gäller andaktslivet eller relationen till Gud … ?
– Något som jag tycker varit skönt är att få råd från andra hur man kan få till rutinerna. Vi har till exempel pratat med andra om hur man ska göra med bordsbön och sådant. Nu ber både vi och Lukas bordsbön. Man ska inte vara rädd för att prata med folk, och inte heller för att prata med Gud om det som är svårt. Det viktigaste är att följa Gud och det han vill med ens liv.
Caroline Petersson