Han sa sig vara ateist då han påbörjade medicinstudierna i Uppsala. Efter en tid bytte han till latin, grekiska och antikens historia. Han blev kristen, läste teologi och blev präst. Hans valspråk var: Talet om korset är en Guds kraft. Bo Giertz blev en stor andlig ledare – i kyrkan och i studentrörelsen – och hans undervisning är fortfarande till rik välsignelse.
Bo Giertz (1905–1998) var kyrkoledare redan innan han 1949 blev biskop i Göteborgs stift. Som komminister i Torpa i Östergötland hade han blivit känd genom böcker som Kristi Kyrka och Kyrkofromhet, där han 1939 presenterat sin kyrkosyn och sitt program för ett personligt kristet liv. Den själavårdande omsorg om den kämpande, uppväckta människan, som kännetecknar väckelsen från Henric Schartau, präglade Giertz framställning av Nådens ordning, där betoningen låg mer på nåden än på ordningen. Samtidigt bevarade han den ungkyrkliga entusiasmen över kallelsens glädje från sin studietid, och den rosenianska väckelsens varma uttryck för försoningen, som han mött hos ”nordöstringarna” i Linköpings stift.
En större läsekrets nås
Giertz kyrkohistoriska romaner – Stengrunden, Tron allena och Riddarna på Rhodos – har nått en stor läsekrets i många länder. Utmärkande för skildringen av kris, reformation och väckelse är att kyrkans och den enskildes förnyelse fogas så nära samman. Vad han i sin principiella framställning från 1939 delat upp på två böcker, har han i romanerna smält samman till ett.
Den stora plats som det mänskliga får, ger Giertz möjlighet att avslöja vad traditionell teologisk analys sällan förmår: att människans lagiskhet, hennes gärningsmentalitet och strävan till självfrälsning är lika stor i hyperevangeliska rörelser som i mera lagiskt präglade strömningar. Hans intresse för hur det gick med väckelsen sedan, när den första entusiasmen börjat svalna, är stort. Förnyelsen blir inte, som den första avgörelsen, en station som kan passeras, utan ett nytt sätt att färdas, en livsform för Kyrkan och för enskilda kristna.
Biskopsord och förnyelsearbete
Herdabrevet (1949) kom genast ut i fyra upplagor. Arvet från fornkyrkan, reformationen och kyrkväckelsen lyfts fram, men inte som något att skryta eller slå sig till ro med. Just därför att arvet är så rikt, förpliktar det till nytt arbete i dag. Det märkliga avsnittet om liturgi och väckelse har getts ut separat på flera språk. Liturgi utan väckelse beskrivs som det farligaste av alla kyrkoprogram. Samtidigt behöver väckelsen liturgin. Och väckelsen skall en gång ta slut, medan liturgin skall bestå och fortsätta i den eviga lovsången.
Som biskop byggde Giertz kyrka både i yttre och i inre mening. Småkyrkorörelsen fick i honom ett starkt stöd. Han var konservativ i läran, men samtidigt öppen för nya arbetsformer som svarade mot tidens behov och samhällets förändring.
Hans översättning av Nya testamentet, färdig 1981, kom till därför att han för sitt kommentararbete behövde en ny översättning, som uppfyllde språkligt och stilistiskt högt ställda krav. Giertz höll fast vid bibelordets bokstavliga innebörd när han kommit till klarhet om den, till exempel i sin kritiska hållning till öppnandet av prästämbetet för kvinnor 1958. Lika orubbligt avvisade han försök att fånga eller binda Gud inom det mänskliga språkets begränsningar – något som bara stärkte hans tro på det märkliga i Guds uppenbarelse i historien, i Kristus och i Skrifterna.
Andaktsböcker till vägledning
Andaktsböckerna Att tro på Kristus och Att leva med Kristus från 1973–74, som 1987 anpassades till den då nya evangelieboken, betydde något nytt för många. Kanske främst i de böner som avslutar dessa dagliga betraktelser, ordnade efter kyrkoåret, upptäckte många läsare en ny öppenhet. De såg helt enkelt in i biskopens hjärta. Den gamle biskopen blev på ett nytt sätt vägledare för en ny tid, där biskopsauktoriteten inte längre hade samma klang, men den prövade kristna erfarenhetens betydelse ökade.
Anders Jarlert, Göteborg
Professor i kyrkohistoria