En förlåtande Gud

Bakgrunden till denna kända psalm är en skandalös historia. Huvudpersonen i den skandalen är heller inte vem som helst: kung David, som var både en politisk och andlig ledare i Israel, gjorde sig skyldig till en rad allvarliga synder.
En kväll, när David var uppe på taket till sitt palats, såg han en vacker kvinna, Bat-Seba, som badade och han uppfylldes av begär till henne. Med henne begick han senare äktenskapsbrott, och för att dölja sitt brott sände han hennes man Uria till den yttersta fronten i kriget mot ammoniterna för att denne skulle bli dödad, vilket också skedde.1 Länge var David övertygad om att han hade arrangerat det perfekta brottet. Det var bara en sak som var besvärande för David och det var att Gud visste vad David hade gjort: Men det som David hade gjort misshagade HERREN.2 Gud sände därför profeten Natan till David3 och då blev det uppenbart för David att Gud visste allt. Vid Natans ord: Du är den mannen!,4 rasade Davids värld samman. Och nu (som alltid!) var det nödvändigt med en konkret syndabekännelse från Davids sida.

Syndens allvar
Vi kan aldrig rätt uppskatta Guds barm­här­tighet och förlåtelse förrän vi har sett vår synd. I denna psalm finns det tre olika ord som beskriver syndens väsen: överträdelser (v. 3) vilket betyder att gå över en gräns, missgärning (v. 4) som syftar på hela vår fördärvade natur och synd (v. 4) som innebär att vi missar målet. Syndens innersta väsen är ett uppror mot Gud: Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon (v. 6). David hade syndat mot både Bat-Seba, Uria, sin familj och sitt folk, men först och främst mot Gud. Vi är alla under Guds dom på grund av synden och det är också därför vi alla behöver bli förlåtna. Vår fallna natur bär vi med oss från vår födelse: Se, i synd är jag född (v. 7). Det finns alltså något som har blivit överfört till oss från våra föräldrar och det är vår inneboende själviskhet och bortvändhet från Gud. När vi inser att vi på grund av synden är under Guds dom inser vi också vårt behov av förlåtelse.
Förlåtelsens nödvändighet
Guds förlåtelse svarar mot våra behov. David använder två olika uttryck för att beskriva förlåtelsen. Först ber han att Gud skall utplåna eller radera ut hans överträdelser (v. 3). När Gud förlåter ställer han även tillrätta. Detta får du lita på när syndens minnen plågar dig. Sedan ber David att Gud skall två eller tvätta honom ren (v. 4). Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö (v. 9). Isop är en växt som man kan bunta ihop till ett knippe och med detta knippe kunde man stänka vatten på det som skulle renas. David såg sitt behov av förlåtelse och renhet och han visste att Gud kräver renhet i vårt hjärtas djup (v. 8). Det finns bara en kraft i tillvaron som kan omskapa en människa på djupet och det är Guds förlåtelse och nyskapande kraft genom den helige Ande (v. 12).

Förlåtelsens följder
När David hade insett sanningen om sig själv och tagit emot förlåtelsen och det nya livet från Gud, fick han en ny inställning till både Gud och männi­skor. Det han själv hade fått av Gud ville han nu ge vidare till andra: Jag vill lära överträdarna dina vägar, så att syndare omvänder sig till dig (v. 15). Tidigare hade han syndat mot sina medmänniskor, nu vill han tjäna dem på ett nytt sätt. Denna nya drivkraft i Davids liv var ett verk av Herren. Även gentemot Gud hade det kommit in en ny ton i Davids liv. Nu ville han använda sin mun och sina läppar till att prisa och lova Herren: Herre, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov (v. 17). Också detta var Herrens verk i Davids liv. När vårt hjärta får det rätt med Gud, blir också de yttre ’offren’ rätta offer. Det är så verserna 18 och 21 skall förstås, och vers 19 visar att det är så Gud menar.
Du behöver ta synden på allvar, men du behöver även ta både syndabekännelsen och förlåtelsen på allvar.

Ingemar Rådberg, universitetslektor, Lödöse

1. 2 Sam. 11
2. 2 Sam. 11:27
3. 2 Sam. 12
4. 2 Sam. 12:7