… och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss. Matt. 6:12
Och …
Ja, så är det med den här bönen – den är hopbunden med de föregående bönerna. Jesus vet hur det kan bli för oss när vi ber om Guds rike och Guds vilja. Att samvetet kan anklaga oss för att vi har levt efter vår egen vilja och har fastnat i bekymren. Men Jesus tål inte att sådana anklagelser stjäl den frimodiga tron ifrån oss. Tätt ihop med dessa böner får vi säga: … och förlåt oss våra skulder.
Såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss. Så fortsätter bönen. Den har två led som hänger ihop med varandra. I ena ledet ber vi Gud förlåta oss det vi har felat mot honom, i det andra förlåter vi dem som har felat mot oss.
Men det sista har vi svårt att ta till oss. Vi vill göra invändningar. Vi vill reservera oss. Vi vill ställa oss bakom Petrus. Han gick fram till Jesus och frågade: ”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” (Matt.18:21.) Det måste väl ändå vara så att vi kan komma till en gräns där vi säger: ”Nu får det vara nog. Detta kan jag inte förlåta.” Ja, så tänker vi av oss själva. Sådana är vi. Därför blir det bitterhet i hjärtat. Därför blir det klyftor i släkten och till och med i familjen.
Men Gud förlåter utan gräns. Det är detta Jesus har uppenbarat. Det väckte förvåning och bestörtning. Han tog emot dem som var stämplade som syndare, tullmän som tagit tjänst hos romarna, kvinnor som sålt sig till soldaterna. Han lät dem höra det goda evangeliet. Och när de ångrade sig gav han dem förlåtelse för deras många synder (Luk. 7:36–48).
Så förlåter Gud. Så handlar Jesus med oss. Om vi nu har kommit till honom ska vi göra på samma sätt. Jesus säger: ”Inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju.” För så är det med Gud. Han förlåter utan gräns. Och såsom Gud förlåter oss ska vi förlåta dem som felat mot oss.
Men detta kan vi inte själva. Guds Ande måste verka det i oss. Det fick Bilquis Begum Sheikh i Pakistan erfara. Sedan hennes man hade skilt sig från henne hatade hon honom. Hon tålde inte att se hans porträtt. Genom märkliga omständigheter började hon läsa Nya testamentet. Och hon kom till tro på Jesus. Efter en tid sade Guds Ande till henne: ”Älska din före detta make, Bilquis! Förlåt honom!” Hon blev chockad. ”Fader”, sade hon, ”jag kan bara inte göra det. Jag vill inte förlåta honom.” Hon staplade upp allt han gjort mot henne. Hatet vällde upp i henne. Till sist blev hon förskräckt och ropade till Gud. Då kom Herren Jesus till henne. Hon kastade sin börda på Herren. Hon bad: ”Fader, tag bort mitt hat och fyll mig med Din kärlek till Khalid! I Jesu Kristi, Herrens och Frälsarens namn!” Och det skedde. Medan hon stod och såg på fotot på mannen försvann de negativa känslorna. I stället kom en kärlek som förvånade henne. Hon önskade att det skulle gå Khalid väl.1
Så är det. Det vi själva inte förmår det kan Jesus verka i oss genom sin helige Ande. Men vi får komma ihåg att förvandlingen i oss inte alltid sker omedelbart – ofta kan den ta längre tid. Det är då viktigt att vi lever med detta öppet inför Gud.
Gustav Börjesson, prost, Sätila