På många håll i religionernas värld finns det en föreställning om en kommande slutuppgörelse mellan det onda och det goda. Klarast finns denna lära i kristendomen.
Enligt denna lära är Jesus Kristus inte bara Frälsaren utan också Domaren: ”Hela domen har /Fadern/ överlämnat åt Sonen” (Joh. 5:22). På denna punkt reagerar dock många människor mycket starkt: ”Om han är Frälsaren, kan han väl inte döma någon!” Sådana invändningar har inget stöd i Guds Ord. Kristus måste därför får oss få vara både Frälsare och Domare, båda delarna, helt och fullt.
Men nu är det märkliga det, att domen börjar redan här, under vår levnadstid. När Gud kallar en människa till omvändelse, tro och barnaskap, då drabbas hon ju också av Guds lag, som dömer henne för hennes onda gärningar och onda tankar, men allra mest för hennes onda hjärtas skull.
Men just denna dom kan bli henne till liv, om Guds heliga lag får bli en ”tuktomästare”, som driver henne till Kristus. Det är detta som kallas omvändelse, tro, rättfärdiggörelse och pånyttfödelse. Den dömde blir benådad och får börja ett nytt liv. Men denna dom sker inte bara denna gång, utan den sker dagligen. I den dagliga omvändelsen går en kristen varje dag in under domen för att också varje dag ta emot ny nåd.
Här har vi nu slutdomen i sikte: ”Ty snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden” (Rom. 9:28). Nu lär Skriften i stort sett två saker om denna dom: den är för den enskilda människans del avgjord redan under hennes livstid, och den skall ändå hållas en sista gång. Hur kan det stämma? Jo, när en människa lever här i tro på sin Frälsare har domen redan gått över henne. Hon har blivit dömd, Frälsaren har tagit på sig hennes skuld och frikänt henne. Därför heter det: ”Den som tror /på Sonen/ blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn” (Joh. 3:18). Varför kan det då inte räcka med detta? Varför måste det komma ännu en dom? Det vet vi redan av vanliga, jordiska förhållanden: Det räcker inte med domar i det tysta! Det måste komma ett officiellt, definitivt utslag.
Vid den stora slutdomen sätter sig Domaren på sin härlighets tron och meddelar utslaget. Den dom, som redan på jorden blev fälld i människornas hjärtan, tyst, ohörbart för alla andra, meddelas då öppet inför alla. Det finns ingen högre instans, för det är den allra högsta Domstolen som har fällt utslaget.
Det finns ännu en viktig sida av utslaget. Varför talar Jesus i den stora domsbeskrivningen i Matt. 25 om gärningarna, och vilka gärningar är det han går efter? De saliga står där ju förvånade, som om de ville säga: ”Herre, när gjorde vi allt det där?” Det Jesus räknar upp är sina egna gärningar, som har kommit till uttryck också i dessa trons människor. Det förhåller sig alltid så, när tron på Jesus och kärleken till honom lever. De saliga har förtröstat på hans gärningar, och de har fått vandra i ”förberedda gärningar”, som Gud har gjort genom dem (Ef. 2:10).
Månadens förklaring 2008 hämtas ur Kristna huvudord av Josef Imberg, Kyrkliga Förbundets Bokförlag, 2007.