Han sitter och grunnar. Han tänker på hur det ena efter det andra har förändrats för honom. Han minns den gemenskap de hade med vännerna medan hustrun levde. Sådana bjudningar hon ordnade, och så trevligt det var att gästa dem! Men efter hennes död ebbade det ut med umgänget. Han hade känt det svårt att hälsa på vännerna ensam. Och han hade ju inte kunnat ordna något själv. Så de hade ringt till varandra, han och vännerna. Och åren har gått. Nu är ett par av dem döda, och de andra är krassliga. Ja, så har det blivit.
Och nu kan han inte besöka barnen! De är goda och omtänksamma, de hör ofta av sig. Men de bor ju långt borta båda två. I går när sonen ringde hade han fört på tal detta med julen. ”Nu kommer du väl upp till oss i år”, hade han sagt. Barnen brukade turas om att ta emot honom på julen. Men han hade sagt till sin son som det var, att han inte vågade resa. Förra månaden hade han ju haft en stroke. Den hade varit liten, och den hade gått tillbaka. Men han har blivit orolig för sin hälsa. Han vågar inte ge sig ut och resa. Så den här julen blir annorlunda. Han får vara ensam. Det är detta han sitter och tänker på.
Kanhända är Du som läser detta i samma läge. Du är ensam, ja, kanske utan släkt och nära vänner. Och detta kan plåga dig, särskilt nu när julen närmar sig. Du vill kanske skjuta julen ifrån dig: ”Den är inget för mig som är ensam”, så kanske du tänker.
Men käre vän, vänta lite! Kanhända är här något för dig som är ensam, ja, kanhända är här något just för dig! För vad är det vi får höra, vad är det som berättas? Jo, detta: Gud kommer ner till oss! Han blir en av oss. Han lever vårt liv. Han delar våra villkor. Han delar allt med oss. Han delar också detta att bli lämnad ensam.
Det ser vi inte genast. Jesus är ju omgiven av stora folkskaror, och han har sina lärjungar. Men efterhand kommer det fram att ingen förstår honom, inte heller lärjungarna. De förstår inte den väg han måste gå. Han berättar det för dem, gång på gång talar han om det för dem, men de tar det inte till sig. Och till sist sviker de honom. När han ber dem vaka med honom i Getsemane, då somnar de. Och sedan flyr de. Han blir ensam.
Så har det blivit för Jesus. Han har blivit lämnad ensam. Han har delat detta med oss. Men – märk detta – han har kommit igenom. Han visste att hans Fader var med honom. ”Jag är inte ensam”, sade han, ”ty Fadern är med mig” (Joh. 16:32f.). Och nu kan han skänka detta till oss, detta som han har vunnit. Han kan skänka det till dig som känner dig ensam: Jesus kan göra dig trygg mitt i ensamheten. Han kan styrka dig i tron. Han kan göra så att också du vet: ”Jag är inte ensam, Fadern är med mig.”
Ja, Jesus drar oss alla till sig. Han drar in oss i sin gemenskap. Och när vi är hos honom då använder han oss till att dra andra in i samma gemenskap. Det blir som med en magnet. När en magnet drar ett litet gem till sig då blir det lilla gemet magnetiskt så att det kan dra ett annat gem till sig, ja, kanske flera.
Så verkar Herren Jesus. När vi kommer till honom påverkar han oss till att dra in andra i gemenskapen. Han kallar oss till att bry oss om dem som är ensamma. Han kallar oss till att besöka dem och till att öppna vårt hem för dem.
Gustav Börjesson, prost, Sätila