Ensamhet och gemenskap

Det talas mycket om ensamhet och brist på gemenskap i dag. Att det är ett växande problem i vårt samhälle förstår vi av det vi hör och ser. Ensamhet kan ta sig olika uttryck. Det många lider av är en ensamhet där man saknar mänskliga kontakter, där man blivit mer eller mindre isolerad från omvärlden.

Det finns också en ensamhet som Nils Ferlin fångade på kornet när han på sin tid skaldade: ”I livets villervalla så nära vi gå – men så fjärran från varandra ändå.” Det handlar om den ensamhet som verkar som en paradox eftersom den finns mitt i det som utgör materialet för mänsklig gemenskap och just därför också är så extra beklämmande. Ett problem i tiden, den stressade nutidsmänniskans dilemma där hon rusar fram i livet.

– Men vi har ju den kristna gemenskapen. Där har vi det väl bra…? Är det så, tacka då Gud och hoppa vidare till nästa artikel! För denna ska handla om den ensamhet som kan finnas just där, mitt i den kristna gemenskapen. Många berättar om en känsla av hemlöshet, distans och utanförskap. Man har på ett eller annat sätt blivit sviken och missförstådd och man känner sig ibland mera hemma med och mera välkommen hos dem som man möter utanför den kristna gruppen.

Hur kan det ha blivit så, att man går så nära sina medsyskon och ändå är så långt ifrån dem? Inte var det väl så det var tänkt att vara? Denna ensamhet kan belysas från flera håll. Här vill jag försöka lyfta fram två aspekter som blivit viktiga för min egen del.

Den första gäller ensamhet och gemenskap i förhållande till svaghet och styrka. I Gal. 6:2 uppmanas vi: ”Bär varandras bördor: då uppfyller ni Kristi lag.” Hos människan finns ett djupt rotat förakt för det svaga som tagit och tar sig våldsamma uttryck. Kanske går våra tankar till nazitiden och dess utsorterande av de svaga i samhället eller till det mer förfinade utmönstrandet av icke livsdugliga i vårt samhälle i dag, och vi förfasar oss – med all rätt.

Men föraktet för det svaga finns ännu mycket närmare; vi bär alla på det. Det tar sig ofta uttryck i att vi gör allt för att dölja vår egen svaghet medan vi så gärna framhåller andras. Känns det igen? Vi putsar våra fasader, visar upp vår ytliga präktighet och våra lyckade familjer och hoppas att ingen ska upptäcka hur det verkligen förhåller sig. För under ytan kan det döljas sådant som vi räknar som mindre vackert. Det kan vara relationsproblem av olika slag, depression, vrede, bitterhet och tvivel, för att nämna något. Det kan också gömma sig sådant vi gärna vill tro inte existerar bland kristna, som äktenskapsbrott, missbruk, incest och misshandel.

Samtidigt har vi i vårt eget sammanhang utformat en livsstil som blivit självklar, med tillhörande förbud och värderingar.

Detta sammantaget innebär att det ligger nära till hands att vakta på och döma ut den som inte följer det givna mönstret. Den människa som tänker och för sig annorlunda, ser annorlunda ut, den som uppriktigt vågar säga sin mening, den som misslyckas, hon blir misstänkt och betraktad som avvikande, som mindre kristen och som någon det är bäst att hålla ett visst avstånd till, särskilt som hon kanske påminner mig om min egen brist. När hon så försvinner ur den kristna gemenskapen tycker jag att hon har sig själv att skylla.

Så fostras vi till präktighetens goda skådespelare och så hakar vi, för att tala med Ferlin, ”våra skyltar var morgon på vår grind och pratar om väder och vind” i stället för om livets väsentligheter. Vi blir kanske till och med beundrade, men vi håller människor på behörigt avstånd och det blir ogästvänligt och kallt.

”Bär varandras bördor”, säger Bibeln och vänder upp och ner på allt. ”Gå in och lyssna på din medmänniskas bekymmer. ’Bär varandras bördor’, så ska du få se vilken välsignelse som blir följden. Du ska få se undren i Guds lag.” När vi ”går in för att tjäna vår medmänniska – är det hon som tjänar oss”, säger Erik Ewalds i boken Att ge tröst (Libris, 1989) och ger ett viktigt perspektiv på denna uppmaning. det finns också ett annat perspektiv. Har du tänkt på att det faktiskt inte står: ”Var stark och bär din egen börda”, inte heller ”Bär alla andras bördor”? Nej, ”bär varandras bördor”!

Det ligger en stor hemlighet i denna ömsesidighet. Bli sann och äkta, visa din svaghet, låt en god vän ta del av just det som du bär på och kämpar med. Vad händer då? – Jo, när du ärligt delar med dig av din egen börda, vågar din nästa kanske också anförtro dig sina bekymmer. Resultatet blir att i stället för två starka, duktiga, självupptagna – men ensamma – kristna går där nu två svaga kristna, som fylls av tacksamhet. En tacksamhet över att bördorna lättat (fast de gemensamt bär lika mycket som tidigare), över glädjen i att få dela det svåra, över den styrka som en nära gemenskap i svagheten ger. När jag kommer nära min medmänniska upptäcker jag nämligen att vi under ytan är av samma skrot och korn. Ensamhet och gemenskap kan också ställas i relation till ljus och mörker, vilket aposteln Johannes gör i sitt första brev: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom (Gud) och ändå vandrar i mörkret, då ljuger vi och gör inte sanningen. Men vandrar vi i ljuset – så som han är i ljuset – då har vi gemenskap med varandra, och Jesu hans Sons blod renar oss från all synd” (1:6‒7). Ljus och gemenskap hör ihop, liksom mörker och ensamhet. Den onde kallas i Bibeln för mörkrets furste; synd kallas för mörkrets gärningar. Synden är beroende av mörkret för att få utlopp. Men syndens konsekvens är ensamhet; den skiljer oss från Gud, från varandra och från oss själva och den håller oss bundna i mörkret.

I mörkret ser vi inte klart. Vi börjar ljuga, både för oss själva och för andra. En del kamouflerar hemligheterna med överdriven fromhet och andlighet, andra drar sig undan den nära gemenskapen; den känns för påträngande. Kanske ligger det där och gnager, det som hände för så länge sedan, det som jag stoppat där allra längst inne och hoppats glömma med tiden. Kanske finns det något som jag fruktar ska upptäckas, och som gör att jag aldrig känner mig riktigt säker. Jag kan gå och bära på ett hat till någon i hemlighet, ha något ouppklarat med min medmänniska. Det kan till och med finnas sådant som jag knappt tror det finns förlåtelse för. Det är mycket som skulle behöva komma fram i ljuset. Ljuset är obarmhärtigt dödande men lika barmhärtigt livgivande. Här går skärningspunkten mellan liv och död. I döden finns livet – när vi låter ljuset falla över våra liv och bekänner synden, förlorar den i samma stund sin makt över oss. Här kan vi vara i behov av bikt; att få bekänna den speciella synd som binder oss och ta emot förlåtelse och upprättelse. Den som erfarit det vet hur genomgripande det är att bli löst från den enskilda syndens band, att erfara att Jesu blod verkligen renar från all synd, inbegripet min egen högst verkliga synd.

Som en följd av bikten kan gemenskapen med Gud och med människor bli äkta och frisk. Sanningen gör oss fria, och utrymmet för vår medmänniska med hennes svagheter och brister blir så mycket större.

Mot bakgrund av det skrivna har jag två saker på önskelistan. För det första att man på alla håll skulle komma samman i mindre grupper, där Guds ord, samtal och bön är det centrala, grupper som kan utgöra grogrund för en nära kristen gemenskap.

(Det är inget mörkrets furste förespråkar, eftersom han vet vad som kan hända om de kristna makar ihop sig. Han ser gärna att vi lever långt ifrån varandra.)

För det andra behöver den enskilda själavården lyftas fram och avdramatiseras för att bli ett naturligt inslag i våra led. Allt detta kräver både avsättande av tid – en prioriteringsfråga måhända – och förtroende. I ett själavårdssamtal är tystnadsplikten självklar men inte heller det som sägs i förtroende man och man emellan eller i en trängre gemenskap är något allmängods.

Tyvärr finns det ett förtäckt skvaller, som går under namnet ”omsorg och bekymmer om nästan”! David behövde be, och vi med honom: ”Sätt, o Herre, en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr” (Ps. 141:3).

Det vi behöver be om och arbeta på är en gemenskap där människor kan känna igen sig, både som svaga syndare och som förlåtna och upprättade. En gemenskap där vi inte förkväver och förringar varandra utan ger varandra utrymme och bekräftelse, uppskattning, liv och glädje. En gemenskap där vi ser och tar vara på varandras unika gåvor och erfarenheter, där de misslyckade, svaga och kämpande också får plats, där vi inte behöver förställa oss, en gemenskap där det faktiskt kan bli riktigt varmt och gott.

Nu hör jag någon säga: ”På denna jord blir det ändå aldrig riktigt bra”.

– Nej, det är sant, här blir det aldrig riktigt bra – men det kan bli mycket bättre!

Ruth Lindmark