Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. De lät binda honom, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus, landshövdingen. … Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom och lät säga: ”Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man! Jag har i natt lidit mycket i en dröm för hans skull.”
Hennes man, landshövdingen Pilatus, måste alltid vara i Jerusalem vid påsken. Det kunde ju bli oroligheter under högtiden. I år hade hon följt med. Templet var berömt i hela imperiet, och många romare drogs till judarnas tro.
Snart kunde hon märka att det låg spänning i luften. Tjänarna berättade att det handlade om en man som hette Jesus. Han var från Galileen men hade gått runt i hela landet. Han talade med en egendomlig auktoritet. Han tog sig an alla slags människor, också de föraktade tullmännen. Men ledarna var emot honom. De hade efterlyst honom och ville gripa honom (Joh. 11:57). Ändå hade han häromdagen ridit in i Jerusalem under sång och jubel. Vad skulle hända?
Nu i natt hade hon drömt om Jesus, en plågsam dröm. Hon hade sett honom lida. Så snart hon vaknade kallade hon på tjänarna och frågade efter sin man. Men han hade gått ut tidigt för att ta emot folkets ledare. De hade kommit för att överlämna Jesus. Hennes oro ökade. Hon måste varna sin man. Han måste få veta vad hon drömt om Jesus.
Pilatus hade uppmanat judarna att döma fången efter sin egen lag. Men ledarna hade invänt att de inte hade rätt att avliva någon. De påstod att Jesus hade utgett sig för att vara Messias, en kung. Men Jesus stod helt tyst. Till sist hade Pilatus gått in med honom i pretoriet för att få veta hur det var med dessa anklagelser. Jo, han hade ett rike, men det var inte av denna världen. Han hade kommit i världen för att vittna för sanningen, och var och en som var av sanningen hörde hans röst. ”Vad är sanning?” sade Pilatus. Men han kände att Jesus hade gjort honom osäker.
I detsamma fick han höra att det kommit ett bud från hans hustru. Vad kunde hon vilja? Tjänaren framförde hennes hälsning: ”Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man” (Matt. 27:19). Han blev häpen. Vad visste hon om Jesus? Hur kunde hon kalla honom ”denne rättfärdige man”?
Nu visste Pilatus att det var något särskilt med denne Jesus. Därför ville han rädda honom. När folket begärde en fånge fri inför högtiden föreslog han Jesus. Men de valde en annan. Han frågade dem vad han skulle göra med Jesus. De ropade: ”Korsfäst honom!” Då beslöt han att låta gissla Jesus. Detta, tänkte han, skulle folket säkert godta som tillräckligt straff! Men när han efteråt förde ut honom, fortsatte de att ropa ”Korsfäst honom!” Till sist gav han efter för deras rop och utlämnade Jesus till att korsfästas.
När högtiden var över reste Pilatus och hans hustru hem till Caesarea. Kanhända sköt han undan detta med Jesus, men hans hustru kunde säkert inte glömma det. Och efter en tid hände något. Aposteln Petrus kom till Caesarea. Det var en hög romersk officer i staden, Kornelius, som hade skickat efter honom. På den utsatta dagen hade han kallat samman sina släktingar och vänner för att de skulle få höra om Jesus. Och Petrus berättade för dem. Han berättade att Jesus hade blivit upphängd på ett kors, men att Gud på tredje dagen hade uppväckt honom från de döda. Och nu – sade han till dem som var samlade – nu kunde alla, också romare, få sina synder förlåtna i hans namn (Apg. 10:24ff.).
Vi kan anta att Pilatus hustru var med och hörde detta – senare källor uppger att hon blev kristen. Ett är säkert: när en människa har fått något av Jesus blir det en reaktion. Hon kan ge efter för omgivningen och släppa det hon varit med om. Eller också kan hon vittna om det hon har fått. Då kommer hon vidare i sin tro.
GUSTAV BÖRJESSON, prost, Sätila