Som lärare på en bibelskola har jag ofta diskussioner med eleverna om vad som kännetecknar vår tid och hur vi lever som kristna 2011. Vad är det för en tid vi lever i? Vilka tendenser och trender måste vi förhålla oss till? Vad präglar vår tänkesätt? Jag tror det är viktigt att bli medveten om att ingen av oss kan säga sig stå utanför påverkan av tendenser i tiden. Om vi inbillar oss att vi inte påverkas av samhällets och tidens syn på saker och ting, så har vi en orealistisk självbild. Men jag tror också det finns en poäng i att man som kristen tänker till en extra gång i vissa lägen – för att hålla rätt fokus.
En formulering som dyker upp i olika situationer (i media, i samtal med människor, i mitt eget huvud) har fastnat hos mig: ”Det är min rätt att …” Antingen uttalat just så eller underförstått i våra ställningstaganden. Det som jag tror präglar vår tid i högre grad än tidigare är att vi åberopar vår rätt på alla tänkbara områden i livet – på gott och ont.
Det är min rätt att … tycka som jag vill, fatta beslut enbart utifrån mina egna värderingar utan hänsyn till andra, åka på utlandssemester, få barn eller välja att inte få, få min vilja igenom på styrelsemötet, ha sex med vem jag vill, njuta min totala frihet som pensionär, tänka på mig själv först, få alla leksaker som alla andra barn har, bestämma hur jag använder mina pengar, ha ett vackert hem, bryta relationer ”om de inte ger mig något längre” (vänskap, äktenskap, familj etc.)
Vem ger oss alla dessa rättigheter? Med vilken bakgrund kan vi hävda vår rätt? ”Alla har rätt till ett häftigt kök”, sägs det i en reklam. Jaha, då får jag väl se att skaffa mig det om jag inte har det. Det är ju min rätt.
Eller vad är det som definierar mina rättigheter?
Som kristen har jag egentligen bara en rätt att hävda – men det tar emot för mitt postmoderna inre att erkänna det. Vad blev det av min frihet? Min rätt att välja till och från, bestämma, styra och ställa i mitt eget liv? ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh. 1:12). Är detta den enda rättighet jag har i existentiellt perspektiv, då vänds mitt postmoderna jag till tacksamhet. Äger jag rätten att vara Guds barn, då blir allt annat mindre viktigt.
Det kan fylla mig med en känsla av att vara nöjd – vilket egentligen är det vi strävar efter i vårt sökande efter rätt och rättvisa i livet. Vår tillfredsställelse ligger då i Guds kärlek och inte i allt annat som vi tror oss ha rätt till. Kanske det till och med kan få mig att avstå från en rätt jag egentligen har om det skulle gagna någon annan.
Jag tror inte att vi blir lyckligare människor av att gå runt och hävda vår rätt på alla områden. Det präglar vårt tänkande i riktning mot att hitta sprickor och fel i allt som omger oss. Om vi i stället gläder oss över att ha rätt att vara Guds barn om vi ”tror på hans namn”, då får vi en helt annan utgångspunkt gentemot det som möter oss i vardagen. Det kan faktiskt ändra vårt sätt att se på livet. Det kan faktiskt göra oss mer nöjda. Och det kan faktiskt bli ett vittnesbörd för andra.
Benedikte Nilsson, bibelskollärare, Stidsvig