Det bästa vi kan ge Jesus kan vi inte slå in i julklappspapper med fina ’gullband’ om. För Honom är det något helt annat som är den finaste julklappen av alla.
Oskar ler nöjt för sig själv där han sitter mellan mamma och pappa. Det surrar av röster runt honom och det börjar bli trångt på bänken. Det är lite konstigt här i kyrkan på julafton. Det är så annorlunda – annorlunda mot en vanlig söndagsgudstjänst och mot skolgudstjänsten han var på före jul. På julafton är det nästan helt fullt och alla är finklädda. De gör sig fina för Jesus. Oskar ler igen och han lägger märke till att hans mamma och pappa växlar oroliga blickar ovanför huvudet på honom. De är nog rädda för att han ska bli besviken på julklapparna i år. Hela december har han pratat om att han önskar sig en stor radiostyrd bil. Han har visat mamma precis vilken bil han tänker på, och han vet väldigt väl att den kommer han inte att få. Det har de inte råd med. Inte i år. Men det gör ingenting. Det är inte presenterna som han ska få som han är glad för. Det är en present som han ska ge. Det finaste en människa kan ge! Det sa i alla fall den gamle prosten på skolgudstjänsten.
I predikstolen står den gamle prosten. Han kikar över kanten på glasögonen och ser ut över kyrkbänk-arna. Det är mycket folk här idag. Längst bak vid dörren är det till och med några som står. Det finns inte nog med sittplatser. Gamle prosten suckar lite, det är nog sista gången han står i en predikstol på julafton. Så drar han ett djupt andetag och börjar predika.
Nere i kyrkbänken väntar Oskar otåligt. Är inte pros-ten färdig snart? Idag orkar han inte lyssna på vad som sägs. Oskar bara väntar på att få ge sin present. Äntligen reser alla sig och orgeln stämmer upp Härlig är jorden. Gudstjänsten är över.
– Jag ska bara ordna en sak, viskar Oskar till mamma. Innan hon hinner säga något smyger han iväg mot strömmen av festklädda, förväntansfulla människor.
Gamle prosten står i dörren till sakristian och ser kyrkan långsamt tömmas på folk.
– Å morfar, var det inte fint? Med så mycket folk och kören som sjöng så vackert, och så fint som det är pyntat här idag.
Prosten vänder sig mot Hanna, det äldsta barnbarnet. Hennes ögon strålar med ett vackert, förväntansfullt skimmer.
– Och morfar, hörde du kören? Det var nästan som änglar som sjöng.
Gamle prosten ler tankfullt och tittar på det strålande ansiktet. Det var länge sedan han hörde änglasång här i kyrkan.
– Morfar, kommer du inte snart? De andra har gått bort till prästgården, men jag ville vänta på dig.
Prosten hör på Hannas röst att hon är orolig för honom. Han vet nog att de pratar, hans fru och bar-n-en och barnbarnen. De är oroliga inför hans pensionering, och tror att han kommer att sakna livet som prost. De skulle bara veta att det som bekymrar
honom är att så få har funnit vägen till Jesus.
Plötsligt lägger prosten märke till en liten pojke som uppför sig så underligt. Han står borta vid julkrubban och tittar så konstigt omkring sig, som att han tänker hitta på något hyss. Prosten känner igen pojken, det är bara ett par dagar sedan han och två–tre killar till kastade snöbollar på gamla fru
Knausens vardagsrumsfönster. Gamle prosten hade haffat dem och gett dem klara besked om vad han tyckte om sådana påhitt.
– Morfar, kommer du? upprepar Hanna.
– Snart, svarar prosten och går sakta mot rackarungen och julkrubban. Jamen, håller inte pojken på och petar på Jesusbarnet.
– Vad ska det här betyda? säger prosten strängt och lägger en hand på pojkens axel. Pojken sjunker ihop och ser upp på honom med stora skrämda ögon.
– Nå? säger prosten i lite vänligare ton, det var ju inte meningen att skrämma pojken.
– Jag, jag … Pojken rodnar och tittar ner. Jag skulle bara ge något till Jesus, säger han lite buttert och så lågt att prosten nätt och jämnt kan höra det.
– Jaså? säger prosten frågande.
Pojken sträcker på sig och ser honom rakt i ögonen och säger:
– Ja, för du sa på skolgudstjänsten att det finaste som vi kunde ge Jesus, var vårt hjärta. Jag … Jag … tänkte att det kanske är svårt för Jesus att hålla ordning på alla hjärtan. Pojken blir modigare och räcker fram en hopvikt papperslapp.
Prosten tar lappen och viker försiktigt upp den. Papperet är format som ett hjärta. På ena sidan står det: ”Till Jesus” och på den andra: ”Från Oskar Bakken, 7 år”.
– Jag ville bara vara säker på att Jesus fick veta det. Att han får mitt hjärta. Och så tänkte jag att om jag lade det i hans krubba så skulle han se det. Oskar tittar osäkert upp på gamle prosten.
Prosten viker ihop lappen igen och ger den tillbaka till pojken:
– Lägg den bara i krubban du. Prostens ögon är blanka och han harklar sig lite för att rätta till rösten.
– Och du kan vara helt säker på att Jesus vet vad du har gett till honom, säger han vänligt.
Oskar lägger försiktigt lappen i krubban hos Jesusbarnet.
– God jul, säger han, ler ett stort lyckligt leende och springer mot dörren.
– God jul, säger prosten tillbaka med varm röst.
I detsamma fylls kyrkan av ett mäktigt orgelbrus. Organisten ska väl öva lite till nästa dag. Prosten vänder sig mot Hanna som trofast står och väntar på honom. Genom orgelbruset är det som om han hör änglarna sjunga: Ära vare Gud i höjden!
Jenny Ødven Snildal
Översättning Johanna NS
Publicerad med tillstånd av www.superblink.no,
barnas medieklubb, Norge