Den personliga relationen till Gud är individuell och livsviktig. Men vi kan inte leva i en nära relation med Gud utan att samtidigt finnas med i en gemenskap med andra kristna. Och inte utan att sätta andra i främsta rummet.
Vi är inte oss själva nog. Vi behöver Kristus men också varandra. En och en kallar Jesus oss till gemenskap med sig. I dopet förenar han oss med sig. I nattvarden möter han vår hunger med Livets bröd. Han talar till oss i Ordet och han lär oss att be Fader vår. Du som lever av Kristi nåd hör samman med honom och har liv av hans liv. Du hör också ihop med alla andra som har samma tro på Kristus.
Gemenskap med Gud
I Nya testamentet används det grekiska ordet koinonia om denna gemenskap. Ordet betyder både ”ha del i” och att ”dela med sig”. Den kristna gemenskapen är en hemlighetsfull och innerlig gemenskap med Kristus som Gud har kallat oss till.
En av dem som tidigt fick del i denna gemenskap med Jesus skriver: Livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet … för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son, Jesus Kristus.1 Den Treenige Guden har öppnat sin gemenskap för oss och dragit oss in i den – vilket under!
Guds familj och Kristi kropp
Genom Jesus är Gud vår Far och alla som tror är syskon i Guds familj. Vi har inte valt varandra, men Gud har utvalt oss att tillhöra honom och ta ansvar för varandra. Vi ska hjälpa och stödja varandra och stå tillsammans i en gemensam uppgift. Vi är Kristi kropp, det synliga uttrycket för hans närvaro i världen efter himmelsfärden. Som Jesu syskon och vänner, som lemmar i hans kropp, har vi del i Kristus-livet och är hans redskap, älskade och betydelsefulla för honom. Att tillhöra Jesus är att vara indragen i ett stort och djupt sammanhang som gör våra liv meningsfulla och rika.
Älska varandra – som jag älskat er
I den del av Johannesevangeliet som handlar om den sista veckan i Jesu liv talar Jesus mycket om kärlek. Han talar om sin egen kärlek till Fadern som förmår honom att frivilligt gå självutgivandets väg till korset och ge sina lärjungar det fullkomliga beviset på sin kärlek till dem. I detta sammanhang kommer också gång på gång hans uppmaning till dem: Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra.2 Jesus kallar detta ”ett nytt bud”. När han gett sig själv för oss på korset och utgjutit sin Ande och därmed gjort det nya livet tillgängligt för oss blir detta bud meningsfullt. Först då blir det möjligt för oss att älska som han, det vill säga med den kärlek som kommer från honom.
Det kristna livet handlar alltså inte om något eget som vi ska komma med, utan om att öppna sig för Kristus och det han ger, ta emot det och låta det flöda vidare. Jesu egna ord i samband med undervisningen om vinstocken och grenarna, utan mig kan ni ingenting göra,3 visar detta med stor tydlighet. Den kärlek från Jesus som jag själv är beroende av blir jag också ett redskap för. Jag kan inte bara ta emot, jag måste också ge vidare, på ett eller annat sätt, annars dör livet småningom ut.
Hoppets tecken
Jag behöver mina kristna syskon och de behöver mig. Livets mening är att vara till för andra och som en följd av detta kommer glädjen. Enligt Jesus är det då man finner sig själv: Den som mister sitt liv för min skull, han ska vinna det.4 Detta är raka motsatsen till individualismen som sätter fokus på det egna jaget – och vänder intresset bort från både Jesus och medmänniskorna. På den vägen förtvinar man till slut i sin ensamhet.
Den tidiga kristna församlingen står som en utmanande modell för oss. De var ett hjärta och en själ och ingen kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.5 Guds egen Ande skapade denna nära samhörighet och innerliga omsorg. De var syskon i Guds familj som brydde sig om varandra, och de litade på att deras gode Far i himlen skulle förse dem alla med vad de behövde.
På så sätt blev de kristna också ett hoppets tecken i en hård och kall värld. I deras gemenskap – präglad av kärlek, trofasthet och ansvar – kunde man se förebudet till en ny och bättre samhällsordning. Hos dem tog kärleken från Kristus gestalt och blev konkret. Jesus hade sagt: Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.6 Så spred sig doften av Guds rike – framtidsriket. Deras livshållning gav kraft åt deras vittnesbörd och attraherade människor.
Konkret och saklig omsorg
Till den kristna gemenskapen hör bönen. Som syskon får vi dela glädjen och svårigheterna med varandra och i bönen bära fram varandra inför Gud. Vi behöver inte hålla någon fin fasad uppe, utan ärligt och enkelt får vi dela våra liv med dem som står oss närmast. Precis som Gud älskar och har tagit sig an varje barn i sin familj, trots dess brist och ofullkomlighet, så får vi ta emot varandra. Vi får lämna prestige och konkurrens och se på varandra som de människor vi är. Ha överseende med varandras svagheter, förlåta och med glädje betjäna varandra.
Jesus hade en enastående förmåga att se människors behov. Han såg den längtan efter verklig kärlek som fanns hos den som misslyckats, men också det rop efter äkta liv som kunde dölja sig bakom en vacker fasad. Han är vår förebild i att tjäna och ge.
Leva i ljuset
Det ligger en befrielse i att få leva i Guds ljus och det är också en förutsättning för gemenskap, både med Gud och med människor: Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons blod, renar från all synd.7 Vi är inbjudna att vara ärliga inför Gud med våra fel och synder. Jesus har dött för dem alla, han förlåter och vi får lägga det som varit bakom oss och börja om på nytt. Gud sveper sin rättfärdighets rena klädnad omkring oss och i skydd av den får vi växa till i helgelse och i vår egen takt mogna som kristna. Guds godhet skapar hos oss en vilja att förändras och en längtan efter att bli mer lika Jesus, och den frigör oss till att älska våra kristna syskon och betjäna dem.
Lars-Åke Nilsson, kaplan och bibelskollärare, Åsljunga