Be för varandra!

FÖRBÖN HANDLAR OM TILLIT. Tillit till Gud, till att han hör bön och att det betyder något att be – an-nars kan vi lika bra låta bli att be själva och låta bli att be om andras förbön. Det måste också finnas ett visst mått av tillit till människor. Tilltro till att de tror på bönens kraft – och att förebedjarna inte för vidare det man nämner. För även om förbön inte per definition måste vara ett ’problem’ eller något som vi kategoriserar som ”något som inte tål dagens ljus”, så är våra förbönsämnen ofta något som berör oss på djupet.

HÄR ÄR SJÄLVA KÄRNAN: Det vi behöver hjälp med rör vid vårt innersta. Det kan vara problem vi kämpar med som synd eller sjukdom. Eller bön för någon som står oss nära, eller bön om ledning. När vi står inför en utmaning, och kanske tycker att Gud är otydlig, är det skönt att få dela osäkerheten med en annan människa. Det kan också vara bön om beskydd eller bara allmänt för våra liv. Vad det än är så är det saker som är viktiga för oss, vi ber om förbön för.
Det är viktigt att få tala om det man går och bär på. Stolthet eller rädsla kan ofta hålla oss tillbaka; stoltheten som hindrar oss från att be någon annan om hjälp och rädslan för att utlämna oss själva, rädsla för att avslöjas. Men det finns ett stort värde i att få säga saker högt inför en annan människa, i att erkänna för oss själva att vi bär på något som vi inte fixar själva. Och få hjälp att lyfta det inför Gud.

ATT BE FÖR VARANDRA är en levande del av den kristna gemenskapen. Det kan se ut på olika sätt, men det viktiga är att man vet vem man kan vända sig till. Antingen genom att ett förbönsteam finns med i gudstjänsten, eller att det kan kontaktas vid andra tillfällen. Eller mer informellt, att man naturligt vet att det finns en eller flera personer man känner förtroende för att gå till och som står till förfogande – och till dem kan man få gå även om man bara vill ha någon att prata med!
Förbön kan se ut på många sätt: bönelappar, en matta i gudstjänstlokalen man ställer sig på och den som vill kommer fram och ber, i smågrupper, de äldres uthålliga bönetjänst osv.
Om det inte finns möjlighet till förbön i din förening eller församling vill jag uppmuntra dig till att ta tag i det. Det viktiga är att vi inser att vi alla är i behov av förbön och att vi alla kan be för and­ra. Vissa människor känner en stark kallelse till att be för and­ra, men det betyder inte att andra inte ska be.

SOCIALA MEDIER (facebook, twitter m.m.) skapar också nya möjligheter för förbön. Man kan snabbt nå ut med förbönsämnen till många människor. Det finns gränser för vad som är klokt att dela med alldeles för många, men det är ändå en användbar och, vill jag hävda, välsignad kanal. Och kanske ännu bättre är det med bloggandet. Många fler än vi tror läser våra bloggar och ber för det som skrivs. Jag tror inte förbön via sociala medier kan eller ska ersätta den fysiska närvaron i förbönen. Där får man chans att be som Jesus bad för människor, när han lade händerna på dem. Men att rätt använda oss av de möjligheter som finns i vår tid är bra och berikande för kristna syskon.

FÖRRA ÅRET FICK JAG HÖRA om Isabel från Peru som på ELMs årsmöte i Stockholm mötte en svensk kvinna som berättade att hon hade bett för Isabel i fem år. Isabel blev överväldigad över detta och ett speciellt band uppstod mellan de två kvinnorna. Jag tänker att vi i många sammanhang kan bli bättre på att berätta när vi ber för varandra. Det finns många unga som inte har någon farmor eller morfar som ber för dem. Vi behöver stärka öppenheten och banden mellan kristna i alla grupper. Vi behöver dela livet med varandra och då är förbönen ett redskap till detta.
Benedikte Nilsson, Stidsvig
Lärare på Strandhems bibelskola