Innebär bön till Gud någon verklig hjälp – eller är det bara så att en del tycker att det mest känns bra inombords?
”Ni har det bra, ni kristna, ni kan ju be om det kärvar.” Mannen jag samtalar med tystnar. Det märks att han funderat på detta. Så fortsätter han: ”Ni går omkring och ser så heliga ut, som om det skulle hjälpa. Det är bara psykologi, det där.” Så tystnar han igen, han väntar på min reaktion. Han fryser. Det gör jag med.
Möllevångstorget i Malmö, en fredagskväll i januari. Klockan är närmare tio på kvällen, då och då drar ett gäng förbi på väg till eller ifrån någon fest, någon stannar till vid Street Church’s varma kaffe i termosar nere i ena hörnet av torget. Det är ändå en ganska trevlig stämning, mitt på ”Möllan”. Och jag tänker: Alla dessa människor! Alla med sina egna problem, djupt dolda under glättig yta, dövat av både grupptryck och alkohol. Men skrapar man något lite, får man ett samtal som börjar röra sig mot djupen – då kommer det fram. Alla bär på sitt. Och några gånger anar man att det är riktigt tungt.
Han har så rätt, mannen där på torget. Vi har det bra, vi som tror. Vi kan be – och inte bara när det kärvar. Men vi kan be då också. Och vi vet att det gör skillnad. Det gör skillnad, inte för att det är ”bara psykologi”, utan för att det är på riktigt. Vi ber till en Gud som hör och gör.
En verklig, levande Gud – med öppet hjärta för all nöd människan bär på.
Nu är det inte så att man är förbjuden att be till Gud om man inte kallar sig kristen. Man får be ändå. Man behöver inte förhandla med Gud om hans finns eller inte. Man behöver inte försöka vara extra helig och from, man kan bara rada upp sina problem inför honom och säga som det är: ”Jag orkar inte med det här längre, Gud. Hjälp mig.”
Gud är en verklig, levande Gud – med varmt och ömmande hjärta för varje människas situation. Han är en Gud som hör och gör. Vi behöver inte göra oss till inför honom – i själva verket så kan vi inte göra oss till inför honom, för han vet ju precis allt. Han vet om våra bekymmer, han vet om vad vi står maktlösa inför, han vet om vad som får oss att gråta osynligt för andra där i vårt inre, han vet om våra tvivel, han vet om det hårda skal vi tror att vi måste sätta upp omkring oss för att vara skyddade. Han vet om allt detta – och väntar bara på vår tillåtelse att komma till hjälp. Han väntar på vår bön.
I Bibelns bönbok, Psaltaren 32, står det: ”Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan.” Men när väl suckarna blir antydan till bön – då går han in. Han är en Gud som hör och gör.
Det man riskerar då man på det sättet vänder sina tankar till Gud, är att han faktiskt gör en till kristen. Han tänder tron. Det kommer mer och mer att handla om förtroendet för Honom, om vem han egentligen är – och om Jesus, vem han är, vad han gjort. Där är det ju som allra tydligast att Gud verkligen är en Gud som hör och gör.
Så – vad ska jag svara mannen där på Möllevångstorget, en sen fredagskväll i januariblåsten? Jag säger: ”Nej, det är inte bara psykologi. Men det går att testa. Ska vi be? Är det något särskilt vi ska be för?” Och vi ber. Det vill säga – jag ber några korta ord om just det han nämnt, han står bredvid med blicken stint riktad mot Sibylla-kiosken, med händerna i jackfickorna. Kanske han bad, han också, jag vet inte. ”Tack”, säger han i alla fall när vi skiljs. Han får en ”Jesus-bibel” som han stoppar i fickan då han går. ”Gud välsigne dig”, säger jag. Han ler.
Anders Göth, stadsmissionär, Malmö