Vem är jag?

”Vad är då en människa, att du tänker på henne?” (Ps. 8:5.) Alltsedan Adam och Eva försökte gömma sig för Gud i Edens lustgård har människan ängsligt sökt svaret på Guds fråga: Var är du? Augustinus formulerar det med orden: ”Mitt hjärta är oroligt i mig, till dess det finner vila i dig.” Och där någonstans anar vi också svaret. Enkelt, men samtidigt så omöjligt svårt att ta till sig. I vår tid har frågan om vår sexuella identitet kommit att särskilt hamna i strålkastarljuset.
Som kristna får vi söka svaren i Guds Ord och i Jesus Kristus. Vem är jag?

Skapelsen, synden och Kristus
I Första Mosebok 1:27 beskrivs hur Gud skapade männi­skan till sin avbild, som man och kvinna. Gud hade en tanke med detta, man och kvinna. Det står också att Gud såg på allt han hade skapat och såg att det var mycket gott. Att människan består av män och kvinnor är något gudagivet gott. Men vi vet också att detta goda inte har fått stå oemotsagt. Synden och djävulen vill på alla sätt förvränga och bryta ner Guds goda skapelse. Genom historien har människor försökt att göra sig fria från syndens grepp, utan att lyckas. Inte förrän i Jesus Kristus och hans försoningsoffer blev det möjligt, men då inte på det sätt vi skulle tänkt oss, utan med sitt eget lidande och sin död som den stora möjligheten och vägen till uppståndelsen och friheten i honom.

Min identitet i Kristus
Detta är också vår djupaste identitet, vi tillhör Jesus Kristus. Upprättade i Kristus får vi återupptäcka vår gudsavbildlighet. Då kan vi också glädja oss över Guds goda tanke med oss – att vara män och kvinnor.
Därför är könet inget vi behöver skämmas för, det ingår i det som Gud skapade gott från början. Sexualiteten är en gudagåva, till glädje, gemenskap och bekräftelse. Den bär också inom sig den fördolda möjligheten till nyskapelse, till nytt liv.

”… och de såg att de var nakna” 1 Mos. 3:7
Men vad gör vi när vi märker att verkligheten hela tiden skaver mot Guds goda skapelsetanke? Vi känner inte igen oss i det där alltigenom goda, eftersom vi ser vår egen oförmåga att vara Guds avbilder. Vi känner oss osäkra på om vi verkligen duger som män eller kvinnor, vi frestas av sådant vi känner på oss inte är som Gud hade tänkt det, vi lyckas inte vara så hängivet trogna som skulle önska, osv. På samma sätt som Adam och Eva upptäckte att de var nakna och fylldes av skam och gick och gömde sig, skyndar vi oss att skyla oss och drar oss in i buskagen där vi inbillar oss att Gud, och våra medmänniskor, inte ska se oss.
I sig är sexualiteten något ytterst gott, skapat av Gud själv, men den är också en gåva som på många olika sätt missbrukats och förvrängts. Därför är det inte ovanligt att det finns mycket skam förknippat med sexualiteten. Sexualiteten är heller inget område som är befriat från smärta och sårighet – den är ju en del av det mänskliga livet. Att vara sårad i en mycket ömtålig del av sin varelse är ytterst smärtsamt och så är det när vi far illa på sexualitetens område.

Social och biologiskt kön
I dag lyfts det s.k. sociala könet (eng. gender) upp som något överlägset det biologiska (eng. sex). Detta är en uppdelning av människan som kolliderar med Bibelns människosyn, där kropp, själ och ande hålls samman i en enhet. Också våra fysiska kroppar och därmed vårt biologiska kön är en del av helheten och kan inte utan uppenbara risker separeras från vårt psyke.
En människas identitetsresa från barndom till vuxen är en ganska invecklad historia, och för den processen finns det olika förklaringsmodeller, bl.a. inom utvecklingspsykologin. Barnet förväntas hitta sin egen könsidentitet genom att både identifiera sig och distansera sig gentemot manliga och kvinnliga rollförebilder (mamma och pappa) i ett ganska intrikat växelspel. Att det ibland inte blir precis som Gud hade tänkt det är inte märkligt, om än smärtsamt för den enskilde. Det finns inga barn som växer upp under så ideala förhållanden som Gud hade tänkt det när han skapade världen.
Hela skapelsen är drabbad av syndens konsekvenser och sexualiteten är inte undantagen. Också på sexualitetens område är vi människor drabbade av synden och ondskans verkningar. Lösningen i människans sökande efter sin identitet är inte att söka bekräftelse för alla sina skavanker och trasigheter i andra människors ofullkomlighet – även om det kan kännas nära till hands och ligga ett slags bekräftelse i det – utan att söka identifikationen i honom som är den hela människan, Jesus själv. Det är bara när vi söker vår identitet i Jesus Kristus som vi har möjlighet att hitta rätt, eftersom det är han som är den sanna människan.
Därför är det alltid en återvändsgränd att söka sin identitet i sig själv eller i andra människor. Att bejaka sig själv kan låta fint och rätt, men om det är något annat än att bejaka sin gudsavbildlighet då leder det vilse. Att finna sin identitet i Jesus Kristus, att vara en rättfärdiggjord syndare, är långt viktigare än att identifiera sig utifrån sin sexuella attraktion.
Sexualiteten under Kristus
Sexualiteten i sig är alltså ingenting vi behöver skämmas för eller fly ifrån, den är en del av vår person, och den är unik. Därför är det bekymmersamt när vi försöker definiera sexualiteten enligt i förväg bestämda mallar, hetero-, bi-, homo-, trans- osv. Varje människas sexualitet är unikt skapad av Gud, men smärtsamt nog också unikt skadad av synden. Vi är alla skadade, men på olika sätt, också i vår sexualitet. Också människor som lever i väl fun­gerande äktenskap är i behov av Guds helande och formande på sexualitetens område. Också den äktenskapliga sexualiteten måste underkastas Jesu ömsinta, självutgivande och kärleksfulla auktoritet.
Då är det gott att få tillämpa Guds gränser – han har skapat oss och vet därför vad som är bäst för oss. Guds goda gränser tvingar oss att avstå från det som leder oss bort från honom. Det kan t.o.m. innebära att avstå från sådant som i sig själv är gott, t.ex. äktenskapet i de fall där sexualiteten eller annat gör det omöjligt för oss. Det är inte våra sexuella relationer som avgör vårt värde, utan vår relation till Gud. Därför är det viktigt att se att både den som lever i ett äktenskap och den som inte gör det behöver söka sin identitet och sitt värde i Gud, inte i mänskliga relationer.
Därför är det inte i första hand för att hindra människor glädje och frihet som det finns begränsningar för sexualiteten, utan för att låta den komma till sin rätt så som Gud hade tänkt den. Det är därför Bibeln lyfter fram äktenskapet mellan man och kvinna som det sammanhang där det sexuella samlivet kan bli till sådan välsignelse för de båda makarna och för omgivningen som Gud har avsett. Och det är också därför som det blir så skadligt när vi förvränger Guds goda tanke och använder sexualiteten utanför sitt rätta sammanhang. Jesus själv är mycket tydlig med att sexualitet behöver värnas och har sin rätta plats inom äktenskapet mellan man och kvinna (Matt. 19:4–6).

Är min längtan synd?
Men är all sexuell längtan, som inte ryms inom äktenskapet, synd? Nej, riktigt så enkelt är det nog inte heller. Däremot kan all sexuell längtan, också den inom äktenskapet, leda till synd. Sexualiteten är något vi inte kan kliva ur, den är en del av det som gör oss till människor. Den är något vi måste lära oss att hantera, ibland parera. Vi är inte kallade att vara slavar under vår sexuella längtan. I stället är vi kallade att låta Jesus vara herre också över vår sexuella längtan, vår lust och vår åtrå. Gud har själv skapat den längtan, men han vill att vi använder den för att förhärliga honom, inte för att tillfredsställa vår egen lust i första hand.
Ibland är vi alltför snabba med att avfärda vår sexuella attraktion med att den är synd, när vi kanske hellre borde fråga Gud: Vad är det du vill lära mig eller visa mig i detta? Hur vill du träna mig i självbehärskning och respekt för andra männi­skor? Vad är det du vill lära mig om min självbild, min osäkerhet, min stolthet i detta?
Då kan sexualiteten underordnas Guds krukmakarhänder, där han formar oss och formar om oss igen och igen, så att vi ska bli alltmer sådana som han har tänkt oss att bli.

Dopets nådesdräkt
I Jesus Kristus har vi som är döpta och tror ett helt nytt liv, där vi inte längre likt Adam och Eva behöver gömma oss (även om vi ofta glömmer av det och fortsätter som förut). I vår kamp med synden i våra liv behöver vi våga krypa fram ur buskaget och låta honom ikläda oss hela och rena kläder. Det är därför till honom vi behöver vända oss i sökandet efter vår sexuella identitet. Så länge vi lever i den här världen behöver vi komma till Jesus och få vår dopdräkt tvättad om och om igen. Dräkten tas inte ifrån oss, men den behöver bli tvättad i Jesu blod.
Vilken glädje det är att utifrån Jesu död och uppståndelse och Andens förnyande kraft kunna besvara vår längtande Faders ängsliga fråga med orden: Här är jag!

Erik Johansson
Missionssekreterare EFS, Uppsala