Livet med Gud är en färskvara

Det är en lång, vältränad man med ett varmt leende som möter mig. Johan Andreasson är 36 år och har precis flyttat till ett större hus på landet, med sin fru Maria och deras fem barn. Han älskar musik och sång och sätter sig med gitarren så fort han får en chans. Till vardags jobbar Johan som personlig tränare, föreläsare och gruppträningsinstuktör på IKSU i Umeå.
– Det är ett yrke där jag varje dag möter människor med väldigt olika erfarenheter och behov. De kommer från alla samhällsskikt, men eftersom alla går i träningskläder vet man aldrig vad de har för jobb eller inkomst och därför kan man heller inte placera dem i olika fack.

Kritikerns väg till Gud
Johan föddes i Göteborg och växte upp i en riktig idrottsfamilj. Under sina år i Göteborg hade han sin mormor väldigt nära, då hon passade Johan och hans syster när deras föräldrar jobbade. Hon var också den enda i släkten som var kristen.
– Tyvärr var kristendomen inte så högt rankad bland de vuxna i familjen Andreasson. Så mormor blev ganska motarbetad i sin strävan att skapa en god kristen grund hos oss barn. Jag har efteråt tackat henne för allt hon gjorde för oss när vi var små och alla böner hon bett för oss under vår uppväxt. Det är fantastiskt stort att någon ber för en under ens liv.
När Johan var tio år och flyttad till Alingsås fick han en ny klasskompis som hette Emil och som var kristen. De blev vänner och har fortsatt stå varand­ra nära under åren. Det var först under högstadie­tiden som det här med tro blev en het potatis.
– Jag var ju väldigt påverkad hemifrån och ganska skeptiskt inställd till kristendomen i allmänhet, så det var oundvikligt med någon typ av krock mellan Emils och mina olika ideologier.
Han började bombardera Emil med frågor om Gud, Jesus och Bibeln, i syfte att peka på hålen i kristendomen. En dag blev han tillfrågad om att hänga med på ungdomssamling i Pingstkyrkan.
– Jag trivdes med ungdomarna där, men kände mig ändå utanför och främmande.
Efter ett tag började han känna en viss avundsjuka över att inte kunna bekänna samma saker som Emil och de andra. De underbara lovsångerna sjöng han med munnen, men inte med hjärtat, vilket gav honom en viss saknad och längtan. I samma veva drog de igång ett band.
– Varje gång vi repade inledde och avslutade vi med bön och vi bad mycket om att jag skulle få bli frälst. En dag fick jag ett nya testamente av min vän Robban och jag läste ivrigt varje kväll innan jag somnade. Vid ett tillfälle när jag lagt bort Bibeln för att sova, kände jag att jag bara måste fortsätta läsa. Gud förändrade mitt liv just i den stunden! Det kändes som om en stark kraft genomträngde mig och jag visste att Gud hade hört mina böner. Han hade räddat mig!

Trons träning
Tiden som följde blev en kamp. Å ena sidan den oerhörda glädjen över att vara frälst och å andra sidan fördömandet från föräldrarna som tyckte att han hade blivit hjärntvättad. Så småningom började de ändå acceptera hans tro, men det var med en viss skepsis och avsmak.
– Alla försök att tala allvarligare med mina föräldrar om Gud, har antingen besvärat, skämtats bort eller slutat med att någon blivit stött och tyckt att visst räcker det att behandla människor i ens omgivning bra. Det är då man märker hur svårt det är att motivera räddningen för någon som inte tycker att det finns något att räddas från.
Hur gick det sedan? Johan jämför att vara kristen med träning, det är en färskvara. Bara för att man har en gudomlig upplevelse en gång så är inte allt frid och fröjd. Tron kräver ett livslångt vårdande och en daglig omvändelse.
– Gud lämnar aldrig vår sida, men under vissa perio­der i mitt liv kan jag absolut säga att jag gått från Guds sida och istället blivit egocentrisk och bara fokuserat på mina behov. Det är som Paulus säger i Romarbrevet 7:19: Ja, det goda jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Då blir striden inte längre om att försvara sin tro mot angrepp från omgivningen, utan det blir en strid mot sitt eget inre och den kampen är betydligt lömskare eftersom vi människor är experter på att försvara och rättfärdiga vårt eget handlande. Min räddning har varit vänner som hjälpt mig att hitta tillbaka till bibelläsningen och umgänget med Gud. Att jag blev omvänd i 16-årsåldern i en icke-kristen familj har gjort att jag aldrig någonsin skulle tvivla på Guds existens.
Jag frågar om något varit svårt med att leva som kristen.
– Det svåra ligger inte i att vara kristen! Att vara kristen handlar om att ta emot Guds ofattbara kärlek och nåd till oss människor och föra den vidare till vår omgivning. Att vara kristen handlar om förhållandet mellan dig och Gud. Tyvärr lägger många mest energi och fokus på att få sin tro att passa in i alla möjliga sammanhang och absolut inte sticka ut på något sätt. Jag tror att det hade varit bra mycket lättare att vara kristen om vi kunde lägga bort våra rädslor för vad andra människor tycker om oss. Våga stå för vem du är och vad du tror på. Männi­skofruktan är bedräglig. Det finns gott om det i våra församlingar. Det kan få till följd att man är så rädd för att göra fel att man inte ens vågar försöka.
– Min hjälp är att jag hela tiden vet att jag i grund och botten är en syndare som inte förtjänar Guds nåd, men som genom Jesu död och uppståndelse blivit räddad, inte för vad jag gjort, utan för att Gud älskar mig så mycket.

Guds stridsman och medmänniska
I sitt yrke som personlig tränare träffar han många människor som lider av någon form av fysiska problem, men som också har problem på ett psykiskt plan. Orsaken är ofta stress, jakt på bekräftelse, problem i relationer eller rädsla för att inte kunna leverera. För att möta detta kommer man långt med hundra procent närvaro och genuint intresse, när man får ta del av den andres livssituation, menar Johan. Jag frågar hur han tänker kring att vara kristen på sin arbetsplats.
– Om jag delar med mig av mina livserfaren­heter på olika sätt så kommer ofta frågor om min tro och då blir det naturligt att förklara hur jag känner, lever och tror som kristen. Vid några tillfällen har detta lett till att kunder har följt med på gudstjänst eller på andra sätt börjat söka sig till kristna sammanhang. Då måste man säga: Halleluja! Om vi ber att Gud ska vara verksam i våra liv, så är han också det. Det viktiga är att Gud får råda över situationerna som han ställer i vår väg. Man behöver inte säga något väldigt andligt för att visa en medmänniska kärlek. Människofruktan är även här en begränsning när det gäller att vara frimodig och vittna om Jesus. Låt det komma spontant när Gud ger dig något att säga, krysta inte fram något bara för att DU känner att det borde vara rätt tillfälle.

Hur kan vi bjuda in människor och få dem att stanna kvar? Johan menar att vi måste skapa en tillåtande miljö i våra församlingar och tänka på att det är budskapet om evangeliet vi ska sprida, inte budskapet om vår församling.
– Låt folk ifrågasätta din tro utan att du vänder taggarna utåt i försvar. Om vi håller oss till kärnan, Jesus, så försvarar tron sig själv. Det är dags att släppa maskerna och våga visa oss så svaga som vi faktiskt är. Om någon börjar visa detta, så vågar andra också och då skapas en miljö där Gud kan få verka.

Till sist, har du något favoritbibelord?
– Två faktiskt, som har betytt mycket för mig i olika delar av livet.
Matt. 6:33: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska ni få allt det andra också.
Det andra är Ef. 6:10–17. Jag har alltid gillat tanken att vara en stridsman i Guds armé.

Ann-Charlotte Smetana, Vännäs