– En tro utan handlingar är ganska död. Det man säger måste också få konsekvenser, förklarar civil- och bostadsminister Stefan Attefall med eftertryck. Detta har präglat mycket av statsrådets politiska engagemang. Han har sett politiken som ett verktyg till att förverkliga de ideal han har lärt sig och ser som riktiga.
Stefan Attefall växte upp i Lycksele i Västerbottens inland, drygt tio mil nordväst om Umeå. Familjen var med i Lycksele pingstförsamling och därför kom även Stefan Attefall med i församlingen och blev aktiv. Från familjen och kyrkan fick han med sig värderingar som har präglat och följt honom genom livet och som även har varit bärande i det politiska arbetet – inte minst ansvaret för medmänniskan.
Tron omsatt i handling
– Att ta ansvar för medmänniskan fick man sig itutat alltifrån missionären som kom hem och berättade om vad man gjorde för barnen i Afrika som knappt hade skola eller sjukvård, till pappa som var engagerad som övervakare för en kille som hade kommit snett i livet och hade alkoholproblem, berättar Stefan Attefall.
Det var någonstans här, i 17–18-årsåldern, som det politiska intresset vaknade hos honom. Då brottades han mycket med att praktiskt tillämpa det som predikades och han kände tidvis att idealen inte alltid åtföljdes av handling. Därför blev bibelordet från Jakobsbrevet, om att ”tron utan gärningar är död”, en viktig vers för honom. Versen tydliggör hur tron måste få konsekvenser, och just denna insikt fick konsekvenser för Attefalls politiska engagemang. Skulle man kunna säga att ministerns politiska arbete har hämtat sitt innehåll från den kristna uppväxten, undrar jag.
– Ja, politiken är ju ett redskap för att förverkliga mycket av de värderingarna. Det personliga engagemanget var någonting som predikades, men jag insåg ganska snart att man även måste använda metoder för att komma någonstans. Det som är riktigt och viktigt i det lilla är också riktigt och viktigt i det stora. Politiken blev ett instrument för mig att förverkliga mycket av detta.
Ju mer Stefan Attefall fördjupade sig i filosofisk kristen etik, desto tydligare kunde han se hur de principer han hade fått med sig från kyrkan var principer som fungerar i hela världen. Han lyfter fram FNs deklaration om mänskliga fri- och rättigheter som exempel på policyhandlingar med tydliga rötter i den kristna idétraditionen. De ideologiska frågorna blev således viktiga för Attefall och någonting han har arbetat med under sin tid som politiker, bland annat som ordförande i kommittén för Kristdemokraternas principprogram.
Att kunna påverka Det var alltså i de övre tonåren som det politiska engagemanget växte fram. Stefan Attefall började studera bland annat statsvetenskap och ekonomi, arbetade i en valrörelse och kom snart in i förbundsstyrelsen. I mitten av 20-årsåldern blev han ordförande för ungdomsförbundet, och upptäckte efterhand hur han fick mer och mer möjlighet att påverka – inte bara partiet och på kommunal nivå utan även på riksnivå. När han ser tillbaka på över trettio år inom politiken kan han urskilja sig själv, inte bara som lagspelare utan även som en som personligen har varit med och påverkat olika skeenden. Jag frågar vad det är som driver honom i hans arbete.
– Det är nog tjusningen med att försöka lösa problem. Jag vill gärna gå från de stolta visionerna till praktiska åtgärder, och jag tjusas av att kunna hitta en väg framåt, svarar Attefall.
Som exempel på en fråga där han har funnit en väg framåt lyfter Attefall fram frågorna som berör trossamfunden i Sverige och som han fick ansvar för efter valet 2010. Då hade statsbidragen till trossamfunden legat stilla i drygt tio år, samtidigt som anslagen till olika kulturverksamheter höjts.
– Trossamfunden hade, så att säga, behandlats styvmoderligt, menar Attefall, men genom aktivt budgetarbete har man kunnat höja anslagen med femtio procent samt stärka myndigheten som arbetar med frågorna – vilket sänder signaler om att samfundens arbete är viktigt.
Även andlig vård inom sjukvården är ett område som har stärkts och där kan Attefall se konkreta resultat av sitt arbete.
– Där kan man se en skillnad. Om inte jag, med mitt engagemang, hade fått ansvar för frågorna så tror jag inte att de pengarna hade kommit fram.
Religion och politik
Tron och värderingarna som han fick med sig hemifrån har alltså gjort avtryck på hela Sverige. Men, finns det inte risk för konflikt mellan tro och politik? Nej, Stefan Attefall är noga med att hålla isär politiken, samfunden och det privata. De enskilda samfunden eller trosutövarna bör ha rätten att propagera för sin tro och inrätta sina samfund efter sina värderingar, även om dessa kommer i konflikt med rådande normer i samhället. Politikens roll är att säkerställa samfundens frihet och existensrätt.
Vi kommer in på frågor som berör prästämbetet i kyrkan, muslimska slaktmetoder och omskärelsen för judar som ständigt diskuteras.
– Man måste ha oerhört stor respekt och förståelse för trossamfundens olika traditioner och särarter, menar Attefall och betonar diskrimineringslagstiftningen som tillåter idéburna organisationer att göra värderingsmässiga urval på ledarposter. Den distinktionen gäller såväl religiösa grupper som politiska. Enligt samma princip ska ju t.ex. inte heller socialdemokraterna behöva anställa en moderat sympatisör som partisekreterare även om han har bättre meriter än en sökande socialdemokrat.
– Tror man på mångfald i ett samhälle så tror man också på att människor faktiskt får leva olika och ha olika traditioner, fortsätter Attefall. Tyvärr är det många i vårt samhälle som menar att det som de flesta tycker just nu, den åsikten ska också tryckas på alla andra. Men då har man inte respekt för minoriteter och ingen god syn på mångfald.
Som minister är det dock inte Attefalls uppgift att ta ställning i trosfrågor, däremot att värna om religionens rätt och plats i samhället. Han vill lyfta fram trossamfunden, ge dem en plattform och försöka stärka deras roll i samhället. Religionen är en oerhört viktig värdeförmedlare och lär såväl sina sympatisörer som samhället hur man bör se på sin medmänniska.
– Det är farligt om vi tappar bort den kraften i samhället, betonar Attefall och förklarar att det svenska rättssamhället och mycket av våra västerländska värderingar har hämtat sitt innehåll ur den kristna idétraditionen.
Det går att urskilja hur övertygelsen om giltigheten i de värderingar som Stefan Attefall fick med sig från den frikyrkliga uppväxten fortfarande är grundläggande för hans politiska arbete. Om han ska urskilja en röd tråd genom sitt liv så menar han att tron har gett en trygghet och en grund att stå på. Och det slår mig hur predikningarna i det västerbottniska inlandet under ministerns uppväxt bar på politiska implikationer som årtionden senare har fått påverka Sverige. Jag frågar honom om han har något bibelord som burit honom genom livet, och han återkommer till ordet från Jakobsbrevet.
– Jag tycker att det sammanfattar de ideal som jag försöker leva efter. Stefan Attefall letar i huvudet efter en psaltarpsalm han hörde i veckan och som kunde komplettera, men finner den inte. Vi kör på den! säger han. Tron utan gärningar är död. Det är bra.
Daniel Ringdahl, Stockholm