Den 22 februari 2013 var en speciell dag för mig. Då påbörjade jag mitt uppdrag som ledamot i Sveriges riksdag. På morgonen slog jag upp min Bibel och ögonen föll på orden i Psaltaren 82:2–4: ”Hur länge ska ni döma orätt och vara partiska för de ogudaktiga? Skaffa den arme och faderlöse rätt, ge den betryckte och torftige rättvisa. Befria den arme och fattige, rädda honom från de ogudaktigas hand.” Jag såg det som ett budskap om vad jag borde tänka på i mitt uppdrag.
Ibland möter jag uppfattningen att allt är politik. Den tanken vill jag avvisa. Det finns väldigt mycket som jag menar att politiken inte ska lägga sig i. Vem vill ha ett samhälle där allt antingen är förbjudet eller obligatoriskt? Den politiska nivån har ett ansvar, men också sina gränser. Samhället är oerhört mycket större än staten.
Enligt min mening hör det till statens uppgift att underlätta för medborgarnas egna initiativ och val. Att höja bidragen till trossamfund och göra gåvor till hjälporganisationer avdragsgilla är exempel på stöd till den ideella sektorn. Att ge stöd till familjen är ett uttryck för den lika svåruttalade som genialiska subsidiaritetsprincipen. Den innebär att beslut ska fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå. Många beslut kan fattas av just familjen eller andra gemenskaper, andra beslut behöver lyftas till kommunal eller statlig nivå och vissa problem kräver beslut på överstatlig nivå. Att vi använder skattemedel ansvarsfullt och låter individen få behålla en större del av sin lön är ett sätt att värna om den enskildes frihet och egna ansvar. En skattelättnad ger individen mer pengar att röra sig med. Men alternativet finns också att ta ut det i mer arbetsfri tid. Det senare är en möjlighet som kanske fler skulle reflektera över.
Viktigast av allt bland mina övertygelser är ändå vikten av att lyfta fram relationslinjen. Arbetslinjen i all ära, relationslinjen är än viktigare. Att vi har tid att vårda relationerna med våra närmaste är viktigare än en tjockare plånbok. Jag tror att få människor på sin ålderdom tänker att man borde ha arbetat mer. Det är sannolikt vanligare att man upplever att man borde ha prioriterat att ägna mer tid åt sina närmaste. Att ge hälften så mycket pengar och dubbelt så mycket tid till sina barn är ett tänkvärt råd.
Hur har mitt liv som riksdagsledamot blivit? Alla dagar ser olika ut, så det är svårt att beskriva en typisk dag, men jag tar en dag i mitten av december:
07:00 Dags att vakna. Efter frukost och en snabbkoll i mailboxen tar jag bussen till riksdagen.
08.30 Morgonandakt med kristna riksdagsgruppen under ledning av vår kaplan, Niklas Piensoho.
09:00 Möte med tjänstemän på socialdepartementet för att gå igenom aktuella ärenden.
10:00 Möte med förbundsordföranden för Reumatikerförbundet.
12:00 Lunch tillsammans med kollegor i Riksdagsrestaurangen. 13:00 Möte med organisationen Samhällets styvbarn angående vanvård av omhändertagna barn.
14:30 Sammanträde med Sociala kommittén. 15:15 Möte med organisationen ECPAT .
16:00 Votering i plenisalen.
17:15 Minnesceremoni för Nelson Mandela i Storkyrkan. Kvällen ägnas sedan åt att förbereda mitt anförande inför en debatt i kammaren samt svara på ett antal mail.
Mitt arbete i socialutskottet handlar i hög grad om att värna om dem som nämns i psaltarpsalmen jag citerade inledningsvis. Det är viktigt att jag erinrar mig dessa ord när jag står inför beslut i olika frågor. ”Skaffa den arme och faderlöse rätt, ge den betryckte och torftige rättvisa.”
Magnus Sjödahl, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, Lund