Ibland åker vi till ett stort köpcentrum och handlar. Mina barn är inte så fascinerade av shopping, men brukar hitta på andra sätt att roa sig under utflykterna dit. Ett sätt är att följa de röda eller gula eller blå strecken som är målade på golvet i gångarna. Det är lite som att gå på skattjakt att ha ett spår att följa, även om det inte finns någon kista med guldpengar när man nått fram till slutet på strecket 50 eller 100 meter bort.
En gång när vi var inne i en pysselaffär tog det lite tid att betala i kassan. Barnen gick mellan hyllorna och tittade, men plötsligt var femåringen borta. Vi ropade. Inget svar. Jag sprang ut i gången utanför. En massa människor, men inte en skymt av sonen. Jag sprang in i maskeradbutiken rakt över. Där hade vi varit innan, men inte heller där var han.
Medan min fru bad kassörskan i pysselaffären ringa köpcentrets vaktcentral sprang jag fram och tillbaka och tittade i affär efter affär. Paniken växte inom mig. Min lille kille. Ensam. Vilsen och borta.
Plötsligt tittade jag ner i golvet och såg det gula strecket. Kunde han ha följt det? Jag sprang iväg längs strecket. Tänkte för mig själv att han väl knappast kunde ha kommit så långt. Strecket tog slut just framför en leksaksaffär, och där, framför en TV som visade tecknad film, satt han. Tack, gode Gud!
Vem kan inte känna sig vilsen och borta ibland? I en tid då så många röster lyfter fram en total valfrihet på alla livets områden – relationer, arbete, tillhörighet, etik och religion – då växer samtidigt känslan av ensamhet och vilsenhet hos många. Ingen är så fri som den som är helt ensam, och samtidigt: Vem vill vara helt ensam? I Bibeln står det: Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg.
Vilse som får, var och en sin egen väg. Vi är skapade till gemenskap med andra människor, men också till gemenskap med den levande Guden. Vi är skapade för att behöva andra, för att behöva Gud. Men samtidens röster säger: ”Det är farligt att behöva någon. Hitta din egen väg. Skapa ditt eget liv. Skriv dina egna regler och formulera din egen tro.”
Men sådana vägar blir själviskhetens vägar. Jag själv blir alltings mål och alltings norm. Men våra egna vägar leder oss vilse. Till slut undrar vi inte bara var vi är, utan vilka vi är. ”Jag vet inte vem jag är” – det är själviskhetens (existentiella) slutstation.
Bibeln kopplar samman vår vilja att gå våra egna vägar med en som ”ödmjukade sig” och ”fördes bort till att slaktas”. Det är Jesus det handlar om. Han, som var Guds Son och hade möjlighet att välja precis som han ville, han valde en väg som innebar att ge upp sina egna ambitioner för någon annans skull. För mänsklighetens skull. För min skull.
Berättelsen om Jesus är berättelsen om vägen bort från själviskhet och tillbaka till gemenskap. Den berättelsen är som ett spår för oss att följa – till ett liv fyllt av mening. Jesus vill befria dig från all själviskhet. Låt honom ta hand om ditt liv.
Erik J. Andersson
Radioandakt som sändes i P1 den 21 mars 2013, lätt reviderad.