Hur mycket skiner min tro igenom när jag går vägen fram här på jorden? Vad ger intryck och hur ser mina avtryck ut bland mina medmänniskor? Svaret på detta handlar förstås mycket om hur Kristus präglat mig, om hurdan jag är och hur jag agerar. Vi har alla en berättelse från våra liv – det är viktigt att dela den och låta den få sätta avtryck. Läs Per-Anders Einarssons berättelse – och dela gärna din egen med oss!
I dag kan vi dela ut biblar i härliga färger och för olika målgrupper, till exempel för olika yrkeskårer. Det finns i dessa pocketversioner, utöver evangeliet, en hel rad intressanta livsberättelser, dikter, böner och intervjuer. Detta kan väcka och ge något till den som tillhör samma yrkeskår eller intressegrupp, men också till alla oss andra som får del av berättelser om vardagslivet med Gud. Att få läsa och se att evangeliet genom historien gripit tag i människor, oavsett yrke eller samhällsskikt, ger en glädje och vikänsla som är fantastisk. Det blir tydligt att Gud är verklig och att han verkar med samma kraft i dag som på apostlarnas tid.
Igenkänning i andras berättelser
I media får vi i fl era olika tappningar ta del av livsberättelser från både kända och okända människor. Vi har ännu ett år fått höra en hel rad människors berättelser i Sveriges Radio P1:s ”Sommarpratare”. Ibland griper berättelserna verkligen tag i oss och vi blir djupt berörda, kanske även med tårar i ögonen.
Berättelser har genom hela historien varit ett redskap för att förmedla vad livet både har tagit och gett. Det har delats livsberättelser som har kittlat historieintresset men framför allt visat på människans nyfikenhet och längtan efter något levande och verkligt – det är något som verkligen berör.
I andra människors berättelser känner vi igen oss själva och vi får också hjälp att betrakta oss ur ett nytt perspektiv. Som kristna kan vi här vara mer frimodiga. Vi kan säkert också bli bättre på att lyssna när andra berättar och det är helt klart så att alla har viktiga ögonblick och händelser i livet som kan delas. Kanske det inte alltid lämpar sig att det blir publikt på samma sätt som Sommar i P1, men vi kan ändå fundera på vad vi skulle ha delat om vi fick en timmes sändningstid rakt ut till svenska folket. Vad skulle du dela från din livsberättelse? Hur mycket Kristusljus skulle skina fram? Hur mycket av Guds storhet skulle komma med i berättelserna? Vilken grundton skulle få genomslag?
I flera av Nils Ferlins dikter ser vi att han brottats med livsfrågorna. Hans mycket sociala liv gav rika erfarenheter i mötet med människors hantering av livet. I livets villervalla är en av hans tidigaste dikter och jag tror att denna dikt, trots sin ålder, stämmer väl in på hur vi i dag frestas att leva på ytan.
Vi borde gå mer på djupet när vi möter varandra. Att dela våra berättelser kan då vara nyckeln till att vi bättre öppnar oss för varandra. Berättelserna kan framför allt visa att vi inte tillhör ”den perfekta skaran” utan att vi behöver Herren och att Han gör det vi inte kan. Du och jag får uppmuntra fler att våga gå på djupet. Jag är övertygad om att vi då kommer närmare både varandra och Herren Jesus.
En av mina berättelser
Det var en fredag förmiddag för några år sedan. Jag hade nyss kommit till jobbet i Åhus och får då ett telefonsamtal som möblerar om dagen fullständigt. Det är min fru som säger att det brinner hemma i pannrummet. Jag försöker lugnt berätta var brandsläckaren finns. Men svaret blir: ”Det brinner riktigt! Jag har redan larmat!” Jag inser att jag behöver köra hem. De ca 25 kilometrarna känns då väldigt långa. Jag ber och ropar till Gud om hjälp i nöden! Vid sista krönet möter jag en bil som, på grund av nyfikenhet över branden, är över på min väghalva. Jag försöker undvika en kollision men vi slår ändå ihop och kraschar bilarna – min bil träffas i bakdelen i höjd med bilens bakaxel. Jag tackar Gud än i dag att det inte blev en frontalkrock! Både den andra föraren och jag är snabbt ute och jag har bara ett mål i sikte. Innan jag tar sats för de 300 meterna över åkern hinner vi växla några ord och det jag hör är att han tar på sig skulden.
När jag kommer hem förstår jag att brandmännen varit snabbt på plats och att de begränsat elden och lyckats rädda boningshuset. De berättar att de fick larmet när de rökdyktränade fyra kilometer bort och att de då hade all utrustning på sig. Ännu en gång gick ett tack till Gud! Det handlade bara om minuters marginal – det förstod vi när vi såg att det brandhärjade huset var fullständigt utbränt i utrymmena närmast boningshuset. Vi har sedan på ett bra sätt kunnat återställa och i efterhand ersätta det som vi förlorade i branden.
När det gäller bilen och krocken så blev det däremot en långdragen historia som på ett sätt vållade mer bekymmer än själva branden. Jag blev kontaktad av försäkringsbolaget som sa att bilen bara var halvförsäkrad och att jag var skulden till olyckan. Den andra föraren hade skickat in en helt annan version av händelsen och jag hade missat ett brev några veckor tidigare som påminde mig om att vagnskadeförsäkringen var på väg att gå ut. Det blev många möten och samtal men också en situation som fick ner mig på knä. Jag bad att Gud skulle förändra handläggarens inställning och att sanningen skulle segra. Jag visste vad som var sant! Jag visste också att försäkringsutlåtandet innebar en reparationskostnad på över 100 000 kronor för oss. Efter kontakt med advokat gick ett brev vidare till försäkringsbolagets jurist. När vi varit utan bil i över ett halvår kontaktade verkstaden oss och meddelade att vår kostnad blev noll kronor och att reparationen nu kunde börja! Det blev en mycket stor lättnad för vår familj – jag är övertygad om att Gud använt juristen i detta bönesvar.
Vi behöver träna oss i att berätta. För några av oss är det svårt att berätta vissa saker, kanske trauman vi varit med om, svåra saker som får oss att gråta. Ibland är det då lättare att skriva. Oavsett vad – vi behöver varandras berättelser!
Per-Anders Einarsson,
Skepparslöv