Vissa dagar under året vill man bara att allt ska vara som det alltid har varit – julen är för många sådana dagar. Då får man gotta sig i välkända ritualer; samma julmat som alla år, samma julgransprydnader, samma julsånger och samma jultexter. Och samma människor. Familjen, kanske någon släkting som alltid varit med, men inget nytt ansikte. Inget får störa julfriden – som om julfriden sitter i att göra som man alltid gjort. Man kan fundera över var julglädjen egentligen sitter, och om man som kristen har någon annan grund för julglädjen än röda julgransprydnader och vanor. Och så våga sig på att byta ut något av det invanda mot något nytt, lite grann för att rubba de egna grundvalarna, bekräfta för en själv att, nej, det var inte i det julröda det satt. Kanske också fundera över meningsfulla förändringar. Vad skulle kunna fördjupa julglädjen när allt redan är så perfekt?
Att våga ta steget och dela julglädjen med någon annan kan vara något sådant. Men med vem? Med vilka? Om man anar att här kan ligga något viktigt, så är rådet att be Gud visa det. Be att han visar OM, HUR, och VEM. Och så gå på de aningar han då ger.
Det blir då väldigt olika hur man gör. Några hittar någon som brukar sitta ensam på julafton, någon annan hittar en grannfamilj som man anar inte har det så fett, och ytterligare en annan hittar någon att dela en julpromenad på annandag jul med. Det blir olika. Men det kan bli lika välsignat, så länge man vill göra allt med Jesus.
Under många år hade vi som jultradition att på juldagens morgon, efter julottan, bjuda hem de som firat den gudstjänsten med oss; vaktmästare, kyrkvärdar och kyrkokören – men även kyrkorådsledamöter och församlingsbor som vi just då fått en ingivelse att bjuda in. Kanske man under året blivit ensam eller på annat sätt behövt stöd. Det blev oftast huset fullt och krävde lite framförhållning. Julnatten ägnades till viss del åt att duka kaffebord i varje vrå, byta stearinljus i husets alla julljusstakar och att lägga upp minst sju sorters julkakor och bullar i plastpåsar. Sedan fick hustru Lena (och många gånger svärmor Margareta) försöka hinna före gästerna den korta vägen över kyrkogården när julottan var slut för att microvärma bullar och hälla upp kaffe på termos.
Våra barn har flera gånger berättat om den alldeles speciella känsla det var att vakna av att huset fylldes av julglada, morgonpigga människor som stampade av sig snö i farstun medan marschallerna lyste upp trädgårdsgång och farstutrappa och sorlet sakta steg när allt fler kunde tränga sig in. Det är goda julminnen för oss alla. Och de har lämnat kvar känslan av att julen inte är en privat tillställning, utan något man med fördel kan dela med andra.
Några gånger har vi också delat julaftonens firande hemma med andra än familjemedlemmar. Det har varit någon taxiförarkollega som kunnat ta sig en paus i taxipasset då den första rusningen under julafton varit över i väntan på nästa då alla ska åka hem, eller någon annan vi förstått annars skulle vara ensam på julafton. Vi har då gjort som vi alltid brukat göra, inte rubbat på de ingrodda vanorna, utan bara låtit gästen flyta med på sina egna villkor. Det kan ha inneburit att gästen velat gå hem direkt efter julmaten, innan vi hunnit läsa julevangeliet – men då har det fått bli så. Det blir välsignat ändå, för vi har haft gästen med oss tillsammans med Jesus.
Tillsammans med Jesus är nog nyckeln. Då blir vårt julfirande välsignat, alldeles oavsett om vi firar den i ensamhet i en lägenhet, tillsammans med en stor familj, eller delar den med andra.
Anders Göth, Malmö