Jag står och undervisar mina elever om vad som hände under Kristallnatten, om förföljelser mot judar och oliktänkare. Jag visar dem svenska nyhetsrubriker från 1938 som lyder: ”Våldsam judeförföljelse i hela Tyskland”; ”Synagogor i aska, affärer förstörda”; ”Hundratals judar arresterade.” Vi ställer oss frågan om detta kan komma att hända igen?
Till minne av samma natt anordnar nazistiska grupper demonstrationer på några platser i Sverige, i år, 2013.
Efter lektionen går jag till personalrummet där min blick fastnar på huvudnyheten i dagens Östran ”Nazister vill tysta Östran!” Medlemmar ur Svenskarnas parti har tydligen fått nog. För att visa sitt missnöje över medias rapportering har de klistrat upp plakat på flera nyhetsredaktioner runt om i landet. Deras mål är att stoppa ”den svenskfientliga propagandan” som dessa tidningar sprider.
Svenskfientlig, invandrarkritisk … så fint inlindat, så språkligt välförpackat. Medlemmarna från Svenskarnas parti har till och med tejpat upp fina blågula band i ett kryss över sitt plakat på dörren till Östrans redaktion.
Att allt det här händer i Sverige 2013 får mig att må riktigt dåligt. Men det värsta av allt är inte att nazister fortfarande går omkring på våra gator och i vår egen riksdag. Det värsta är att deras retorik börjar användas av vanliga människor. Fientliga attityder och rädsla sprider sig och smyger sig in i våra samtal – på arbetsplatsen, ja till och med på kyrkfikat. Och jag känner själv att jag tappar orden. ”Men, kom igen! Man måste ju få tala om problemen med invandringen!”
Kanske måste man det? Visst finns det många problem i vårt samhälle, och visst är det enkelt att ondgöra sig och klumpa ihop en grupp människor att skylla på. Men jag undrar – var i Bibeln hittar vi stöd för denna klagolåt? Var någonstans står det att vi ska göra skillnad på människor? Att vi inte ska ta hand om vår nästa? Att vi först och främst måste tänka på oss själva? Var står det om människor som inte är skapade av Gud, som jag skulle ha rätt att förakta?
Jag hittar inget av detta i Bibeln. Däremot talar följande bibelverser om en helt annan inställning:
Då började Petrus tala: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör. (Apg. 10:34–35)
När en främling1 bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, er Gud. (3 Mos. 19:33)
Invandrarna på Bibelns tid saknade ofta den trygghet som följde med ärvd jord och gamla släktförbindelser. Därför betonas det återkommande att de skall behandlas generöst och rättvist, i likhet med änkor och faderlösa. Här är Bibeln glasklar: Förbannad är den som förvanskar rätten för främlingen, den faderlöse och änkan. Och allt folket skall säga: ”Amen.” (5 Mos. 27:19)
Situationen är lika svår i dag. Vi kristna borde inte tolerera att någon människa blir nedvärderad! Vår uppgift är att leva och handla efter vår övertygelse om att alla människor har precis lika stort värde!
Gud är den rättmätige ägaren till vårt land, ja till allt som finns. Han har gett oss så mycket att vara tacksamma för! Vi bör ära Gud genom vårt sätt att tala om andra människor, genom att vara generösa och genom att ta hand om och älska vår nästa. Den som står upp mot främlingsfientlighet och för sina medmänniskor kan vara säker på att han eller hon har Guds välsignelse med sig.2
KRISTINA LUNNERGÅRD, lärare, Kalmar
- Bibel 2000 använder ordet “invandraren” istället för ”främlingen”.
- 5 Mos 27–28