Ett stenkast från Stureplans barer och nattklubbar står dörren öppen för en mötesplats av helt annat slag. ”Vardag” i Roseniuskyrkan formar lärjungar – och är en brygga mellan hemgrupp och gudstjänst.
Det börjar skymma men trafiken brusar fortfarande oavbrutet på Birger Jarlsgatan, mitt i Stockholm. Jag viker in på en liten tvärgata och hamnar rätt utanför ELMs högkvarter i huvudstaden. Smala Gränd 5 och Roseniuskyrkan.
När jag kliver innanför tröskeln till expeditionen på bottenplan möts jag av Sofia Nordgren och Daniel Ringdahl som håller på att förbereda kvällens middag. Spagetti och köttfärssås står på menyn.
– Vardag är vår lärjungaskola där lärjungar får växa och formas i kärlek till varandra. Därför hjälps vi åt. I dag gör vi maten och Rebecka Mikko kommer att spela, berättar Daniel, som även är en av kyrkans två predikanter.
I takt med att klockan närmar sig 18.30 droppar fler och fler in i ’vardagsrummet’ som inretts som ett kafé. Belysningen är dämpad och det finns både soffor och fåtöljer att sjunka ner i. Många kommer direkt från jobb eller skola. Att vara punktlig med både start- och sluttid är viktigt i en stad där många har fullspäckade kalendrar och lång väg mellan hem och arbete. Ett tjugotal personer har till slut slagit sig ner runt matborden och ett trivsamt sorl breder ut sig i lokalen. Åldersspannet är stort – några av dem som är här har aldrig besökt kyrkan tidigare.
Hjälps åt med allt
När kaffet står på borden avlöses middagsgemenskapen av en mer strukturerad samling med undervisning, bön och lovsång. Första Petrusbrevet och orden om att vi har ett hopp som ger skäl till glädje är det centrala temat. Vi får höra om hur den kristna tron verkligen håller för att hoppas på – grunden för den är ju löften från Gud själv och att Jesus dött och uppstått för vår skull.
Just i kväll är det Daniel Ringdahl som lägger ut texten men sedan förra terminen hjälps Vardags deltagare även åt med själva undervisningen. Det finns en tydlig tanke och poäng med det, menar Daniel.
– Det är väldigt viktigt för vår gemenskap och viktigt för hela kyrkan att vi utbildar lekmän i att undervisa. Något händer när man får sätta sig ner och studera en text. Den som ska undervisa måste veckan innan lämna in ett manus till Daniel Ringdahl eller Martin Helgesson, kyrkans andre predikant, som de sedan går igenom tillsammans. Dels för att hjälpa den som ska tala, dels som en slags kvalitetskontroll.
– Det blir också ett sätt att motverka att man rafsar ihop något kvällen innan, säger Daniel med ett leende. Han och Martin drog i gång Vardag för drygt två år sedan. På en konferens fick de nys om konceptet ’mid size group’, en slags brygga mellan hemgrupp och gudstjänst. Tröskeln är låg för att slinka in på en söndagsgudstjänst men det är samtidigt lätt att bli anonym. En hemgrupp, å andra sidan, kan kännas för intim.
– Det här forumet är så pass stort att man inte blir uttittad om man kommer, men ändå så litet att man blir sedd.
Ett tjugotal personer är lagom, tycker Daniel, blir man fler är det dags att fundera på en delning.
– Det vore en dröm att få komma dit.
Bra komplement till gudstjänsten
Två av de som brukar delta på Vardags samlingar är Kristoffer Weister och Sofia Nordgren. De uppskattar det lilla formatet som gör det lättare att bjuda med vänner som inte är kyrkvana.
– Jag gillar att det här är en lite friare form av gemenskap än söndagsgudstjänsterna, säger Kristoffer.
Sofia håller med. Hon menar att Vardag är ett bra komplement till gudstjänsten, framför allt för att man får lära känna varandra bättre under avslappnade former. Att äta middag tillsammans är viktigt, tycker de – det är något visst med måltidsgemenskapen.
– Det mjukar upp stämningen, menar Sofia. De gillar också att deltagarna turas om att ta hand om undervisningen. Än så länge har Sofia inte hunnit tala under en Vardagskväll, vilket däremot Kristoffer gjorde förra terminen.
– Det är kul att få lyssna på sina kompisar, menar Sofia.
”Vardag” är slut för den här gången. Många dröjer sig kvar för att prata, plocka i ordning och hjälpa till med disken innan de ger sig av mot tunnelbanor, bussar och pendeltåg. Själv lämnar jag Roseniuskyrkan och Stockholm med en kvardröjande värme i hjärtat och en tydlig känsla av att det här är något som fler församlingar skulle behöva – en plats där kristna syskon får mötas och utmanas och, inte minst, en plats dit jag lätt skulle kunna bjuda med mig en vän som är nyfiken på kristen tro.
Caroline Peterson, journalist, Västervik