Har du någon gång sett ett fantastiskt moln? Hur såg det ut? Var molnet stort eller litet? Flöt det snabbt, långsamt eller var det stillastående?
När du ser ett fint moln som stannar över en kulle kanske, kan det vara så att molnet bär en molnherde … Har du inte hört talas om molnherden? Då kan jag berätta.
En molnherde arbetar för molnen, precis som en herde arbetar för fåren. Han samlar moln och leder dem och ser till att de mår bra. Som får äter gräs, äter moln vatten i luften – vissa moln har spring i benen, andra moln älskar att sova och förvandla sina former efter sina drömmar. En molnherde har en vacker mantel vävd av silver och kristallblå molntråd. Med den manteln på kan han åka på moln. Han har även en genomskinlig visselpipa – med den sänder han ut olika order till molnen som ”Snabba er åskmoln! Flytta mot väster.” eller ”Stanna ni små barnmoln! Det är dags att sova middag.”
Det var en sommarmorgon då en ung molnherde såg en flicka. Flickan bodde tillsammans med sin mormor i en liten stuga på en kulle. De hade äppelträd, vinbärsbuskar, grönsaksland, några getter och höns utanför stugan. Från morgon till kväll arbetade de flitigt – de bakade bröd, samlade ägg, mjölkade. De tvättade och hängde upp kläder, tog bort ogräs och vattnade grönsaker. Mormor visade alltid flickan hur man gjorde och flickan ville gärna lära sig. Flickan hade stora vackra ögon. Hon tittade rakt in i mormors ögon, på en liten blomma eller på ett moln på himlen. Molnherden stannade ofta till ovanför kullen. Han tyckte om att se flickan och mormor arbeta flitigt och märkte att flickan lärde sig något nytt varje dag.
En kväll såg molnherden att mormor var ute ensam. Han hörde henne säga ”Gud, jag vet att jag inte kan leva för alltid och hjälpa mitt barnbarn. Du vet bäst hur mycket flickan behöver din hjälp. Gud, var snäll mot henne när hon blir ensam. Jag tackar dig för att du är god.” Molnherden instämde i mormors bön i djupet av sitt hjärta.
Årstiderna kom och gick. Molnherden hade varit fullt sysselsatt med en vild storm som kom och ställde till stor oreda på himlen. När han därefter kom tillbaka till kullen upptäckte han att flickan var en sam. Flickan arbetade som vanligt men mormor var inte längre där. Det gjorde molnherden ont i hjärtat. Han och hans moln stannade länge ovanför kullen. Molnherden kunde inte lämna platsen. Efter några dagar började byborna undra varför det lilla molnet ovanför kullen inte flyttade på sig.
Molnherden var mycket fundersam. Till sist bestämde han sig för att han skulle sluta sitt arbete. Andra molnherdar försökte avråda honom. ”Tänk, vilket underbart jobb vi har! Har du glömt hur svårt det var att bli molnherde?” Det var sant. Han hade fått kämpa mycket för att få det arbete som en på miljonen, nej, en på hundra miljoner kunde få. Men molnherden var fast besluten och inget kunde stoppa honom. Han åkte till den store herden som hade ansvar för hela himlen och mycket mer.
”Förlåt mig, Store Herde. Jag vill gå ner till jorden för att hjälpa en ensam flicka som jag bär i mitt hjärta. Jag kan inte låta bli att hjälpa henne. Låt mig få gå.” Den store herden tittade på honom en lång stund. Sedan sade han, ”Då måste du lämna tillbaka din mantel och din visselpipa.” När han hade lämnat tillbaka dem, fick han i stället en stor mörk mantel med huva.
”Du ska bygga en liten koja i närheten av flickan, men du får inte prata med henne under tre år. Jag ska ge dig några får och så ska du bli herde på jorden så att du kan hjälpa henne. Kan du lova det?” Molnherden, eller Edo, som han egentligen hette, lovade det. Den store herden kramade honom hårt och viskade något i hans öra. Så lämnade Edo sina älskade moln och det spännande livet på den stora, fria himlen.
Det var nu mitt i vintern, närmare bestämt några dagar före jul. Edo byggde sin koja inte så långt från flickans stuga men inte heller för nära. På kvällen kunde han se ljuset från hennes stuga. Edo var glad att kunna vara nära henne. Tidigt på morgonen samlade han ved i skogen och lämnade den utanför flickans dörr. Flickan – som förresten hette Margit – öppnade dörren och frågade ”Har du samlat ved till mig? Å, tack! Det behövde jag. Vad heter du? Varifrån kommer du?” Men Edo svarade ingenting och vände sig om och gick. Han var tyst men han gjorde något gott för Margit varje dag.
Margit slutade att fråga och började i stället att lämna nybakat bröd eller ägg eller något annat gott utanför Edos koja.
Den långa vintern kändes kort. Edo och Margit var upptagna med att göra gott för varandra. Ibland tittade Edo upp på himlen och såg några av sina älskade moln långsamt segla förbi över kullen. Våren och sommaren kom, liksom hösten. Det fanns mycket att stå i – plocka bär och frukt och göra sylt, samla svamp och torka den, laga taket på hönshuset. Vantar skulle stickas och ved samlas in inför vintern och getost göras – allt efter som mormor hade lärt henne.
Så gick det ett år, två år och sedan tre år. Varje dag kom Edo till Margit och hjälpte henne utan att säga ett ord. Margits getter och höns hade blivit fler och hennes trädgård var fylld av fina grönsaker, bär och frukt. Margit hade blivit kunnig och var inte längre en hjälplös flicka.
Några dagar före jul, var det någon som knackade på Edos dörr. Han öppnade dörren och såg ett stort paket framför sig. Edo märkte genast att paketets omslag var gjort av molnpapper. På paketet satt ett kort. Det stod skrivet: ”Käre Edo, det har gått tre år. Jag har sett dig vara en god hjälp för flickan och du har hållit ditt löfte till mig. Gå till flickan i morgon bitti, presentera dig och ge henne det här paketet. Du får nu prata med henne ansikte mot ansikte.” Kortet var från den Store Herden.
Edo blev alldeles till sig och tvättade sitt ansikte flera gånger. Han var så glad att han knappt kunde somna. När morgonen kom, gick han ut och såg Margit vara ute och arbeta. Edo gick med paketet i famnen – han visste inte vad som fanns i paketet – men visste att den Store Herden skulle ge henne något gott.
”God morgon Margit! Jag heter Edo.” När Edo hälsade på Margit, lyste hennes ansikte upp. När hon fick paketet sprang hon för att tvätta sina händer och öppnade det. Kan ni gissa vad det var för något? Det var en vacker brudklänning gjord av allra finaste silver – vit molntråd. När Edo såg klänningen, visste han vad han skulle säga. ”Vill du gifta dig med mig? Jag vill göra dig lycklig och leva tillsammans med dig för alltid.” Margit visste vad hon skulle svara. ”Ja, Edo, jag vill gärna leva med dig. Även när du inte pratade med mig, var jag alltid glad att du var nära.”
På julafton gifte de sig i kyrkan i byn. Byborna berättade att de aldrig hade sett en så vacker brud och ett så lyckligt brudpar. De märkte också att det fanns ovanligt många små fina moln som länge höll sig kvar ovanför kyrktornet …
Till slut vill jag berätta vad den Store Herden viskade till Edo när han skulle lämna himlen. Han sade, ”Jag vet precis hur du känner. Jag kunde inte heller låta bli att stiga ner till jorden och hjälpa mina älskade människor.” Och vet ni, det var just vad som hände den första julen. Den Store Herden, Jesus, lämnade sin underbara himmel och kom till jorden för att hjälpa och rädda oss människor. Jesus har älskat oss och Han är oss nära för alltid.
Kiyomi Henrysson, Lund