Den andra berättelsen om en molnherde

Några av er kanske minns berättelsen om en molnherde från förra julen. Kommer ni ihåg vad han hette? Edo, så var hans namn. Och då talade jag om att det är svårt att bli molnherde. I år tänkte jag berätta hur det gick till när Edo var ännu yngre och blev molnherde.

EDO HADE VARIT EN LIVLIG OCH GLAD pojke ända sedan han var i sin mammas mage. Nu var Edo tonåring och han kunde springa fort, hoppa högt men även tänka lugnt. Han älskade att titta på molnen som lekfullt ändrade form och fritt rörde sig på himlen. En dag, några dagar före juldagen, fick Edo veta att det fanns ett yrke som hette molnherde. Han fick nämligen ett brev där det stod: ”Hej Edo! Om du vill bli molnherde, kom till den gamla möllan utanför byn imorgon vid soluppgången. Med vänlig hälsning, Den Store Herden.”

Edo visade brevet för sin pappa. Pappa blev imponerad av att Edo hade blivit erbjuden ett så ärofyllt yrke! Morgonen därpå kramade mamma och pappa Edo hårt och önskade honom lycka till.

NÄR EDO KOM TILL MÖLLAN, var där redan nio andra ungdomar. Alla var lite nervösa. Då hördes plötsligt en röst. ”Välkomna! Ni kommer alla att få var sin lapp. På lappen står en sak som ni ska leta efter. Den ska sökas med MOD och OMSORG! Oavsett om ni lyckas eller misslyckas med ert uppdrag, ska ni komma tillbaka hit på söndagsmorgon. Ni har alltså tre dagar på er!” Då började vingarna på möllan snurra och det kom kuvert flygandes till alla deltagare.

På Edos lapp stod ”En gyllene valnöt”. Edo hade ingen aning om var han skulle hitta en sådan valnöt. De andra ungdomarna började genast springa åt olika håll och försvann. Edo stod kvar och funderade: ”Var plockade jag valnötter sist?” ”Vem kan mycket om nötter?”

När han hade funderat färdigt rusade Edo i väg mot den lilla skogen – där Edos farmor och farfar bodde. De visste mycket om skogen och de brukade plocka olika sorters bär, svampar och nötter.

Farmor och farfar blev glada att se Edo men de visste ingenting om någon gyllene valnöt. ”Men Edo” sa farfar ”du ska nog gå upp i den stora skogen på berget.” Farmor gav Edo en tygpåse med ett par limpor bröd och en bit ost. ”Det är viktigt med mat, särskilt när man har en svår uppgift!” Sa farmor. Edo tackade och vandrade mot berget.

I början tyckte inte Edo att berget var så högt. Men det kändes som om berget växte ju högre han kom. När han gått i flera timmar gick solen ner och mörkret föll. Han hittade en liten grotta vid stigen och bestämde sig för att övernatta där. Han samlade ihop löv och använde dem som täcke. Han lade sig och somnade nästan med detsamma.

MITT I NATTEN VÄCKTES EDO av röster. ”Imorgon kväll ska vi inta den där ön och ta den gyllene valnöten!” ”Men hur? Ön finns mitt i floden och strömmen är snabb och farlig.” ”Hmm … vi kan kanske använda en lång stege som bro …” Edo ville se vem det var som pratade. Precis då flyttade sig molnen som täckte månen. Edo kunde se att det var två stora grå ekorrar med buskiga svansar. De hoppade ut ur grottan och rusade iväg uppåt berget. Edo spejade efter ekorrarna.

Ön och den gyllene valnöten! Han följde efter dem uppför bergstigen i månskenet. Plötsligt kom han fram till en stor skog. Detta måste vara den stora skogen som farfar pratade om. Hans hjärta bultade hårt och han var trött och somnade i skogsbrynet.

När han vaknade var det redan ljust. Edo såg en gammal grå ekorre sitta på en gren. Han frågade, ”Hej! Känner du till den gyllene valnöten?” Ekorren stirrade på honom och sade ”Varifrån kommer du? Alla som bor häromkring känner till den gyllene valnöten. Elaka röda ekorrar bor på en ö som är rik på valnötter. Deras borg kallas den gyllene valnöten. Det finns en stor valnöt i guld på borgens tak.” Edo visslade och sa ”Då vet jag vad jag ska göra! Var finns ön?” Ekorren log och pekade mot den stora skogen. ”På andra sidan skogen finns en flod som rinner mot ett stort vattenfall. Ön ligger mitt i floden.” Det stämde precis med det som Edo hade hört i grottan. Edo tackade ekorren och bjöd honom på en bit bröd. Men ekorren tog hela limpan och försvann in i skogen. Det var en oartig och glupsk ekorre.

DEN STORA SKOGEN VAR INTE något särskilt trevligt ställe. Många grenar var skadade och överallt var det hål i träden och på marken. Bråkiga grå ekorrar försökte skrämma Edo. Mitt på vägen låg en ekorre som Edo försökte hjälpa. Men då kom någon bakom Edo och tog osten från hans väska. När Edo upptäckte att osten var borta, skrattade ekorren på vägen och hoppade upp och försvann med osttjuven.

Edo vandrade genom skogen i flera timmar och kom till sist till utkanten av skogen. Han kunde höra ljudet av vatten. När han kom ut ur skogen såg han en bred och vacker flod framför sig. Mitt i floden låg en liten ö. Han förstod att han var framme.

Även om floden var djup och farlig för ekorrarna, var den inte för djup för Edo. Han tog av sig skor och strumpor och vek upp byxorna. Vattnet var iskallt men han kunde vada över till ön. Men när han precis kommit över, halkade han och blev alldeles våt. Då kom några små rödekorrar springande emot Edo och hjälpte honom upp på stranden. ”Åh tack så mycket!” sade Edo och tyckte att rödekorrarna var snälla.

En lite större och äldre röd ekorre steg fram och hälsade artigt. ”Välkommen till vår lilla ö. Det är faktiskt det enda stället som vi, rödekorrar, kan leva i fred sedan de grå ekorrarna har börjat härja här i trakten.” De unga ekorrarna sade ”De vill komma åt våra nötter och fånga oss och göra oss till sina slavar.” ”Men vi ska inte ge upp, även om de är större än vi!”

”Vill du komma och se vår borg?” frågade en av dem. De visade Edo vägen. Borgen var fin och välbyggd. Edo såg en stor gyllene valnöt på taket. ”Min farfar och hans kamrater byggde den här borgen! Borgen är stabil men den är byggd så att om den gyllene valnöten tas bort, rasar hela borgen.” ”Sch … det är hemligt!”

EDO FÖRSTOD MED ENS att han inte skulle kunna ta den gyllene valnöten med sig. Då skulle han förstöra deras borg. Han bestämde då att ge upp att bli molnherde. I nästa ögonblick kom han ihåg vad han hade hört igår natt. ”De grå ekorrarna kommer att ta sig in till ön och inta borgen ikväll! Men lugn, jag ska hjälpa er.” sade han till de röda ekorrarna.

Edo och rödekorrarna planerade för hur de skulle kunna stå emot fienden. När natten kom, gömde sig alla rödekorrarna. Edo själv satte sig på stranden. Snart hörde man de grå ekorrarna komma ut ur skogen med en lång stege att användas som bro över till ön. Först reste de stegen högt och sedan fällde de den i riktning mot ön. Det var beckmörkt. De grå ekorrarna gick på bron. I mörkret låtsade Edo vara en grå ekorre och viskade till dem. ”Ju fler som går på bron desto bättre! Skicka vidare till dem som är bakom er!” De visste inte att det kom från Edo och upprepade meddelandet vidare. Snart stod alla grå ekorrar på bron. Då reste Edo sig plötsligt och skickade iväg ena änden av bron med strömmen. Hela bron blev nu som en lång båt och floden tog de grå ekorrarna ända ner till vattenfallet. De klarade sig tack vare sin ”båt” men det var så förskräckligt att falla utför vattenfallet att de aldrig tänkte försöka ta sig upp till berget igen …

Rödekorrarna jublade stort och tackade Edo.

PÅ MORGONEN VAR DET DAGS för Edo att återvända till möllan – även om han inte hade någon gyllene valnöt med sig. Edo berättade inte för ekorrarna om sitt uppdrag. En ekorrmamma kom och fyllde Edos väska med nötter. ”Det är viktigt med mat, särskilt när det är lång väg hem!” sade hon.

Edo tackade och började sin resa hem. Han var glad trots att han inte hade lyckats med sitt uppdrag. Han plockade då och då upp några goda nötter från sin väska och åt. På lördagskvällen kom han tillbaka till den gamla möllan. Edo lade sig och sov så gott inne i möllan.

På söndagsmorgonen var det bara tre ungdomar där. Den store herden kom och frågade hur det hade gått. Två av dem hade lyckats med sitt uppdrag. Edo berättade att han inte hade med sig någon gyllene valnöt. Den store herden sade att det var bra att Edo inte hade tagit den gyllene valnöten från de röda ekorrarnas borg – den var inte gjord av äkta guld.

”Men” fortsatte herden ”vad är det du har i din väska?” Edo sade ”Det är bara vanliga nötter som jag fick.” Herden sade att Edo skulle visa allt som fanns i väskan. När Edo tömde sin väska flög några nötter och ett litet paket som han inte kände igen, ut. På paketet fanns det ett kort. På det stod ” Edo, tack för din hjälp! Detta är en julklapp till dig. Jag fick paketet av min farfar som byggde borgen. Jag skulle vänta med att öppna paketet tills jag är vuxen. Farfar sade att detta var det värdefullaste näst mitt och familjens liv. Edo, jag vill gärna ge detta till dig för att du räddade våra liv!”

EDO ÖPPNADE PAKETET. Då kom det ut en vacker glittrande valnöt i hans hand. Den store herden förklarade högtidligt ”Det här är en äkta gyllene valnöt! Jag gratulerar dig Edo. Nu är du också utvald till molnherde! Eftersom du gav upp vad du önskade för andras skull, fick du vad du letade efter.” Han fortsatte: ”MOD och OMSORG – det är något för oss som arbetar både på jorden och i himlen. Nu får ni gå hem och fira jul. Ni är välkomna tillbaka på Nyårsdagen, ni – de nya molnherdarna!”

KIYOMI HENRYSSON, Lund