Hur går man vidare efter att ha sett sina närmaste driva bort grannar och vänner som kommer från en annan stam? Amanda Mattsson har träffat Winnie Torvui och fått lyssna till hennes berättelse.
Hur går man vidare efter att ha sett sina närmaste driva bort grannar och vänner som kommer från en annan stam? Amanda Mattsson har träffat Winnie Torvui och fått lyssna till hennes berättelse.
FÖRSTA GÅNGEN jag träffade Winnie Torvui var precis innan jul då jag följde med missionären Kerstin Nilsson på en workshop för freds- och försoningsarbete. Winnie var en av medarbetarna. Hon bor annars tillsammans med sin make Hilary och sina tre barn i Ogilgei, som ligger lite i utkanten av Kuresoi i västra Kenya. Winnie och Hilary driver en duka (liten affär) tillsammans, där jag själv suttit några gånger och småpratat eller vägt socker.
När Winnie talar om sin relation till Gud gör hon det med en innerlighet som visar på en djup tro och förtröstan. Ju mer jag lärt känna henne, desto mer har jag förstått att hennes liv inte varit fritt från prövningar, men kanske är det just dessa prövningar som gjort relationen med Jesus så förtrolig och levande. Jag ber henne berätta om sin uppväxt.
– Jag växte upp i en by i närheten av Kericho, med mina föräldrar och två systrar. Min pappa hade dock två fruar och var således borta en hel del. För några år sedan gick min ena syster bort på grund av sjukdom så nu är vi bara två systrar kvar. Winnie berättar att det var hennes mamma som tog med dem till kyrkan.
– Vi barn fick börja i söndagsskolan tidigt, vilket jag var väldigt glad för. Jag minns fortfarande bibelberättelserna och sångerna som vi lärde oss då. Det var min mamma som fick mig att älska kyrkan. På den tiden gick jag i Africa Inland Church men i vår stam är seden att hustrun följer med mannen till hans kyrka. På så sätt hamnade jag senare i den lutherska kyrkan.
Har du alltid haft en tro på Jesus?
– Ja, men det fanns en tid då jag fick lära känna Gud djupare. Det var när jag blev sjuk för några år sedan. Först blev jag förvirrad. Jag kände en sådan smärta i magen att jag bara grät. Jag var tvungen att opereras. Efter operationen kunde jag inte tala på tre dagar, men jag kunde se. När jag såg människorna som kom och bad för mig, och som bad att jag skulle överleva, frågade jag mig själv: Vem är det som är sjuk? Det är inte jag. Gud hade tagit mig till de gröna ängarna och det lugna vattnet som det står om i Psalm 23. Jag kunde inte äta på sju dagar, men jag var inte arg under den tiden. Jag kände mig buren av Gud, som en liten bebis. Då förstod jag verkligen att Jesus var med mig, och det gjorde min tro starkare.
Vad ledde dig till fredsarbetet?
– Jag såg hur vårt land var drabbat av konflikter. Kerstin frågade mig om jag kunde komma med på ett fredsmöte i Nakuru. Först var jag rädd. Jag kunde ju inte tala inför folk och kände mig inte så bekväm i min engelska. Men när vi kom dit blev vi undervisade om fred och helande av sår från etniska konflikter.
Winnie berättar att hon vid den tiden själv hade ett sår. Under konflikterna i hennes område något år före och några år efter valet såg hon sina vänners hus bli nedbrända. Hennes stam, kalenjin, tyckte inte om kisiierna som bosatt sig i området, så de försökte jaga bort dem. Vänner till henne blev bortjagade och fick sina hus nedbrända, människor som varit tillsammans med henne i kyrkan.
– En gång såg jag en kisii-vän komma gåendes, men jag vågade inte möta henne. Vad kunde vi säga varandra? Det var ju min stam som bränt ner deras hus. Jag kunde bara inte möta henne ansikte mot ansikte, så jag tog en annan väg. Det skapade ett stort sår i mitt hjärta. Men när vi fick gå på workshops lärde jag mig mycket. Jag kunde gå tillbaka till min vän och vi kunde hjälpa varandra. På så sätt återskapades vår relation. Sedan fick jag undervisa andra människor om fred och försoning. Det är ett arbete som verkligen fått bära frukt.
Hur ser er kyrka ut?
– Kyrkan här i Ogilgei är liten och gammal. Det var våra föräldrar som byggde den på 80-talet så det finns ett stort behov av att bygga om. Just nu är vi ett tiotal regelbundna besökare.
Hur tycker du det är att gå dit?
– Först när jag kom till den lutherska kyrkan saknade jag min gamla kyrka en del. Där var det mycket liv och rörelse med dans och sång, den lutherska kyrkan är mer stillsam. Men sedan började jag uppskatta stillheten. Jag insåg att det var ett annat sätt att tala med Jesus – i tystnaden. Det krävs inte att man ropar och skriker, också i tystnaden når man fram till Gud.
– Vår kyrka behöver mycket förbön. I vårt land finns mycket korruption och den har även smugit sig in i kyrkan. Be gärna för fred och enighet i kyrkan, och även för fredsarbetet i vårt land.
AMANDA MATTSSON, socionom och volontär, Kenya