Så var det då…

I några korta artiklar får vi minnesbilder från ’flydda tider’. Eva Henriksson i Jonstorp berättar här om några minnen från sin barndoms läger.

JAG SKULLE ÅKA på barndagar på Strandhem. Alldeles själv, utan mor och far. Men ett problem fanns: Vem skulle fläta mig på morgnarna? På konferensen, motsvarigheten till ELM Syds sommarmöte i dag, träffade mor Kerstin Eriksson som skulle vara fröken på barndagarna. Hon lovade att hon skulle fläta mig. Visserligen var hon inte lika hård i nyporna som mor.

Jag kände inte många när jag kom till Strandhem, men med hjälp av min jämnåriga kusin, som kände ”alla”, fick jag många nya vänner.

VI KÄNDE OSS SÅ TRYGGA med Josef Månsson och Emanuel Giselsson som basade för lägret. Eller som de allmänt kallades, ”farbror Josef” och ”farbror Emanuel”. Samtidigt som vi hade respekt för dem förstod vi att de var stora ”barnavänner”. Och var gång ”farbror Josef” slog ihop händerna och tog upp bordsversen låg det förväntan i luften – Elsa Bengtssons goda mat!

Om kvällarna var farbröderna med i våra ringlekar. Ja, inte sällan var det faktiskt de som tog initiativet till dem. Lekar som återkom var ”Katt och råtta”, ”En slår den tredje” och ”Banka läder”. Den sistnämnda gick till så här: En person sprang utanför ringen och bankade i ett obevakat ögonblick på någon som släppte ringen och sprang åt motsatt håll. När de två möttes skulle de – helst välartikulerat – säga ”go’mor gon, go’mid dag, go’kväll” och sedan försöka hinna först till öppningen i ringen. Särskilt spännande var det förstås när någon vågade banka på farbror Josefs eller far bror Emanuels rygg. Vi fick då se att de i snabbhet inte alls stod långt efter oss barn!

FÖRSTA KVÄLLEN var det naturligtvis svårt att komma i ro för de sju flickor som låg i annexets stora rum. När det var släckt och tyst hördes plötsligt en katt jama. Men när alla förstod att det inte var en riktig katt brast skrattet löst. Rätt vad det var hördes kaakaakaa – nytt skratt. Och bäää – ännu mera skratt. Två gånger under kvällen öppnades dörren sakta och i den plötsliga tystnaden hördes en viskande röst, vänlig men bestämd: ”Nu måste ni vara tysta och sova.” Vi ville ju lyda våra fröknar, som vi tyckte så mycket om, men det var ju så roligt när de andra närapå kik na de av skratt …

Godis och glass kunde man inte köpa, däremot en flaska läsk. Men det gällde att hinna undan det pysande fyrverkeriet av söt läsk som kunde regna ner från pojkarnas balkong. Vi flickor kunde hämnas genom smyga oss på någon pojke bakifrån och skrika rrrrr! i hans öra.

MEN ÖVER ALLT BRUS av skratt och skoj, lek och bus, står de bibelverser fram för mig som våra kära farbröder gav till oss barn. Jag kan än i dag inom mig höra när farbror Emanuel läste, lång samt och eftertänksamt: Visa mig, Herre, din väg; jag vill vandra i din sanning. Behåll mitt hjärta vid det ena att jag fruktar ditt namn (Ps. 86:11). Han liksom vädjade till oss att göra orden till vår alldeles egen bön! Han delade upp bibelversen i tre delar – vi fick läsa efter varje del – och sen för hörde han oss. Likaså kan jag höra farbror Josefs röst när han för oss pekade på det korta minnesordet från Ps. 119:94: Jag är din, fräls mig. Med hans innerligt varma leende gick detta bibelord rakt in i mitt barnsliga hjärta – och Gud har med eldskrift etsat dit sitt Ord!

EVA HENRIKSSON, Jonstorp