Jul i Västervik

I slutet av december brukar missionshuset i Västervik bjuda in till en fest där fl yktingar och invandrare är särskilt välkomna. Nya och gamla svenskar samlas då runt gran, klappar, julmat och Guds ord.

I slutet av december brukar missionshuset i Västervik bjuda in till en fest där fl yktingar och invandrare är särskilt välkomna. Nya och gamla svenskar samlas då runt gran, klappar, julmat och Guds ord.

DET VAR VID EN SAMLING med en ekumenisk bönegrupp för några år sedan som idén om ett julfirande i missionshuset föddes. Elisabet Eklund, som är uppvuxen i missionsföreningen, stod på läktaren och tittade ut över den stora salen med en bekant som nyligen anlänt till Sverige. ”Ja, runt jul är det väl fullt här i alla fall”, sa han frågande, och Elisabet började fundera på hur väl missionshuset egentligen används – och vad man skulle kunna göra här.

– Vi hade redan lite kontakt med några flyktingfamiljer, och jag tänkte att det kunde vara en bra idé att fira jul tillsammans. Dels skulle de kunna komma in i den svenska kulturen lite mer, dels skulle de få höra julevangeliet och uppleva hur ett kristet svenskt julfirande kan vara.

DE ÄLDRE I MISSIONSFÖRENINGEN var snabbt med på noterna, och ställde helhjärtat upp med att ordna med mat och annat praktiskt till festen. Vännerna i bönegruppen, främst Rasmus och Charlotta Bäckman, involverades också i planerna.

– Det är en väldigt liten förening, så det blir mycket att ordna. Vi har tagit hjälp även av vänner runtomkring, dels med matlagning men även med att bjuda in folk, och skjutsa hit dem, säger Elisabet.

Charlotta poängterar att det krävs lite annorlunda inbjudningar när det handlar om människor från andra kulturer. Att skicka en inbjudan per post eller informera vid ett tillfälle räcker inte. Ofta får man helt enkelt se till att hämta personen om hen ska komma vid rätt tid och till rätt plats. Ett tips kan vara att några personer tar ansvar för varsin familj eller person, och ser till att skjutsa till och från tillställningen.

EN ANNAN BRA GREJ är att redan innan ha etablerat kontakt med flyktingar eller invandrare. Att göra det är egentligen ganska enkelt, enligt Charlotta, Rasmus och Elisabet. Om du har barn, ta en sväng till närmsta lekplats i närheten av ett asylboende, och du kan få en kompis på nolltid. Att gå på ett språkkafé eller engagera sig i någon förenings verksamhet för flyktingar är också en bra väg till kontakt.

– De som kommer hit är väldigt kontaktsökande och mer öppna än vad vi är. Våga ta chansen att bli hembjuden, uppmanar Charlotta.

DET FÖRSTA JULFIRANDET i Västerviks missionshus ägde rum för två år sedan, och blev en minnesvärd kväll med familjär stämning. Vid buffébordet samsades äldre från missionsföreningen med unga fl yktingfamiljer. Även svenska vänner från andra församlingar i staden slöt upp. Förutom att äta traditionell svensk julmat, läsa julevangeliet och sjunga kristna julsånger blev det lekar och tävlingar – och ett lotteri där alla fi ck pris. Priserna var inslagna julklappar, som man köpt in för 10–20 kronor styck, och lagt under granen i missionshuset.

– Många som är nyanlända har inga pengar att köpa julklappar för, så det var uppskattat, berättar hon.

I FJOL BLEV DET en favorit i repris, då även med inslag från andra kulturer. En syrisk man läste julevangeliet på arabiska, och några erbjöd sig att hjälpa till med mat. En albansk familj tog med sig bröd.

– Det gjorde det mer dynamiskt och roligt för oss också. Ju mer man kan involvera människor, desto bättre, säger Rasmus.

Den syriske mannen är själv kristen, och Rasmus påpekar att vi kristna har en särskild uppgift i att ta oss an bröder och systrar som kommer hit från andra länder. De kan i sin tur lära oss mycket – och bidra med nya perspektiv. Rasmus berättar om ett samtal som han och den syriske mannen hade vid en av julfesterna.

– Jag berättade om att missionshuset är nästan 150 år gammalt. Men det tyckte han inte var så gammalt; ”Kyrkan jag gick i på Raka Gatan i Damaskus, den är nästan 2 000 år gammal!”.1

GLÄDJEN BLAND BESÖKARNA, och mötet mellan gamla och unga från olika kulturer tycker trion har varit det bästa med att ordna julfirande i missionshuset.

– Det är fint att få se de äldre i föreningen umgås med flyktingarna, att de får sitta och äta tillsammans. De äldre kanske aldrig skulle komma nära en flyktings annars, säger Charlotta.

Rasmus nämner också det väloljade maskineri som drog i gång i föreningen så fort Elisabet tog initiativ till evenemanget. Det finns så många krafter bland såväl den yngre som den äldre generationen som bara väntar på att få tas i bruk – om någon bara tar första steget.

Och det måste inte vara så betungande i längden. Det är helt okej med engångsinsatser i arbetet med nyanlända flyktingar, då många ändå inte stannar särskilt länge på varje ställe. Men i Västervik har julfesterna gett mersmak – och om inget oförutsett inträffar så lär det bli julstök och firande i missionshuset framåt slutet av december igen.

CAROLINE PETERSSON, journalist, Vimmerby

  1. Raka gatan i Damaskus är den gata där Saulus – som blev Paulus – bad, efter att ha mött Jesus. Se Apg. 9:11
Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan