Trädfunderingar

Har ni tänkt på att när man ska ha det bra så är det tre saker som ger trevnad: vänner, mat och träd! Och ofta när Gud gör bra saker, så innehåller de också detta: vänner, mat och träd! Visst är träden lite otippade?

NÄR GUD SKAPADE DET BÄSTA han kunde komma på – människorna – så satte han in dem i en lustgård. Det var en plats att njuta på. Med alldeles speciell omsorg planterade han många träd och träden bar frukt som människor kunde äta och må bra av. Det var bra mat. Så står det i Bibelns första kapitel. Gud såg på allt han skapat och sa att det var mycket gott. I denna njutningsbara trädgård skapade Gud två människor, en man och hans fru. Människor som älskade varandra. Och Gud sa att det var mycket gott!

När vi kommer till julberättelsen så är världen inte lika god längre. Maten är knapphändig, familjen nog så kärleksfull men omringas av otrevliga typer, värdshusvärdar, kung Herodes och andra skurkar. Och inga träd nämns.

DETTA LILLA BARN SOM FÖDS i ett så olyckligt sammanhang är så viktigt – men hur förklarar man det enkelt? Just den frågan funderade människor nere i Europa på långt innan vi hade börjat fira jul i kalla norden.

När vi tittar i almanackan förstår vi hur de gjorde. På lilljulafton, den 23 december, firar Adam namnsdag, på julafton firar Eva sin namnsdag. Dagarna innan man firar jul så är det alltså viktigt att minnas Adam och Eva. Tänk först på Adam och Eva, sedan kan du fira jul!

De var kreativa pedagoger och de kunde sin Bibel. Almanackan fungerar bra som andaktsbok och berättade om Adam och Eva. De som hade allt man kan önska sig, men valde att göra uppror mot Gud och förlorade paradiset. Medeltida kyrktak brukar vara fullklottrade av motiv från denna berättelse.

Inför julen satte man också upp ”paradisspel” i städerna med folk som spelade Adam, Eva och ormen. Man hade ett paradisträd och lustgården var full av frodiga träd som dignade av mat. I första akten visade man att trots att allt var så bra, lurade ormen människorna att äta av det enda träd som Gud förbjudit, och som straff blev Adam och Eva utkörda ur trädgården. Nästa akt: Jesus tar oss tillbaka till lustgården!

Poängen är: Paradiset gick förlorat – men med Jesus kan vi få det tillbaka.

DET KANSKE VAR DESSA SKÅDESPEL som någon husfar i norra Europa under 1600-talet tänkte på när han ville berätta för sina barn och tjänstefolk om julens budskap. Han drog ut i skogen och tittade om han kunde hitta ett grönt frodigt träd där maten dignade. Men under vintern fanns det bara ett träd i norra Europa som fortfarande var grönt – granen. Den fick duga och i all sin kreativitet fick den lite hjälp på traven med att digna av mat. Juläpplena togs fram från källaren och hängdes upp på snören och så bar far i huset in granen mitt i huset. Gissa om man blev förvånad!

Man kan ju förstå att fru och barn tvingade honom att förklara varför detta barrande och smutsiga åbäke skulle in och trängas i stugan. Då berättade han om paradiset. Det krävs lite uppfinningsrikedom om andaktslivet ska fungera i en barnfamilj. Varför inte bära in ett träd i huset, allt är tillåtet för det goda syftet.

Sedan tog det bara ytterligare 100 år innan julgranen kom till Sverige.

Med åren utvecklades symbolerna för att fler och fler poänger skulle kunna illustreras. Snart var det inte bara äpplen i granen utan alla möjliga godsaker.

MAN BÖRJADE TÄNDA LJUS i granen. Inte bara ett, utan många. Föräldrarna kunde berätta om en natt när Gud slöt ett förbund med Abraham. Gud sa att Abrahams barn och barnbarn och barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarnsbarn skulle bli lika många som stjärnorna på himlen. Stjärnor är inte bara ett virrvarr för Gud. Psaltaren säger att Gud för dem fram i samlade hopar. Han känner alla stjärnor, och på samma sätt känner han alla människor. Kan allas namn!

I en del familjer lever traditionen att man får tända var sitt ljus i granen och sjunga en sång eller läsa en vers. Det finns ett ljus för var och en i familjen och det finns ett löfte till var och en i familjen att Gud ser oss och vill att vi ska lära känna honom och ta emot allt det som han kan ge oss. Vi ingår i Abrahams förbund med Gud.

Så fortsätter Gud tala genom sina profeter, säger att en dag ska ett ännu större ljus tändas, över alla dem som lever i mörker ska ett ljus skina klart, som vi läser i julepisteln. Tittar vi i almanackan så ser vi massor av bibliska namn runt jul: Isak, Mose, Tomas, Jonatan – massor med uppslag till bibelberättelser.

EN DAG TÄNDES DENNA EXTRA STARK STJÄRNA på himlen. Den kallas Betlehemsstjärnan. Det är den största stjärnan eftersom den tänds för den viktigaste människan i världen. Det är Jesus-stjärnan. Han är den stora välsignelsen som Abraham och profeterna hade fått löfte om. Genom honom får alla andra ljus förnyat sken. När den tändes på himlen fanns det visa män som såg den. Rika, kloka och från främmande länder – de var den slags människor som söker gärna upp Jesus. Varje klok människa bör undersöka vad det är för speciellt med Jesusbarnet. Det är värt ganska mycket ansträngning. En del ansträngning skrämde inte de visa männen, och bör inte skrämma oss.

Även herdarna på markerna utanför Betlehem såg det stora ljuset och gick till stallet där Jesus hade blivit född. De hade inga dyrbara gåvor med sig, och tänkte sig inte heller vara något speciellt – men de blev det. De var de första utanför den lilla familjen som fick möta Frälsaren.

JESUSSTJÄRNAN HAR ETT FANTASTISKT SKEN, den lyser upp en värld som blivit mörk av synd och ointresse av Gud. Den kan lysa upp hjärtan som känner att det bara är mörkt!

De visa männen reste hem, herdarna gick tillbaka till sina får, och Jesus växte upp till att bli en stor pojke och snart en man, den ultimata mannen. Initiativrik och ödmjuk, ansvarstagande och allas tjänare. Han undervisade så att folk häpnade, utifrån Bibeln, men alltid konkret tillämpat. Några fåglar flyger förbi och han säger: Se på fåglarna på himlen – de sår inte, de skördar inte och samlar inte in i lador, och ändå föder er himmelska fader dem. Är inte ni mycket mer än dem? En och annan förälder skulle kanske ta promenaderna i akt för att hålla andakt för barnen – tips från Jesus. När Jesus en dag är ute och går ser hans lärjungar ett vinranka och han säger: Jag är vinträdet, ni är grenarna. Och vi förstår alla, att om det är så, så måste vi hänga ihop med stammen för att överleva. Vi behöver Jesus!

OM VI TAR BORT GRENARNA på julträdet ser vi en kal stam. En sådan stod uppställd utanför Jerusalems murar. Där hissade man upp Jesus med armarna fastspikade på en tvärbjälke. Julträdet vittnar om korsträdet. Där tog Jesus straffet för alla våra synder. Straffet som vi skulle burit, bar han i vårt ställe. Det var så konkret att rövaren som hängde bredvid honom på trädet intill sa: ”Tänk på mig när du kommer till ditt rike!” Jesus svarade: ”Redan ikväll ska du vara med mig i paradiset.”

Korsträdet öppnade vägen till paradisets trädgård. Julträdet, korsträdet, paradisträdet – samma sak – visst är det läckert, nästan ironiskt, att till och med de mest okristna i vårt land sätter in gran. De skulle bara veta vad de håller på med!

NI VET VÄL ATT GRANEN SKA BÄRAS IN UTAN HANDSKAR! För när det sticks och kletar lite kåda ska vi minnas den törnekrona som trycktes ner över Jesus huvud. Det är inte tänkt att julgranen ska vara något gulligt, den ska stickas och göras ont, det får gärna blöda lite, för det påminner oss om att den största smärta i vårt liv delar Jesus med oss. Han gör det frivilligt!

Under granen i mitt barndomshem har det alltid stått en halmbock. Han är den onde, det är djävulen som på samma sätt som ormen slingrade sig runt trädet och förledde människor. Han är anledningen till allt vår lidande och det ska vi aldrig glömma. En kristendom som inte tar djävulen seriöst är inte en kristen tro. När vi har sett stjärnan som lyser över barnet i krubban och på toppen av korsets träd så förstår vi varför han står stel och gömd, bunden vid trädet och aldrig kan slita sig. Han är en förlorare för evigt och ofarlig för alla som tror på Jesus. Det ska vi påminna oss själva och våra barn om och med stolthet ställa fram bocken till jul. Jesus har övervunnit djävulen och döden.

NÄR ALLT DETTA ÄR SAGT om julgranen så har vi berättat om det mesta och viktigaste i Bibeln – men en sak saknar vi. På Bibelns sista sida berättas det om himlen. Johannes får se in i himlen och vad får han se. Gröna träd, som dignar av frukt som människor ska äta av. (Upp. 22:1–5)

Med julträdet minns vi inte bara paradiset och korset men vi tar också emot löftet om att vi i himlen ska få leva i Guds trädgård, inte bara med ett träd, utan vid en flod som är kantad av massor med träd. Vi ska äta av de trädens frukter, tolv gånger om året, jul varje månad, det är läkedom för allt som nu är halvt och problematiskt.

DANIEL ENGELBREKT, Örkelljunga