Förväntningar och önskningar som inte infrias kan förta vår livsglädje. Kanske har vi haft stora planer och mål för vad vi skulle studera, arbeta med och hur familjelivet skulle se ut men så blev det kanske inte alls som vi tänkt. Vad kan vi egentligen räkna med att få i det här livet?
Vi människor behöver något att leva av – mat, dryck, värme, kläder, hem, beskydd – det elementära för livets uppehälle. Vi behöver några nära att leva med – vänner, föräldrar, barn, kollegor. Och vi behöver något att leva för – förväntningar på att arbete och relationer ska ge glädje.
Som en molnstod på dagen och eldstod under natten går våra förväntningar före och leder oss. Ju mer vi tänker på förväntningar desto livsviktigare förstår vi att de är. Att ta ifrån en person hoppet är som att sticka kniven i hans eller hennesrygg.
Tankeparadigm och behovsteorier har sökt formulera vad vi skulle kunna förvänta oss av livet. För tidigare generationer var utvecklingsoptimismen vägledande. Man såg meningen i att få högre standard, förbättrade livsvillkor och sjöng med Ernst Rolf: ”Bättre och bättre dag för dag.” Den förväntan har i dag gått förlorad och efterlämnat ett stort tomrum. Bland psykologerna, i sin tur, har man ibland räknat med en behovshierarki: först behöver fysiska behov tillgodoses, därefter gemenskapsbehov och till sist behov av självförverkligande. Men inte heller det sättet att tänka gäller alltid. Ibland är det faktiskt tvärtom. Har vi något tillräckligt stort och starkt att leva för kan vi glömma både mat och gemenskap.
Förväntningar skrivs in tidigt
I Bergspredikan tar Jesus för givet att vi människor gör oss bekymmer om mat, kläder och allt annat som behövs. Då vi som barn växer upp läser vi i det sociala samspelet av vad föräldrar, syskon och kamrater önskar och hoppas. Sedan vi registrerat omgivningens förväntningar gör vi det som är värdefullt för andra personer till vår ”moln- och eldstod”. De andras begär blir vårt begär.
Långt innan vi själva blivit medvetna söker vi också det som vi inte har för att bekräfta vårt jag. Jagprojektet blir det som ska lösa vårt problem med bristen på identitet. Det blir som en gud – det som vi hoppas allt gott av och i all nöd tar vår tillflykt till. Men jagprojektet sviker oss. Det är som att göra en skulptur av dimma. Samtidigt som vi under uppväxten lär oss att motsvara omgivningens förväntningar uppstår nämligen också en jämförelseproblematik. Vi måste bli sedda för vår skönhet, märkvärdighet och våra prestationer som andra ska beundra, bli provocerade av och avundsjuka på.1 När det ena barnet åker upp på lekplatsens gungbräda åker det andra barnet ner. Ibland går det bra för mig och oss och vi tycker oss, likt farisén i templet i Lukasevangeliet 18:11–12, vara bättre än andra. Ibland går det sämre. Vi känner oss värdelösa, blir bittra, tappar självkänslan och sjunker likt psalmisten ner i ett mörkt hål: Jag greps av avund mot de högmodiga när jag såg de gudlösas framgång … Mitt hjärta var bittert och det stack i mitt inre (Ps. 73:3, 21).
Vänta det oväntade som något gott från Gud
Vi vet inte konkret vad vi kan förvänta oss av livet. Någon säger kanske: ”Jag önskar att jag kunde se in i framtiden!” Men det vore inte bra. Om vi visste allt ont som skulle hända oss skulle det fördystra nuet och distrahera oss i våra dagliga uppgifter. Kanske är det Guds barmhärtighet att vi inte ens kan se en vecka framåt.
Samtidigt med ovissheten om hur framtiden ska te sig kan vi som kristna dock säga att Gud i Kristus visat en fars hjärtelag mot oss och vill oss allt gott. Mer gott än vi själva förstår. Han talar sitt löfte till oss: Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.2 Av nåd låter han oss ibland få uppleva förklaringsstunder med obeskrivlig lycka och trygghet. Då vi ser att hans godhet är den röda tråden i våra liv sjunger vi gärna: ”Med tacksam röst och tacksam själ …”3 Guds kärleks försyn är med oss även om vi vandrar i ”dödskuggans dal”.4 Vi vet inte vad framtiden bär på, mycket oväntat kommer att hända. Men vi vet vem som bär framtiden och vi får vara öppna för Gud. Som det heter: ”Människan spår men Gud rår.”
På samma sätt som jag riktar blicken framåt på vägen när jag cyklar, och inte ner på pedalerna, behöver jag under livets färd blicka framåt och uppåt mot honom som är vägen, sanningen och livet. Mina förväntningar förändras medan jag flyttar över mitt livs tyngdpunkt till honom. De blir i linje med Guds vilja. Ha din glädje i Herren. Då ska han ge dig vad ditt hjärta begär, skriver David i en psalm.5 I salig sorglöshet får jag söka hans rike först och hans rättfärdighet och vänta att också allt det andra som jag behöver ska ges mig.6 På något vis kommer Herren att ta hand om bostad, relationer, studier, yrkesliv, hälsa och så vidare om jag gör mitt och sedan överlåter resultatet åt Gud. ”Bed och arbeta”, lyder uppmaningen, även om vi inte klart ser vägen framför oss.
Nu går inte detta av sig självt. Jämförelsens och avundens onda andemakt attackerar en kristen och gör livet surt. Det visar Petrus. Han konkurrerade med den lärjunge som Jesus älskade och frågade hur det skulle bli med honom. När vi ser till höger och vänster, jämför oss och blir stressade, får vi samma kärva svar som Petrus: Vad rör det dig? Följ du mig!7 Precis som vi under vår uppväxt tar in vår familjs förväntningar får vi i livet med Guds familj lära oss vad Jesus förväntar sig av oss. Vi har en uppgift att fylla. Kristus har användning för oss. När vi upptäcker det vänds vår blick bort från alla stressande jämförelser.
Försonas med svikna förväntningar
Under livets gång träffas vi av ”den ondes alla brinnande pilar”.8 Ibland är det mest sårad stolthet som gör ont, ibland handlar det om våra drömmar om lyckan som slagit fel. Vårt problem är inte bara synd utan även sår vi tillfogats av andra. Sår smärtar. De gör oss arga och avundsjuka. Som balsam är det att tala ut om besvikelser, bitterhet mot Gud och människor i själavård. Helande kommer då vi överlåter våra förväntningar åt Herren och hans goda ledning så att förväntningarna blir mer samstämmiga med hans vilja. Vi vågar då förvänta mer av Kristus och tro på hans ledning och löfte: Må han ge dig vad ditt hjärta önskar och fullborda alla dina planer.9 I nådens ljus kan vi sedan se tillbaka på våra liv och medge att det inte blev som vi väntat. Men det blev bra ändå, ja, bättre än om vi själv hade fått bestämma.
Fredrik Brosché
präst, teologie doktor, Göteborg
1. Det kan vara värt att meditera över Galaterbrevet 5:26: Låt oss inte söka fåfänglig ära i det att vi utmanar varandra och avundas varandra! (1917 års översättning, språkligt reviderad av red.)
2. Jer. 29:11
3. Den Svenska Psalmboken 24
4. Ps. 23:4
5. Ps. 37:4
6. Matt. 6:33
7. Joh. 21:22
8. Ef. 6:16
9. Ps. 20:5