I vår tid talas det mycket om ”demokratiska värderingar”. Men motiverar ett statsskick som demokrati verkligen värderingar? Eller är det tvärtom, att en livsåskådning med goda värderingar motiverar demokrati? Per Landgren reder ut begreppen.
Det är fullt möjligt i en demokrati som Sverige att vinna makten i ”demokratiska val” och sedan under ett par mandatperioder successivt förändra konstitutionen. Man kan genomföra en annan lagstiftning så att ett totalitärt styre förverkligas på demokratisk väg. Det är dessutom fullt möjligt att utan större förändringar i lagstiftningen gynna vissa grupper framför andra och missgynna minoriteter eller andra grupper i samhället. Hur kan det komma sig? Är det något fel på demokratin? Vad är egentligen en demokrati?
Ordet ”demokrati”
”Demokrati” definieras enklast som folkvälde. Ordet kommer från klassisk grekiska och är sammansatt av orden ’dēmos’, som betyder ’folk’, och ’kratos’, som betyder ’makt’. I modern statsvetenskaplig litteratur betecknar för det mesta begreppet ”demokrati” rätt och slätt ett styrelseskick, en form för statens organisation eller rentav en politisk metod som bygger på folkets – vanligtvis medborgarnas – makt i ett samhälle.
Denna tekniska betydelse av begreppet är tämligen oomtvistad. När man däremot kommer till demokratins förutsättningar bakas lätt etik in i själva demokratibegreppet. I den svenska konstitutionen regleras: 1. vilka som omfattas av den del av det demokratiska styrelseskicket som staten utövar, det vill säga vilka som är medborgare, samt 2. vilka som får deltaga i de demokratiska processerna. Dessutom regleras 3. hur de demokratiska processerna ska gå till och 4. vilka rättigheter svenska medborgare har. Till syvende och sist innebär demokrati således att majoriteten styr men själva ordet varken säger eller garanterar egentligen något om själva innehållet. Allt står och faller med definitionen och hur mycket innehåll – av annat slag än styre – som läggs in i begreppet.
När förtroendet inte motsvaras
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Så lyder portalparagrafen i Sveriges grundlag. Man kan vidare läsa att ”den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.” Detta förverkligas genom att vi väljer några av oss att representera folket som helhet i riksdag, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige. I nästa paragraf läser vi att den offentliga makten ska ”utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”. Till detta kommer i andra kapitlet en uppräkning av mänskliga fri- och rättigheter.”
Själva ordet ”demokrati” används ofta som om styrelseformen i sig garanterar mänskliga fri- och rättigheter och grundläggande värden. Ibland möter vi föreställningen att en fungerande demokrati bara kräver fria val och majoritetsbeslut. Men brister i demokratin i exempelvis Ryssland har gett oss prov på att demokrati, fria val och förtroendeuppdrag inte räcker. Ryssland behöver på något sätt bli en fungerande rättsstat med politiska institutioner som säkrar demokratin. Även i såväl USA som i vårt land brister statsskicket, om än av andra skäl, och skandaler briserar tid efter annan i det offentliga. En enskild kan svika sitt förtroende. En majoritet kan besluta att kränka olika grundläggande fri- och rättigheter för en enskild eller för en minoritet. Enbart statsskicket demokrati säkrar i sig inte en fungerande maktutövning.
Etisk teori som demokratins motivering
För många år sedan fick jag anledning att gå igenom läroplaner för den svenska grundskolan under 1900-talet. Det slog mig snart att den kristna etikens försvagning i kristendomsundervisningen motsvarades av att en etikettslös etik togs upp i ämnet samhällskunskap. Det började i läroplanerna så småningom talas om demokratins grundläggande värden: människovärde, människors lika värde, tolerans, solidaritet och så vidare.
Detta tal om ”demokratiska värderingar” utgör en begreppsförvirring. Värderingarna ska inte tillskrivas styrelseskicket demokrati utan hör snarare till övergripande etiska teorier som i sin tur motiveras bättre, sämre eller inte alls av olika livsåskådningar/religioner. Grundläggande värden växer inte fram i ett land bara för att man valt styrelseformen demokrati. Det är snarare en viss typ av grundläggande värden och en viss människosyn som gör att en fungerande demokrati kan växa fram. I Aten, demokratins vagga – som vi så vackert brukar säga – stod slavar, kvinnor, barn och handelsmän utanför. De saknade medborgerliga rättigheter. Handelsmännen var inte ens atenare eftersom det var under en atenares värdighet att syssla med sådant. I den kristna tron, däremot, finns vissa allmängiltiga värden som gäller oavsett individens ålder, ras eller kön. De finns i själva skapelseordningen och i människans inre konstitution. Om dessa grundläggande värden genomsyrar ett samhälle undermineras förutsättningarna för till exempel social orättfärdighet. Slaveriet blev i längden en omöjlighet när slaven började betraktas som skapad till Guds avbild och som en syster eller broder i den kristna gemenskapen. Tänk på Filemons relation till Onesimos (se Brevet till Filemon).
Detsamma gäller sociala orättvisor. På 1600-talet kunde följande dikt upplevas som revolutionär:
När Adam plöjde och Eva spann,
var fanns då någon adelsman?
En starkare rättsförankring
Det jag beskrivit så här långt vore nog med en smula eftertanke tämligen okontroversiellt om det inte vore så att det sekulariserade Sverige kännetecknades av ett närmast patologiskt förhållande till sina fäders tro. Grundläggande värden för ett samhälle lånas därifrån men det får vi varken uttala eller påminna om. Att tala om det ger en positiv bild av kristendomen och eftersom vårt samhälle är fullt av politiker, journalister, skådespelare och andra som har negativa erfarenheter och tror sig ha gjort upp med den kristna tron en gång för alltid får det inte sägas. På ett eller annat sätt har de gjort revolt mot Gud men detta draperas ofta i ett slags vanföreställning om vad kristendom egentligen handlar om. Till slut tror de inte att något gott kan komma från kristendomen trots det paradoxala att deras bagage av grundläggande mänskliga värden och människosyn har såväl sin sakliga som historiska motivering och legitimering just i den kristna tron. Grundläggande kristna värden har sedan andra världskriget kodifierats i internationella deklarationer genom rättigheter och friheter att förverkliga dem. FNs deklaration om mänskliga rättigheter, vars huvudförfattare, René Cassin, var kristen, utgjorde en reaktion mot följderna av att en demokrati som mellankrigstidens Tyskland kunde föra nazisterna till makten. Och naturligtvis finns stora faror även i dag. Friheter och rättigheter kan förnekas och minoriteter kan förtryckas. Abort, forskning på aborterade foster eller embryon, dödshjälp och så vidare blir inte etiskt godtagbart bara för att det finns lagliga rättigheter och möjligheter. Vi accepterar demokratins spelregler men vet samtidigt att lagar som går emot kristna grundvärden – som också på grund av sin allmänna giltighet kan kallas för naturrätt eller varför inte skapelserätt – i grunden är rättsvidriga.
Demokratin måste alltid försvaras och förbättras. Det görs bäst genom att stärka den etiska grunden för demokratin. Men likaväl som att det inte räcker med att tala om ’etik’ i vårt samhälle utan att nämna vilken ’etik’ så räcker det inte att använda ordet ’demokrati’ som ett mantra. Det viktiga är ju vilken människosyn och vilka värden demokratin vilar på. Inget kan vara viktigare för vårt samhälle än att stärka den kristna människosynen och de kristna och allmängiltiga värdena!
Per Landgren
doktor i idé- och lärdomshistoria, Hovås