Vad händer på insidan när en människa i tro lyssnar på Guds ord? Mer än man anar, visar det sig …
Hur når Guds ord in i en människa? Genom de yttre sinnena: hörseln, när hon lyssnar till predikan och undervisning; synen, när vi läser Bibeln och annan bibelutläggning.1
Men hur ska Guds ord beröra, drabba, engagera när det väl börjat få ingång i en människa? Jo, ordet måste beröra det som man förr ofta kallade själsförmögenheterna, det vill säga känsla, vilja, förstånd och samvete.
Den första förälskelsen
Ofta, men långtifrån alltid, är känslan det första som engageras. Man erfar, man ’upplever’, och man blir lätt gripen. Om man kommer utifrån in i det kristna sammanhanget kan man ofta dras med av människors vänlighet och omsorg. Av gemenskapen. Här känner man sig hemma. Man kan också fyllas av ljuvliga känslor när man hör musiken, sjunger med i psalmerna eller de medryckande lovsångerna.
Och de här sköna känslorna tas lätt för Guds tilltal. Och det är Guds tilltal – men inte hela Guds tilltal. Därför måste en människa också vara beredd på att känslorna inte förblir. Och i den stunden kan en människa frestas tänka ”det höll inte”, ”det är ingen idé”. Men vandringen på trons väg behöver inte ta slut där, om bara dess grund blir bredare än de ytliga känslorna.
”Nu bestämmer jag mig!”
För att tron ska bestå måste också viljan engageras. Många människor har nog upplevelsen av att ett avgörande moment i den kristna vandringen var när man på allvar bestämde sig för att vara kristen.
Här kan den som växer upp i kristen familj få stöd och uppmuntran att göra det rätta valet.
”Vi har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå” sjöng vi ofta i ungdomsgruppen i min ungdom. Men jag tvingas erinra mig att många av dem som sjöng den sången entusiastiskt likväl senare vänt ’tillbaka’. Er kärlek är som morgondiset, som dagg som fort försvinner, säger Gud genom profeten Hosea.2
Behovet av goda rutiner
Viljan ensam – precis som känslan ensam – är inte den tillräckliga grund som behövs. Därför behövs det goda vanor som ger stöd åt viljans beslut: att regelbundet komma till ”Guds ords hörande” som man ofta säger här i norr (tron kommer av predikan/hörandet) och att bygga upp en rutin för ett eget bruk av Guds ord i den personliga andakten. Det är helt nödvändigt för att överleva känslans och viljans ökenlandskap, som man förr eller senare måste gå igenom.
Särskilt den som i mer vuxen ålder för första gången stöter på den kristna tron, behöver stöd och uppmuntran för att komma in på den rätta vägen och göra det rätta livsavgörande valet – och hålla fast vid det. Vi som lever hemvant i kristna församlingsgemenskaper har ofta svårt att förstå hur svårt det kan vara för en nykristen att komma in i gemenskapen. Här behövs verkligen stöd, vänskap och uppmuntran.
Växa i tro
Om inte viljan ska bli ett otillräckligt gungfly, så måste Guds ord också skänka förstånd. Kanske är den successivt ökade kunskapen en stor del av det vi menar med uttrycket att växa till i tron.
Men när Guds ord på allvar får börja undervisa och vägleda en människa då ändras i många fall perspektivet. Tidigare har kanske anledningen till att bli och vara kristen varit vad jag vill. På vilka sätt ’behöver’ jag Gud. Vilka behov har jag som jag önskar att Gud möter; vilka problem ser jag i mitt och andras liv som jag önskar att Gud ska åtgärda?
Men nu blir frågan inte längre vad jag vill att Gud ska göra för mig, utan vad Gud vill göra med mig och hur han vill använda mig. Och detta kan bli både smärtsamt och omprövande. Guds ord inte bara smeker medhårs och tröstar med mild hand utan avslöjar också och förändrar.
Här gäller det då att människan inser att det viktigaste med tron och Guds kallelse inte är att hon blir lycklig, det vill säga att hon får det bra, trivs, blir nöjd och tillfreds eller hur man nu vill uttrycka det, utan att hon blir helig. Liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig.3
Allra djupast ner i hjärtat
Varför har en människa inte rätt att odla besvikelse och bitterhet över upplevda oförrätter? Varför har hon inte rätt samla rikedom på andras bekostnad? Varför inte tillåta sig både det ena och det andra – särskilt i smyg när ingen ser? Därför att det inte är helighetens väg!
Och här kan människan kallas till omvändelse. Och då berörs även samvetet.
När människan vet med sig att hon gjort fel, när hon genom ordet överbevisats inte bara om sitt ansvar för enstaka orätta handlingar utan om sin totala gudsfrånvändhet, sin själviskhet och sitt högmod, då kan evangeliet och budskapet om Guds totala förlåtelse befria.
Och erfarenheten att det dåliga och onda samvetet kan bli löst, fritt och glatt, ger en så mycket starkare erfarenhet av Gud själv än aldrig så höga känslor, beslutsamma avgörelser och ”all kunskap”.
I dåvarande SESG:s 50-årsjubileumsskrift från 1974 skriver Bo Giertz ”Perspektiv från talarstolen” och citerar biskop Ysander som en gång uttalat: ”Riktigt säker på att Gud finns blir man inte förrän han förlåter mig mina synder.”
Och då har vi närmat oss den punkt där Gud ”blir allt” – i alla själens olika sidor. Då den helige Ande fyller människans inre, så att Kristus genom tron får bo i hjärtat, så förmår hon fatta mer än all kunskap, hon blir rotad i kärleken och blir helt uppfylld av all Guds fullhet.4 †
Torbjörn Lindahl
präst, Luleå
- Kanske kunde man också nämna luktsinnet om man på gammalt allmänkyrkligt vis brukar rökelse i liturgin. Men för oss i (lågkyrklig) luthersk tradition är det oftast ovant så jag avstår från att dra mer i den tråaden.
- Hos. 6:4.
- Pet. 1:15–16.
- Ef. 3:16–19.