Alla, även ofärdiga lärjungar, får vara med och göra nya lärjungar, och också utrusta dem att i sin tur dela tron med andra.
Till de första människorna gav Gud uppdraget: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er.1 Uppdraget som då kanske verkade astronomiskt var ändå inte omöjligt eftersom varje nytt par av människor bär på möjligheten att föröka sig. I dag finns det människor i stort sett överallt på vår jord. De första människorna skulle få barn, som skulle få barn, som skulle få barn, och så vidare. På samma sätt har Gud skapat världen så att (mig veterligen) varje sund levande organism har den inneboende förmågan att föröka sig. I minsta senapsfrö finns potentialen till ett fält. I varje ekollon finns potentialen till en skog.
Gör alla folk till lärjungar
För ett annat globalt uppdrag givet människan, nämligen uppdraget att göra alla folk till lärjungar, vill Gud använda alla, också var och en av oss. Gud har bemyndigat och skapat förutsättningar för att varje församling, smågrupp och enskild kristen kan delta i uppdraget, och bidra till förökning. Det innebär att missionsuppdraget aldrig får begränsas till några få, utan varje kristen får vara med, utifrån sina gåvor.
Vi kanske känner oss osäkra på om vi, med vår lilla teologiska kunskap eller erfarenhet, ska uttala oss om tron. Vi kanske är rädda att hamna i situationer med frågor vi inte har svar på, eller att vi formulerar något på ett lite halvdant sätt, eller att saker blir pinsamma. Kanske vi då tänker, det är bättre att lämna det åt de skolade proffsen. Men Gud har en glädje i att använda just sådana ”ofärdiga amatörer”. För uppdraget gäller för hela folket.
Demokratisering
Denna ”demokratisering”, där hela Guds folk bjuds in att dela Guds ord, syns bland annat när man läser om profetia i Bibeln, alltså det att vara ett språkrör för Gud. När Petrus predikade på pingstdagen förklarade han Joel 2:28 som uppfyllt. Och det ska ske därefter att jag utgjuter min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era gamla ska ha drömmar och era unga ska se syner. Inte bara några få, men över allt kött. I vår tradition har denna demokratisering, eller detta ”lekmannaengagemang”, haft sin rot i det allmänna prästerskapet, och Petrus ord i Första Petrusbrevet 2:4–5.
Göra lärjungar som gör lärjungar
Ett begrepp för att sätta ord på att varje kristen får stå med i missionsuppdraget, och som har blivit vanlig inom missioner världen över, är ”göra lärjungar som gör lärjungar”. För det första uppmuntrar och bemyndigar uttrycket varje kristens (och nykristens) del i missionsuppdraget, och för det andra, uppmanar det den mer mogne kristne att träna och rusta en ny lärjunge att dela vidare av det som den har fått av Jesus. I missionsbefallningen säger Jesus att vi ska lära dem att hålla allt han befallt. Det inkluderar ju också missionsbefallningen!
Ofärdiga lärjungar
Redan från första mötet med sina lärjungar talar Jesus om att fiska människor.2 Det är rätt slående hur ofärdiga Jesus första lärjungar var när han för första gången sände ut dem. I Matteus kapitel 10 sänder Jesus ut de tolv. Ser man till kronologin verkar de ännu inte ha uttalat någon tydlig bekännelse om att Jesus är Messias, vilket sker först i Matteus 16. De verkar ännu inte heller ha förstått korset och uppståndelsen.3 Tänk om Petrus skulle ha spridit synen av en politisk Messias som med svärd skulle övervinna romarna! Men den risken hindrade trots allt inte Jesus. I början av Apostlagärningarna betonar Lukas att lärjungar var olärda amatörer (på grekiska agrammatos, ”idiotes”!). Men det står att de ”hade varit med Jesus.”4 Om Jesus var redo att bemyndiga och sända ut ofärdiga lärjungar till att sprida Guds rike, behöver även vi öva oss i att bemyndiga och sända ut alla dem som likt oss är ofärdiga. Vi behöver också alltmer träna gamla såväl som nya kristna, i att dela vidare av det fantastiska budskapet vi tagit emot. Hur kan det se ut i praktiken? Utrymmet begränsar ett utförligt svar, men nedan följer två sätt vi kan applicera på tanken om att göra lärjungar som gör lärjungar.
Rustas att sätta ord på tron
Ett sätt att alltmer utrusta människor i att dela tron är att skapa platser och sammanhang för att sätta egna ord på vem Jesus är, vad han gjort, och hur evangeliet är goda nyheter i mitt eget liv. Det kan komma till uttryck på många sätt: genom att styra upp kyrkfikat på något sätt, att arbeta mer aktivt med smågrupper, anordna bibelstudium med samtalsgrupper. Liksom jag i min resa med Jesus behöver lära mig att be, behöver jag också lära mig sätta ord på min tro, för att dela den vidare till andra. Det innebär inte att alla kommer kunna presentera Jesus med samma sociala smidighet och precision. Alla är inte ”evangelister”. Men alla kan dela något av vad evangeliet handlar om. Har vi svårt att dela tron med våra kristna syskon så är det kanske inte så konstigt att vi tycker det är svårt när vi ska dela det med vår kollega, eller en okristen vän.
Aktiverande och bemyndigande ledarskap
Ett annat sätt att arbeta för visionen att göra lärjungar som gör lärjungar, är att som ledare (om än det handlar om söndagsskollärare, lovsångsledare, predikant, alpha-ledare, vaktmästare, pastor eller präst) aktivera och bemyndiga andra. För en smågruppsledare kan det handla om att ta initiativ till att träna andra i att leda samlingarna. Alpha-ledaren kan tidigt hålla utkik och träna deltagare som kan vara med och leda nästa termins Alpha. Lovsångsledaren kanske tar två-tre nya under sina vingar, tränar dem i att leda lovsång, som samtidigt lär andra nya. Visst förlorar ledarskapet viss kontroll, men det följer då Jesus aktiverande och bemyndigande ledarskap.
När vi då gör lärjungar som gör lärjungar, och Gud använder hela sitt folk till att dela hans ord, får vi ständigt be till Gud att han verkar med sin Ande, eftersom all växt är beroende av Skaparen. Om det är hans vilja, kanske vi får se Guds ord ge skörd, trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt.5 †
Daniel Karlsson
ordförande i ELMs nämnd för Mission i Sverige, Farsta