En far och hans pojke skulle en gång vada över en strid flod. Pojken var ivrig att komma över. Skor, strumpor drogs av och byxbenen kavlades upp.
En far och hans pojke skulle en gång vada över en strid flod. Pojken var ivrig att komma över. Skor, strumpor drogs av och byxbenen kavlades upp.
– Stopp där, sade far. Så lade han några tunga stenar i pojkens ryggsäck.
– Far, varför gör du så? frågade pojken förundrad.
– För att du inte skall dras med av strömmen, sade far.
Så gör också Gud ibland med sina barn. Inte för att han vill bestraffa oss utan för att han är rädd om oss och vill bevara oss.
Jag bad tre gånger att slippa
en törntagg, smärtsam och svår.
Men min bön blev obesvarad.
Och mitt skälvande, ängsliga hjärta
suckade under smärta:
”Gud, varför gör du så?”
Då fick jag ett svar från Herren,
barmhärtig, kärleksfull, god,
som gav mig kraft att bära min plåga
och tröst i mitt djupa elände.
Det svar som Herren sände
var detta: ”Min nåd är dig nog.”
Då förstod jag att Gud i sin kärlek
hade hört mitt hjärtas bön.
Mitt lidande är en barlast.
Gud vet hur tung den får vara
för att min livsbåt i yttersta fara
ej skall kantra i stormen på sjön.
Hans Hallebo
(ur Som skyar över hav, EFS-förlag 1985)