Till Liv är en evangelisk-luthersk missionstidning. I tidigare nummer har vi dels kortfattat redogjort för våra rötter i kyrkohistorien, dels presenterat två betydande lärofäder – Martin Luther och Carl Olof Rosenius.
Nu avslutar vi serien med en artikel om en missionsledare som åtskilliga läsare har personliga minnen av – redaktör Axel B. Svensson (1879 – 1967).
Till Liv är en evangelisk-luthersk missionstidning. I tidigare nummer har vi dels kortfattat redogjort för våra rötter i kyrkohistorien, dels presenterat två betydande lärofäder – Martin Luther och Carl Olof Rosenius.
Nu avslutar vi serien med en artikel om en missionsledare som åtskilliga läsare har personliga minnen av – redaktör Axel B. Svensson (1879 – 1967).
Den är skriven av en person som kände honom väl, missionär Hanna-Karin Stark-Hechamo.
Ungefär 40 år efter sin död efterträddes Carl Olof Rosenius på predikstolen i Betlehemskyrkan av en man som skulle mycket låta tala om sig som en andlig ledare, mån om att det evangelisk-lutherska arvet oförfalskat skulle föras vidare till kommande generationer. Stockholms Evangelisk- Lutherska förening hade nämligen kallat den 27-årige folkskolläraren Axel Bernhard Svensson till sin ordinarie predikant. Han efterträdde närmast predikanten och skriftställaren Arvid Hydén, som tillträtt en tjänst i Finland.
Vem var då denne Axel B., som han ofta kallades? Han var född 1879 i Voxtorp i södra Halland i ett hem präglat av gammaldags läsarkristendom. Som pojke var han livlig, pigg på allehanda vilda upptåg. Äventyr fick han också sitt lystmäte av, när han som 14-åring lämnat hemmet för att gå till sjöss. Livfullt och spännande beskriver han sina upplevelser i bl. a. böckerna Salt och Berättelser ur livet. Utdrag ur dessa skrifter, som avslöjar hans författartalang och är både läsvärda och läsbara för dagens ungdom, finns i en biografi över honom, skriven av Elsa Bengtsson.
SJÖMAN OCH SKOLLÄRARE
Under de två åren som sjöman ställdes Axel flera gånger öga mot öga med döden, och han blev väl medveten om att han inte var beredd att dö. De allvarliga tankarna kom tillbaka gång på gång, även under tiden på folkskoleseminariet i Växjö, men hans intresse för historia och litteratur tog överhanden och studierna förde honom så småningom längre och längre bort från Gud. Tidens radikala idéer, framförda av bland andra Georg Brandes, Ellen Key och August Strindberg, attraherade honom, och det var dessa idéer han som ung lärare i det småländska Forserum försökte sprida bland ungdomen.
Inte var han den troende skollärare som bygdens läsare bett Gud om, det upplyste han den fromma Maja Sjöberg om. Hennes trosvissa svar kunde han emellertid inte glömma: ”Ja, då blir han det snart, för vi har bett till Gud och han hör bön, det vet jag.” Hans förmenta ateism satt när allt kom omkring inte så djupt. Och när han studerade bibelkritiken närmare, fann hans skarpa intellekt snart brister i bevisföringen. Vetenskapen kunde inte vare sig ge svar på livsfrågorna eller skänka ett oroligt hjärta tillfredsställelse och frid.
Under ett jullov, som Axel tillbringade i hemmet, följde han en kväll med till ett bönemöte, där man läste ur Pietisten av C.O. Rosenius. Han blev ombedd att hjälpa till med högläsningen. Till att börja med läste han mekaniskt utan att tänka efter, men plötsligt fängslade det lästa honom. Han såg en djup sanning, som han aldrig förr sett, när han läste: ”Se då här: denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara hurudan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, i havets djup kastade – detta skedde i Kristi dödstimma. Blir du fördömd, så sker det icke för dina synder utan för din otro, ditt bortoblivande. Vill du åter komma till Gud, bliva hans egen och hava hans nåd, så är intet hinder, du är varje stund kärkommen – såsom Herren själv säger – ’Den till mig kommer kastar jag icke ut’. Här är intet undantag, utan vem som helst som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst. Vem som helst, den där vill, var och en, och om dina synder vore blodröda – så lyda den barmhärtige Herrens egna ord.” De orden fyllde honom med glädje och frid. Han läste om dem gång på gång och kunde dem snart utantill. Ungdomarna i Forserum fick lära sig dem, och ända in i ålderdomen citerade han dem flitigt i sina predikningar.
LEKMANNAPREDIKANT
Efter en tid blev Axel uppmanad att predika; han kände sig helt misslyckad till att börja med men Guds Ande bekände sig till hans vittnesbörd och det blev väckelse i bygden. Han anmodades att predika även på andra håll och snart kom kallelsen till Stockholm. Där talade han inte bara i Betlehemskyrkan utan också ute bland arbetarklassens representanter. Om hur han tänkte när han såg arbetarskarorna en skärtorsdagskväll skriver han: ”Om jag skulle arbeta bland dem, borde jag lära känna deras tänkesätt. Jag slog följe med dem till Folkets Hus för att lyssna till ungsocialismens ledare, ateisten Hinke Berggren.” Efter att ha åhört denne, deltog han i den följande debatten. Han fick tala utan avbrott; det var dödstyst i salen. Han talade om Frälsaren. Vid ”fattigbjudningar” predikade han ofta för arbetslösa och ”drinkare”. För dem predikade han inte i första hand moral och lag. Det var Jesu kärlek till en förlorad värld, till den djupast sjunkne, som han förkunnade.
Bland åhörarna i Betlehemskyrkan satt ibland en och annan ur de högre kretsarna i huvudstaden. Även författaren August Strindberg, som Axel i sin ungdom gärna läst och tagit intryck av, kom för att höra hans förkunnelse. Med honom stod Axel f. ö. en tid i brevväxling, och stor var hans glädje när han övertygat kunde hävda att den f. d. fritänkaren hade dött i tron på den Gud han i sin ungdom och mannaålder hädat och förnekat.
MOTSTÅNDSMAN OCH VÄKTARE
Axel följde aktivt med i vad som hände i samhället – i synnerhet var han vaken över vad som ägde rum på det andliga och kyrkliga området. Under hans första tid i Stockholm började för den stora allmänheten offentliggöras resultaten av den historisk-kritiska bibelforskning som under senare delen av 1800-talet blivit förhärskande vid de teologiska fakulteterna, där man underkastade den Heliga Skrifts böcker granskning som vilka andra litterära verk som helst.
Man satte sig till doms över Skriften i stället för att låta Skriftens ord vara domare över en själv och ens liv. Många inom de evangelisk-lutherska kretsarna insåg denna fara, och några män i Stockholm beslöt starta en tidskrift, som skulle vara ett oppositionsblad mot andlig ljumhet, förnekelse, bibelkritik och rationalism.
Tidningen startades på privat initiativ och var inte knuten till någon organisation. Den kom att heta Nya Väktaren och till redaktör utsågs Axel B. Svensson. Enkel till det yttre kom den att spela stor roll i kampen för att Skriften alltjämt skulle få behålla sin auktoritet i kristen förkunnelse och undervisning. Att vetenskapens resultat, som f. ö. ofta fick revideras, skulle kunna stå över Bibelns utsagor, var totalt främmande för Axel B. Därför kunde han inte tiga när det på Evangeliska Fosterlandsstiftelsens förlag gavs ut en skrift av teol. prof. Adolf Kolmodin med titeln Kristendomen och den urkristna församlingens bibel.
Författaren hävdade bl. a. att Bibeln inte i alla stycken skulle vara tillförlitlig utan innehålla både felaktiga uppgifter och motsägelser. Så mycket allvarligare var detta, som författaren var ledare för EFS yttre mission och hade stort inflytande. Redan vid EFS årskonferens 1908 slogs larm men det var först senare under året som situationen tillspetsades. Fler och fler röster höjdes mot Kolmodins bibelkritiska uttalanden, samtidigt som många av de ledande inom EFS fortsatte att stödja denne. Utvecklingen under de följande åren ledde till att de som inte ville veta av något slags ifrågasättande av att allt i Bibeln är Guds ord slöt sig samman i en organisation som kom att kallas EFS Bibeltrogna Vänner och som senare blev det självständiga Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner.
RAKRYGGAD ORDFÖRANDE OCH STOR FOLKTALARE
Till detta sällskaps sekreterare valdes Axel B. Svensson men det var han som i praktiken fick sköta mycket av ledningen av BV, eftersom ordföranden Lambert Jepsson bodde i Ängelholm.
Axel B. blev ordförande 1930 och kvarstod på denna post till sin död 1967. Han hade förmåga att få förhandlingarna att gå undan, kunde snabbt sätta sig in i olika frågor, var kunnig och uppslagsrik och ägde dessutom förmåga att se till att få uppslagen genomförda.
Under mer än sextio år fick Axel B. Svensson verka som predikant och det gjorde han med den stora räkenskapsdagen för ögonen. En son till honom skriver: ”Hans predikningar hade alltid några väckande ord om faran att förlora sin själ. Men öppnade han helvetes portar, så slog han också upp himmelens på vid gavel. (– – –) Bakgrunden till hans förmåga att predika ett så fritt evangelium var att han hade en så djup känsla av egen ovärdighet inför Gud.” Han talade så, att han vann gehör hos både unga och gamla; det var ingen som satt och somnade under hans predikan! I Roseniuskyrkan i Stockholm brukade ofta ”nya” ansikten synas, när det var Axel B. som predikade. Han hade i hög grad talets gåva, förnyade sig ständigt, var omväxlande och intressant och lät ofta berättelser ur sitt eget eller andras liv belysa textens ord. Inte sällan hände det att han mitt i predikan tog upp en sång; under senare år var det ofta psalmversen ”Han fullgjorde vad vi borde…” Alla talekonstens medel skulle användas för att få evangelium inpräntat i åhörarna. Vidsträckta predikoresor gav honom en omfattande personkännedom, som han hade stor nytta av i arbetet. Han hade en vidlyftig korrespondens, inte minst med sällskapets missionärer, men även med många människor i vårt land, som bl. a. sökte hans råd, inte minst i själavårdsfrågor.
Hans omsorg om de unga var anledningen till att han som ung varit med om att bilda Kristliga Ungdomsförbundet i Sydsverige, KUS; en tid var han också redaktör för Ungdomsbladet. Hans arbetskapacitet var stor. Även då han med ålderns rätt hade kunnat slå ner på arbetstakten, fortsatte han oförtrutet med förkunnarverksamhet, författande av artiklar till och redigering av Nya Väktaren, samtidigt som han var ansvarig utgivare av Bibeltrogna Vänners Missionstidning samt redaktör för BV:s Julkalender. ”Det är bättre att slitas upp än att rosta upp”, sade han ofta.
INTE ALLTID OMTYCKT MEN RESPEKTERAD I SAMFUNDSSVERIGE
Han var över 70 år gammal när han valdes in i kyrkomötet som lekmannaombud för Göteborgs stift, något som sedan kom att upprepas tre gånger.
Aktivt tog han del genom att utarbeta motioner, med intresse och med väl underbyggda argument deltog han i såväl diskussioner som utskottsarbete. Han var en vän till Svenska Kyrkan och hans önskan var att hon skulle hålla fast vid Ordet och sin gamla bekännelse. Endast genom en klar korsets predikan skulle hon kunna bli ett medel till väckelse… Men han hade också öppen blick för de allvarliga brister som fanns. Bibelförnekande forskning och undervisning vid de teologiska fakulteterna såg han som den allt överskuggande faran. Axel B. Svensson nöjde sig emellertid inte med att klaga över det rådande fördärvet utan han bidrog i stället med något positivt, då han gav präster och teologie studerande ett alternativ genom både apologetiska och undervisande artiklar i Nya Väktaren. Han var en av initiativtagarna till Kyrklig Samling och tillhörde dess samarbetsråd till sin död.
EN NÅDENS PREDIKANT
Det har talats mycket om Axel B. Svenssons begåvning och ledaregenskaper, och förvisso var han en man som höjde sig över mängden och ingav respekt. Men han var samtidigt en människa som var medveten om sina fel och brister. Han var rätt svag för titlar, vilka han gärna använde i både tal och skrift. En och annan reagerade nog mot hans flitiga bruk av tobak. En grekisk affärsman i Etiopien, en missionens vän, sade vid ett tillfälle:
”BV:s missionärer röker inte men de har en ordförande som röker för dem allihop.” En missionsvän uppmanade honom en gång att sluta röka men fick till svar: ”Om du vill att jag skall sluta röka för att inte dina gardiner och tapeter skall bli genompyrda med rök, så kan jag göra det, men om jag skall göra det för att därigenom bli ett bättre kristen, så gör jag det inte!”
Han var väl medveten om att han inför Gud var helt i avsaknad av något eget att berömma sig av: ”Det bästa som hos mig i bästa stunden fanns, var intet annat värt än törnets vassa krans”, skriver han i en av sina dikter. I en annan sjunger han: ”Om min Herre Jesus, som på korset dog, gjorde det för alla och betalte nog, då har också jag, som är arm och svag, rätt att ännu hoppas att få komma hem till vår Guds Jerusalem.”
Det var inte först som gammal som Axel B. Svensson blev den ihärdige och stridbare trons försvarare – sådan var han redan som ung. Rakryggad och orädd visade han aldrig någon människofruktan, för han visste att han stod på klippfast grund när han hävdade Bibeln som Guds ord med absolut auktoritet. Framför allt syftade hans arbete till att alla människor skulle få höra att de var återlösta. Men om man inte kan lita på att allt i Bibeln är sant, hur skall man då kunna vara säker på att evangelium gäller alla människor? Han predikade lagen så, att hans åhörare inte kunde undgå att förstå att de rent konkret var syndare, som brutit mot alla Guds bud, men det var honom inte mindre angeläget att förkunna ett klart och villkorslöst evangelium, för att ingen skulle behöva fastna i förtvivlan utan få tro sina synders förlåtelse för Jesu skull.
Något mycket personligt, som jag nog som barn ville förtränga, dök plötsligt upp i mitt minne, när jag började rannsaka det inför den här artikeln. I egenskap av MBV:s ordförande var Axel B. vid ett par tillfällen på besök på missionsfältet. Ett av besöken ägde rum när jag som tioåring bodde i Addis Abeba tillsammans med mina föräldrar, Anna och Sigurd Stark. Jag hade fått ett poesialbum och tog mod till mig och bad farbror Axel skriva i det. Jag minns bara två rader ur den dikt han skrev: ”Ja, jag tror att missionär du en gång skall bliva här.” Var det månne den första missionärskallelsen?
Axel B. Svensson var både poet och profet. Då tänker jag inte i första hand på profetens uppgift att förutsäga framtiden utan på uppdraget att framföra ett budskap från Herren Gud. Det var denna uppgift Axel B. troget fullgjorde.
Hanna-Karin Stark Hechamo, lärare och missionär