Massmedialt sett har prästvigningen i Göteborgs S:t Pauli den 18 januari varit en mycket stor händelse. Sedan den berömda dagen 1960, då de tre första kvinnliga prästerna vigdes (bl. a. Margit Sahlin), har nog ingen svensk prästvigning väckt så stor uppmärksamhet. Massmedia har skildrat de olika turerna mer eller mindre ingående, och mer eller mindre sanningsenligt.
Men – vad handlar konflikten egentligen om? Som jag ser det har konflikten åtminstone fyra aspekter – en historisk, en teologisk, en politisk och slutligen en andlig.
DEN HISTORISKA ASPEKTEN: PRÄSTVIGNING AV MISSIONÄRER
I Sverige finns det tre lutherska missionsällskap: Svenska Kyrkans Mission (SKM), Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (MBV). De har sänt ut många olika slags missionärer: Lärare, sjuksköterskor, byggare, diakoniarbetare – och präster.
Beroende på missionernas olika profil har prästrekryteringen haft olika karaktär. Inom SKM har de flesta prästvigda missionärer före sin utresa tidigare tjänstgjort som församlingspräster.
Samtidigt har det ända fram till 1960- talet också funnits ett slags ”missionspräster”, d.v.s. missionärer som prästvigts utan att uppfylla samtliga krav för att kunna erhålla prästtjänst inom Svenska Kyrkan. De har därför vigts till tjänstgöring på missionsfälten, men behövt söka dispens när de återvänt till Sverige för att kunna erhålla en fast prästtjänst här hemma.
Inom EFS har vissa missionärer tjänstgjort som t.ex. församlingspräster före utresan; de flesta präster har dock varit ”missionspräster”. I nästan hundra år (1866–1962) kunde manliga elever som gått ut Johannelunds Missionsinstitut prästvigas efter särskild ansökan hos Kungl. Maj:t. Systemet försvann på 1960-talet eftersom det skapat spänningar mellan missionspräster och lekmannapredikanter. (Allan Hofgren, EFS rötter, Markaryd 1988; s. 34 f.)
Sedan 1911 har Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner haft ett 10-tal prästvigda missionärer. Den förste var originellt nog en afrikan, eritreanen Marcus Germei, som prästvigts under en vistelse i Sverige. – Av MBV:s övriga prästvigda missionärer har ungefär hälften haft en bakgrund som församlingspräster, hälften har prästvigts just för missionärstjänst.
Speciellt intressant är Josef Svenssons prästvigning 1926, den första i sitt slag. Om situationen då står det i MBV:s Årsberättelse för 1926: ”Som förut i denna redogörelse i korthet meddelats, biföll Kungl. Maj:t genom nådig resolution av den 17 dec. 1926 den av missionär Svensson under styrelsens medverkan gjorda framställningen att få undergå prästexamen och bliva prästvigd för tjänstgöring inom Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners mission i Abessinien och angränsande delar av Afrika, och erhöll sällskapets styrelse genom samma resolution rätt och plikt att utöva tillsynen över hans utförande av sitt prästerliga ämbete.”
Vid detta tillfälle fick MBV:s styrelse alltså uppdraget att fungera som ”domkapitel” eller tillsynsmyndighet för honom – och detta uppdrag förmedlades genom domkapitlet i Uppsala när Nathan Söderblom var ärkebiskop!
Lika välvilligt inställt var samma domkapitel under Erling Eidem, då Sigurd Stark 1939 prästvigdes för tjänstgöring i Kenya. (P.g.a. utvecklingen under andra världskriget kom Stark dock inte att tjänstgöra där, utan han återvände 1945 till Etiopien, där han tidigare arbetat.)
Ytterligare två män kom senare att prästvigas för missionstjänst, Karl-Gustav Ohlsson och Martin Lundström. Båda prästvigdes av Elis Malmeström i Växjö för tjänst i Kenya, Ohlsson 1954 och Lundström 1962.
Prästvigningen i Göteborg den 18 januari 1998 är i sig inte särskilt unik. Alla de tre lutherska missionsorganisationerna inom Svenska Kyrkan har under årtionden skickat ut män som blivit prästvigda för tjänst på olika missionsfält. Det unika är i stället att Svenska Kyrkan genom sina biskopar och olika kyrkliga organ (t.ex. kyrkomötet) numera i praktiken vägrar att prästviga missionärskandidater från MBV.
Varför? Jo, p.g.a. en enda fråga, kvinnoprästfrågan. Varför har då frågan om kvinnliga präster blivit så infekterad? Jo, detta beror bl.a. på konfliktens teologiska sida.
DEN TEOLOGISKA ASPEKTEN: ETT RELIGIONSBYTE I SVENSKA KYRKAN
Under de senaste årtiondena har situationen drastiskt förändrats (läs: försämrats) inom Svenska Kyrkan.
Förändringen kan beskrivas på olika sätt: Kyrkan har inte lyckats stå pall för samhällets sekularisering, utan själv följt med i denna process – kyrkan har blivit allt mera politiserad, åtskilliga kyrkliga val har t.o.m. fått partipolitiska drag, o.s.v.
Vad många inte insett är att inget mindre än ett religionsbyte håller på att äga rum. Det tragiska är att detta inte bara håller på att ske i samhället i stort, där en postmodernistisk pluralism nu dominerar både religiöst och etiskt. Det ohyggliga är att t.o.m. Svenska Kyrkan har dragits in i detta religionsbyte.
Låt oss belysa detta med ett par exempel från Kyrkans Tidning 1998. Enligt KT 8/1 1998 säger ärkebiskopen, K-G Hammar: ”Jag kan inte räcka någon annan människa en färdig gudsbild. Jag kan i samtal och förkunnelse förhoppningsvis räcka byggstenar och material för det som kan bli en gudsbild. Sedan måste den som ska arbeta med materialet lägga till sin egen erfarenhet. Det är bara du själv som kan avgöra om det är en bärande bild, en bild av Gud som fungerar.” (Kursivering av förf.)
Detta kan låta sympatiskt – men i själva verket handlar det om en total relativism. Den gud man snickrar ihop på det sättet bryter faktiskt mot första budet!
I artikeln erkänner Hammar t.o.m. att kristenheten i stort befinner sig i ett brytningsskede:
”Gårdagens modeller går inte längre att använda. Vi är inne i en brytningstid, i ett paradigmskifte, och identiteten för den kristna tron måste byggas inifrån den enskilde. Det är den enda auktoriteten.” (Kurs. av förf.)
Ännu längre går en vecka senare (15 jan. 1998) kyrkoherden och docenten Håkan Eilert, tidigare under många år missionär för SKM. Upptakten är nog så dramatisk – och synkretistisk: ”Dalai Lama säger någonstans att i dag och framöver finns endast två alternativ: fundamentalism eller interreligiös dialog. Av dessa båda pläderar han med kraft för dialogens väg.
Vi kan inte längre sluta våra ögon och våra sinnen för de andra vägar som mänsklighetens religiösa arv ställer oss inför. (– – –) Tiden är inne för den kristna tanken att med positiva ögon bejaka de frälsningsvägar som Gud har upprättat med andra folk genom andra gudsuppenbarare.”
Längre fram förnekar han mer eller mindre uppenbart kristendomens exklusivitet. Uttalandet som följer går inte att förena med t.ex. Joh. 14:6 (”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”) och Apg. 4:12 och Rom. 10 m.fl. (enbart i Jesu namn finns frälsningen):
”Många av oss önskar komma bort från de fruktansvärda anspråk som kännetecknar den västerländska teologiens dömande och utstötande hållning visavi de andra religiösa traditionerna. Det finns ingen biblisk grund för att triumfatoriskt tala om Jesus allena, ty när det talas om ’namnet över alla namn’ är det tal om det namnlösa namn som i ett logos-chiffer kan utfalla i många olika varianter.”
För en kyrka med sådana teologer blir en teologi som poängterar Bibelns auktoritet en påle i köttet. Den som tar avstånd från kvinnliga präster spräcker, med sin hänvisning till Bibelns absoluta auktoritet, hela det relativistiska systemet. En kristnad synkretism (t ex Sofia-kulten i Stockholm) kan den kyrkliga apparaten acceptera, om den inte går för långt. Men bibeltrogna grupperingar – de är ett dödligt hot mot relativismen! De måste stoppas, om så behövs med samhällets hjälp.
Men hur kommer då politiken in i kvinnoprästfrågan?
DEN POLITISKA ASPEKTEN: EN ALLTMER TOTALITÄR DEMOKRATI
På ett märkligt sätt har politikerna gemensamma intressen med många av de kyrkliga ledarna. Dessa driver en andlig relativism – och politikerna en politisk.
I det svenska samhället är det mesta accepterat (utom vissa mycket extrema företeelser som t.ex. barnpornografi). Toleransen är upphöjd till ledstjärna. Den kan acceptera nästan allting – utom ”intoleransen”!
Ett relativistiskt samhälle kan acceptera praktiskt taget allt, utom att någon hävdar absoluta värden! Därför har det svenska samhället haft sådana debatter om aborter – legitimation för barnmorskeelever som vägrar sätta (aborterande) spiraler på patienter – kvinnliga präster o.s.v.
I samtliga dessa fall har kristna hävdat absoluta sanningar baserade på Bibeln. Mot sig har de fått ett sekulariserat samhälle, som bara erkänner relativa sanningar (vad som är ”sant” för mig eller folkflertalet) men bestrider absoluta sanningar (att något är sant eftersom Gud säger det i sitt Ord).
Gång på gång drabbar det sekulariserade samhället ihop med kristna grupper som går på ”tvären” mot vad samhället förväntar sig. Nu senast har detta skett i Göteborg. Motståndet
mot kvinnliga präster bygger på ”intolerans” och förväntas därför dö ut. Men varför sker inte detta? Jo, för att det inte alls handlar om intolerans utan i botten om en andlig konflikt.
DEN ANDLIGA ASPEKTEN: VAR FINNS DEN YTTERSTA AUKTORITETEN?
Det moderna demokratiska samhället finner sin auktoritet i folkviljan, folksuveräniteten. Men om man inte erkänner att folkviljan har sina begränsningar, t. ex. i etiska frågor, blir samhället på sikt ett slags totalitärt samhälle, den totalitära demokratin.
Mot detta står då kristendomen, som har sin auktoritet i Gud och hans Ord. Naturligtvis kommer det alltid att finnas kristna som är beredda att anpassa sig till tidsandan, att så att säga spela med i det rådande spelet (många får då en lysande karriär!). Samtidigt kommer det, så länge det finns sanna kristna, att dyka upp ett otal konflikter, om man inte från samhällets och politikernas sida accepterar att demokratin har mycket tydliga begränsningar.
Om tidsandan går emot Bibelns framställningar i olika frågor blir det alltså konflikter, och den kristna plikten är alltid i sådana sammanhang att lyda Gud (Apg.5:29). Vi skall därför inte vara förvånade över den infekterade debatten om kvinnliga präster som pågått i årtionden. Här har tidsandan (med sitt jämlikhetsideal) hamnat i konflikt med den kristna synen på lydnaden för Guds Ord, på relationen mellan man och kvinna o.s.v. Naturligtvis är sådana konflikter beklagliga – men nödvändiga att ta! Från kyrkans sida kan vi aldrig acceptera att tidsandan anger ramarna för vilka som skall prästvigas. Det viktigaste av allt är att lyda Guds Ord. Om olika kyrkliga ledare eller organ försöker stänga till dörren för dem som Gud kallar, har vi både andligt och moraliskt inte bara rätten utan även skyldigheten att agera. (Jämför Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter, s. 351 och 352, 3. uppl.) Det är alltså inte förvånande att det blivit så mycket diskussion om prästvigningen i Göteborg – men det är mycket glädjande att vigningen har kunnat genomföras.
När vi går vidare behöver vi göra det i bön om Guds välsignelse över de nyprästvigda. Vi får göra det med en psalmvers som sjöngs vid deras prästvigning: ”De som tar mot din mantel, Krist, hjälp dem att bedja och vaka, bruka ditt ord i helig strid utan att se sig tillbaka. Giv åt din kyrka trofasthet till dess din vilja äntligt sker. Tillkomme, Gud, ditt rike.” (Sv. Ps. 420:4.)
Rune Imberg