Det händer ibland i ett sällskap att samtalet tar en oväntad riktning; det styr in på sådant, som man annars drar sig för att tala om. Någon kanske skämtar om horoskopen i tidningarna: ”Folk läser dem, men är det någon som tror på dem?” ”Jo”, svarar någon i sällskapet, ”somliga gör det säkert. Nu för tiden finns det ju också professionella spåmän.” En annan instämmer och berättar att han har en bekant, som varit med om att söka kontakt med de avlidna. Då kommer det som en suck från någon i sällskapet: ”Vad ska man egentligen tro om sådant här?”
Nyandliga vindar
Ja, vad ska man tro? I denna undran gömmer sig två frågor. Den ena är denna: Är detta verkligt, händer sådant, kan det finnas andar? Den andra är en följdfråga: Om det är verkligt, hur ska vi då ställa oss till det? När det gäller den första frågan – vad som är verkligt – befinner sig vår tids människor i ett slags korsdrag. Det tänkesätt som allt ifrån upplysningen har dominerat i Västerlandet är ju rationalismen.
Enligt denna är bara det verkligt som man kan se och ta på. Något övernaturligt finns inte. Allt som sker kan på ett eller annat sätt förklaras av vetenskapen. I enlighet med detta tänkesätt kan man som modern människa inte tro på Gud eller på sådana under som omtalas i Bibeln. Och inte heller kan man tro på några andar. Det strider mot den vedertagna verklighetsuppfattningen.
Dessa rationalismens vindar har länge varit starka. Men det har skett en förändring. Sedan 1970-talet blåser det nya vindar. Det har blivit inne med ”andlighet”. Det finns ett ökat intresse för meditation och sådana strömningar som går under namnet New Age.
Fastän det inte har skett någon uppgörelse med rationalismen, är den nya andliga öppenheten accepterad i vida kretsar. Detta har försatt nutidsmänniskan i ett dilemma. Av rationalismen har hon fått inpräntat i sig att endast det som går att ta på är verkligt. Samtidigt konfronteras hon nu – i filmer och TV-program – med andliga fenomen. Och hon möter dem i sin egen omgivning; en talar om ”kraftfält”, en annan är intresserad av spiritism. Nutidsmänniskan befinner sig i ett korsdrag. Hon frågar: Vad ska man tro?
Vad Bibeln uppenbarar
Hur är det då? Har Bibeln något att säga oss om sådant här? Ja, det har den verkligen!
Vi kan påminna oss det som hände när Mose och Aron förhandlade med Farao. Farao begärde tecken av dem. Aron kastade då sin stav inför Farao. Och staven förvandlades till en stor orm. Men de egyptiska spåmän och trollkarlar som Farao hade i sin tjänst gjorde detsamma med sina hemliga konster: de kastade var och en sin stav, och dessa blev stora ormar – vilka dock uppslukades av Arons stav, 2 Mos. 7. När Aron sedan på Herrens befallning förvandlade vattnet till blod, kunde spåmännen göra likadant. Likaså framkallade de paddor. Men det fanns en gräns för deras kraft. När Aron med sin stav slog på stoftet på marken och det kom mygg över hela landet, försökte spåmännen göra detsamma, men de kunde inte. Då sade de till Farao: ”Detta är Guds finger.” (2 Mos. 8:19.)
Sådant är omtalat i Bibeln, och det berättas utan omsvep. Detta blir nu oss till hjälp. Vi behöver inte alls bli förvånade när vi i våra dagar får höra om övernaturliga upplevelser av andevärlden, att döda går igen, eller att sierskor kan träffa rätt med sina spådomar. Detta är inget nytt.
Bibeln ger oss många exempel på sådana fenomen. Den tar det för självklart att det finns andliga krafter av olika slag. Det är en del av verkligheten. När det sker saker som går utanför det vanliga skall vi inte bli förvånade.
Uppror mot den Allsmäktige
Men om vi inte är förvånade över att sådant här sker, kan vi undra över hur det kan ske. Vi kan undra varifrån Faraos spåmän fick sin förmåga, sin hemliga kraft. Det är tydligt att Mose och Aron inte kände någon sådan undran. De visste: Så här är det. Herren är Gud. Han har frambragt allt och har allt i sin hand. Men det är ett uppror på gång mot Gud. Några av de varelser som Gud har skapat har rest sig mot honom. Den kraft som Gud har gett dem missbrukar de nu, de utnyttjar den för sina syften. Därför sker både det ena och det andra. Men vad än dessa makter kan och gör, är ändå Herren starkare. Det är han och ingen annan som är Gud. Det visste Aron och Mose.
På samma sätt var det för apostlarna. Petrus och Johannes lät sig inte imponeras av trollkarlen Simon, som slagit folket i Samarien med häpnad (Apg. 8). Och Paulus, när en slavflicka, som kunde spå, flera gånger ropade efter honom och hans medarbetare: ”De här männen är tjänare åt Gud den Högste! De förkunnar frälsningens väg!” visste han vad som var på gång. Och han befallde den onde anden att lämna flickan (Apg. 16).
Håll stånd mot djävulens lömska försåt!
Men – om vi nu ser sammanhanget, står en fråga kvar inför de fenomen som vi möter i dag: Hur skall vi ställa oss? Det är denna fråga Paulus tar upp när han skriver till församlingen i Korint. Där ansåg somliga att de kunde äta sådant kött som var offrat åt någon av gudarna, och t.o.m. ligga till bords inne i templet. Vad spelar det för roll, menade de, vi vet ju att dessa gudar inte är några gudar!
Ja, säger aposteln, det vet vi. ”Vi vet att ingen enda avgud i hela världen verkligen finns till, och att det inte existerar någon gud utom den ende Guden. För oss finns bara en Gud: Fadern. Av honom är allting, och till honom är vi. För oss finns bara en Herre: Jesus Kristus. Genom honom är allting, och genom honom är vi.” (1 Kor. 8:4–6.)
Men därmed är aposteln inte färdig. Han har något viktigt att tillägga. Bakom ”gudarna”, säger han, gömmer sig andliga ”makter”: Det stämmer att ett avgudaoffer inte betyder något, och att en avgud inte är något. Men, säger han, det som hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud. Och inte kan kristna ha något gemensamt med de onda andarna! (1 Kor. 10:19f).
Det betyder för oss att vi inte skall befatta oss med något av de fenomen som i dag utövar stor dragningskraft, om det nu är spådomar, transcendental meditation, tarotkort, seanser eller något annat liknande. Vi har sett sammanhanget. Vi kan, ifall andra frågar, lugnt medge att somligt som sker och väcker förvåning kan orsakas av övernaturliga krafter. Men vi håller oss ifrån det. Vi måste befara att det inte är goda krafter som agerar, utan onda.
Vi behöver inte frukta för dem. Vi har en Herre som är starkare än alla makter och är med oss alla dagar – också fredagen den 13. Det är honom vi tillhör. Vi är kallade att i hans kraft kämpa mot ”makterna” (Ef. 6:10– 12). Därför följer vi hans ord, också det som är sagt om spiritism (3 Mos. 19:31). Vi låter oss inte dras med. Vi vill inte utmana Herren (1 Kor. 10:22).
Detta är trygghet. Vi är vissa om att inga makter kan skilja oss från Kristus – vare sig änglar eller väldigheter, vare sig någon makt i höjden eller djupet, eller något annat skapat – inget kan skilja oss från Kristus Jesus, vår Herre. Rom. 8:38f.
Gustav Börjesson, präst, Sätila