KUS:s utsände korttidare, Marcus Hector, Lund, berättar om sitt och de andra korttidarnas liv i förskingringen. Visste du förresten att korttideriet egentligen inte är något jobb, utan bara en omfattande praktik under ett utbildningsår?
KUS:s utsände korttidare, Marcus Hector, Lund, berättar om sitt och de andra korttidarnas liv i förskingringen. Visste du förresten att korttideriet egentligen inte är något jobb, utan bara en omfattande praktik under ett utbildningsår?
Morgonluften är klar och solen har just hunnit skingra mörkret från Lunds centrala kvarter. Från domkyrkan hör jag kyrkklockorna slå sitt halvtimmesslag, men annars är det ganska lugnt så här tidigt på morgonen. Jag låser upp min cykel och tar mig bort mot stationen där personbilar, taxibilar och skolbussar slåss om utrymmet. Jag fortsätter under viadukten och kommer slutligen fram till Polhemsskolan. Där ska vi ha rastandakt nu tio i åtta så jag tar mig in till skolvärdinnan, som följer med mig för att låsa upp en av salarna.
Jag är tidig, så ännu har ingen kommit. Jag går in i klassrummet, hänger av mig jackan och väntar en stund. Efter ett tag kommer de så in, en efter en, och vi blir till slut fem stycken. I dag har en av grabbarna lovat hålla i andakten. Han går i ettan och kommer ganska regelbundet till både rastandakten och lärjungaskolan Credo på tisdagarna. Därför har jag lärt känna honom ganska bra vid det här laget. Han läser några verser ur en psaltarpsalm som han sedan kompletterar med ett stycke ur en andaktsbok. Det handlar om rättfärdiggörelsen i Kristus. Till slut ber vi tillsammans. Det hela är mycket enkelt, som en helt vanlig morgonbön.
Jag går ner för trapporna och ut till min cykel igen. På hemvägen börjar jag fundera lite på vad de andra korttidarna kan ha för sig nu för tiden. Per Svensson och David Nilsson har bildat ett väl fungerande Kristianstad-team och kör säkert stenhårt med sina lektioner, rastandakter och bibelstudier. Jag tror faktiskt de har ett och annat bokbord också. Bokbord är annars inte så vanliga. De flesta korttidare har tröttnat på det eller redan från början valt att lägga sin energi på andra uppgifter. Det är en grundregel för allt arbete inom skolevangelisationen att uppgifterna i möjligaste mån ska anpassas efter personen och inte personen efter uppgifterna.
Det är en grundregel för allt arbete inom skolevangelisationen att uppgifterna i möjligaste mån ska anpassas efter personen och inte personen efter uppgifterna.
Per och David är två lugna grabbar som kan ta saker och ting lite för vad de är. De delar lägenhet i staden och det verkar som om de trivs bra tillsammans och har stort förtroende bland eleverna och ungdomarna i området. Bland oss korttidarkollegor går de, efter det att de bland annat fått låna en Saab att åka runt med, under titeln ”lyxkorttidarna”.
Mest håller Per och David sig i Kristianstad, men de har också uppgifter i Hjärsåslilla tonårsgrupp, i en bibelstudiegrupp i Blekinge samt nu och då på Breanäs. Som ett tryggt stöd har de ungdomssekreterare Per-Anders Einarsson, som ägnar en del av sin tid åt handledning för korttidarna, men också följer med dem ut på skolorna ibland.
Mina tankar går vidare till Johan Davidsson och Bengt Sörensen i nordvästra Skåne. Johan har ett ganska trassligt år bakom sig. Ständigt har han av olika anledningar tvingats byta körschema och det är först under denna termin som han fått någorlunda ordning på sin arbetssituation. Han besöker tonårsgrupperna i bland annat Markaryd och Hässleholm,
men har annars sitt huvudsakliga arbetsområde bortåt Ängelholms-hållet. Där håller han i lärjungaskolan Credo på gymnasieskolan samt besöker en rastandaktsgrupp på vårdskolan och jobbar lite på missionshusets café. Det heter Café Engel och har en liten, men trogen skara besökare som kommer in för att ta en fika och småprata lite.
Johan är en duktig grabb med skiftande humör och en underbar humor. Han sköter sina uppgifter bra och är en intressant person att lära känna. Johans kollega, Bengt Sörensen, är, även han, på ett positivt sätt, lite sin egen. Han hade ingen kristen uppväxt, utan fick upp ögonen för Bibelns budskap först under sina år på Helsjöns Folkhögskola, där han i fjol gick Bibellinjen tillsammans med Johan. Bengt är en mycket sympatisk grabb och väldigt driftig i arbetsuppgifterna. Han bor på Strandhem, där han får vara en frisk fläkt och också arbetar en del med Torgny Yngvesson och Helena Andersson.
Torgny är handledare till Helena. I Ängelholm har de haft stor framgång med bokbord på en högstadieskola. Många raster har de samlat fullt av elever omkring sig för att diskutera frågor om Bibeln, skapelseläran, ondskan i världen, andliga upplevelser, sexualmoral och mycket annat. Det är uppmuntrande när arbetet med bokborden får sådant genomslag. Utöver detta har Helena mest prioriterat lektioner i låg- och mellanstadieklasser i Örkelljunga-området. Hon har nu också nästan helt lämnat café Engel i Ängelholm till förmån för arbete med en småskrift om påsken, som hon en dag i veckan jobbar med på Strandhem. Utöver detta går naturligtvis mycket tid åt för planering och förberedelser. Det gör det för oss alla.
Helena är ett av de absolut bästa exemplen hittills på hur man lyckats anpassa arbetet efter korttidarens gåvor och önskemål. Naturligtvis har man inte landat helt rätt från början, men genom en öppen och aktiv dialog med Torgny och Per-Anders har missförhållandena successivt kunnat korrigeras. Helena är en omtänksam, enkel och ärlig människa. Hennes styrka i arbetet ligger, som jag nämnde tidigare, i hennes sätt att ta hand om barngrupper och förstå deras tankevärld.
Ja, längre än så här hann jag inte i tanken förrän jag kom tillbaka till Filippi igen. Jag går upp till mitt rum på korridoren för att avsluta den morgonbön jag påbörjade innan det var dags att ge sig av på rastandakt. För en korttidare (och andra också) är det viktigt med ett fungerande andaktsliv. Ofta har man ett ganska pressat schema, och avsätter man inte speciella tider för andakt, är risken stor att man går så upp i sitt arbete att gudsrelationen blir lidande.
…energi och trötthet, kamp och vila, framgång och misslyckanden, kraft och svaghet, glädje och frustration…
I dag har vi teamträff klockan nio. Då ska jag träffa min kollega i Malmö, Obi Eze, och SESG sekreteraren Henrik Gustavsson. Obi är en 2.03 m lång afrikan från Nigeria, som talar flytande engelska och, efter sina tre och ett halvt år i Sverige, också mycket bra svenska. Det är en grabb med begåvning inom många områden och han har läst första året på civilingenjörsprogrammet här i Lund. Obi kan ta människor på ett väldigt fint sätt och gillar att sitta i mindre grupper och samtala. På teamträffen ska vi kolla upp arbetsläget och diskutera en lektion vi ska ha i morgon. Nu framåt vårkanten har många av gymnasieklasserna under religionstimmarna hunnit fram till kristendomen. Därför blir det här och var också aktuellt att damma av breven som vi skickade ut i början av höstterminen om att slå oss en signal och be oss komma på en lektion. Lektionerna är vår största möjlighet att nå ut med budskapet och därför tackar man ogärna nej till dem.
Eftermiddagen ägnar vi åt planeringsarbeten. Jag skriver ett föredrag till lärjungaskolan Credo i Lund och Obi åker till Malmö för att försöka få kontakt med rektorn på Heleneholmsgymnasiet. I kväll är det handledarsamtal med Per-Olof Nilsson, så jag passar också på att läsa ett kapitel i Magnus Malms bok Vägvisare, som vi ska titta på då.
Lektionerna är vår största möjlighet att nå ut med budskapet och därför tackar man ogärna nej till dem.
Visste ni för resten att det vi kallar för ”arbetet” egentligen inte är något jobb, utan bara en omfattande praktik. Formellt är ”korttideriet” en utbildning med, förutom handledarsamtal och träffar med föreningens stödgrupp, också sex utbildningsveckor i ledarskap. Dessa utbildningveckor går under Helsjöns Folkhögskola och brukar vara fantastiskt trevliga. Förutom vi ”KUS:are” kommer då också SESG-korttidarna Martin Olsson och Josefin Johansson med praktik i Hässleholm, Martin Lokrantz och Kristina Svensson, Göteborg, Magnus, Emma och Therese, Stockholm, ”Micke” i Sundsvall samt Maria Wiberg och Andreas Holm för Lötenkyrkan i Uppsala. Vi trivs väldigt bra tillsammans och det blir en lite speciell gemenskap när sjutton slutkörda och ganska pressade ungdomar får komma tillsammans under tämligen kravlösa former. Man accepterar varandra på ett ovanligt självklart sätt och vi brukar ha väldigt roligt tillsammans.
Livet som korttidare är annars lite upp och ner. Det bildar en enhet av energi och trötthet, kamp och vila, framgång och misslyckanden, kraft och svaghet, glädje och frustration… Ständigt ställs man inför nya uppgifter och situationer man på något vis måste tackla. Detta är krävande och ska på intet sätt glorifieras. Men det är också väldigt utvecklande och det känns många gånger oerhört meningsfullt. För mig är det en erfarenhet jag inte vill ha ogjord, även om den kan kännas oerhört tung och otacksam ibland.
Min grundläggande inställning till praktiken har annars hela tiden varit att jag måste få växa in i det här arbetet. Jag måste få växa i tro och tillit till Gud och i frimodighet inför andra människor. När jag i höstas började som korttidare kände jag mig ganska liten och behövde därför tid på mig. Efter hand har man så kommit in i det, för att mer och mer hitta sitt sätt att arbeta. Gud har kallat mig till korttidare. Han har gett mig ett förnuft och en frihet att nu göra något bra av det här. Men han har också lovat att vara med. Det har man allt fått erfara!