Det var en vacker vinterdag. En blek sol gjorde både dagen och sinnet lite ljusare. Kylan kändes inte så stark trots att den höll marken frusen och snön kvar. En lämplig dag för skogsarbete!
Hjalmar och Mårten skulle fälla ett stort träd – ungefär en meter i diameter och högt med en yvig krona. För 75 år sedan skedde sådant med handkraft.
Sågen bet bra, och snart föll trädet med ett väldigt brak. Men nu hände det som för Hjalmar blev ett tungt, livslångt minne. Den stora kronan fick trädet att fjädra tillbaka mot stubben med väldig kraft. Och precis där hade Hjalmar sin ena fot.
Han ville gå hem. Det gjorde inte ont, men foten liksom sjönk ihop. Mårten var en av de få i bygden som hade bil och snart var Hjalmar på lasarettet. Morgonen efter operationen kom överläkaren in till Hjalmar. Båda tittade på det stora bandaget.
–Hur var det? undrade Hjalmar.
–Vi var tvungna… Foten var krossad, fick han höra.
–Då grät jag, berättade Hjalmar senare. Det hade jag inte gjort sen jag gick i skolan.
Detta berättade Hjalmar många år senare för Fredrik. Fredrik och han brukade nämligen ofta arbeta tillsammans med reparationer av olika slag och med skogsarbete på vintern. Hjalmar var ovanligt händig – kunde nästan allt. Han mätte allting i tum och förstod sig inte på centimeter och millimeter. I stället sa han ”gott” en halv tum eller ”noga”. Ritningar kunde han inte läsa och det behövdes inte heller, för på ett besynnerligt sätt hade han allt i huvud och händer. I hans lilla verkstad fanns allt!
Som barn tyckte Hjalmar inte om skolan och fick nog lida för det. Godmodig till humöret skipade han rättvisa på sitt sätt. En skolkamrat – son till skolrådets ordförande – fick en gång gå i vägdiket hem. Själv gick Hjalmar ovanför på vägen.
– Han va’ dum, löd Hjalmars kommentar, när han berättade om händelsen. Dagen efter hade han fått stryk av läraren.
– Men det var det värt, tyckte han.
Hjalmar brukade inte gå i kyrka eller missionshus men han satt snällt och hörde på morgonandakten vid frukostbordet. Någon bok hade han nog aldrig läst.
Men också Hjalmar blev påmind om livets förgänglighet. När olyckan med foten hände var han nygift med Judit, och de fick en tid efteråt en liten son. Ett par år senare arbetade Judit och Hjalmar några dagar i en torvmosse. Deras lille pojke var med. Det var naturligtvis inte lätt att ha ständig uppsikt över den lille. Pojken gav sig iväg ett litet stycke på egen hand. Han snubblade, föll och sjönk i den blöta mossen tills bara benen syntes. Judit fann honom snart, men det var för sent.
När Hjalmar efter 30 år berättade detta glimmade en tår i ögat.
– Ja, det är konstigt, sa han.
–Det behövs barn i himlen för att lovsången ska bli fulltonig, sa Fredrik.
– Ja, det gör det väl, svarade Hjalmar.
Tänk vad Gud har skapat oss människor olika! Och allt vad vi har är stora gåvor, som vi fått av Gud, att tas emot och användas i ödmjukhet till Guds ära och människors tjänst.
Hjalmar klarade sig bra på sin protes hela livet. Den var av trä, och Hjalmar lagade den själv när det behövdes eller – så gjorde han en ny. Den togs av varje kväll och ställdes i hörnet. Hjalmar lade sig på soffan och gick sen inte ut mer den dagen. De flesta kvällar var det så. När Fredrik som barn för första gången hade fått syn på protesen, hade han blivit alldeles förskräckt.
Då det någon gång blev fest i byn, t.ex. vid jämna födelsedagar, var Hjalmar med. När han en gång vid ett sådant tillfälle kom cyklande hem, stod ena foten rakt bakåt. Den hade vridit sig helt om! Vad Judit då sade, fick Fredrik aldrig höra. Det teg Hjalmar om!
Judit höll väldig ordning i det fattiga hemmet. Det var nog bäst så för familjen. Hon tog vara på kronorna och såg till att Hjalmar var söndagsklädd, varenda söndag.
Man kan nog säga, att Hjalmar inte kände Gud och inte heller Jesus, Frälsaren. Han gick, som sagt, aldrig och hörde Guds ord. Men en gång kom han, när Fredrik bjudit honom till tältmöte i byn.
– Jag skall komma en kväll, hade han sagt. Det blev på lördagskvällen.
Fredrik hade dåligt samvete, för det blev liksom aldrig av att talas vid om det evigt förblivande, och han måste be Gud om förbarmande.
Fram i 70-årsåldern blev Judit sjuk och kom efter en tid på sjukhem. Hjalmar besökte henne dagligen. Han satt och höll henne i handen många långa timmar utan många ord. Det var hans sätt att uttrycka sina känslor, sitt tack, sin kärlek. Återigen kom händerna honom till hjälp. För Fredrik var det ovant att se.
Snart blev Hjalmar ensam – mycket ensam.
– Kan vi inte göra något snart? frågade han Fredrik. I vänskapen dem emellan hade en förtrolighet växt fram. Gud hör bön!
Den vintern var Hjalmar sig inte lik. Fram emot jul fann Kristina, Fredriks fru, honom liggande på golvet i hans hem. På sjukhuset, dit han fördes, konstaterades snart, att Hjalmar var obotligt sjuk. Efter bara ett par dagar blev det operation.
När Fredrik gick i sjukhuskorridoren hördes julsångens ord ”Oss är en Frälsare född.” Det kändes tryggt.
– Hjalmar, du har en Frälsare!
– Men jag har aldrig gått i kyrkan. Och aldrig brytt mig om det…
– Det betyder ingenting nu. Jesus har betalat all vår skuld. Synden är tagen ifrån oss. Den låg på Jesus. Både du och jag har förlåtelse för alla våra synder. Det är gratis. Det får vi tro nu!
Hjalmar såg på Fredrik med ljus i de trötta ögonen. Så grep han med båda händerna om Fredriks.
– Då tror jag det! sa han med tårar i ögonen.
Dagen efter hädankallades Hjalmar.
Guds nåd har inga gränser! Ska de mötas en gång i himlen och sjunga Lammets sång, de båda vännerna? Jag tror det. Så stor är Guds nåd.
”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud och de stå som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” Rom. 3:23.
Fride Månsson