Samtal med Trygve Bjerkrheim
På Lørensveien 26, bara två minuters promenad från Fjellhaug bibelskola i Oslo, bor en legend, en i Sverige närmast okänd men i de norska bönhusen älskad och ofta sjungen sångförfattare. Han är en fridfull man med en varm och innerlig stämma.
DIKTARE MED GRÖNT BLÄCK
Ett vänligt leende välkomnar mig i dörren. Han bjuder in mig i vardagsrummet. Där finns många böcker, och på bord och hyllor ligger ark med dikter, skrivna med grönt bläck. Trygve ler.
– Jag tycker så mycket om naturen och våren, det gröna, friska livet. Grönt är en hoppets färg. Den för tanken till den eviga våren hemma hos Jesus. Därför har jag alltid gärna använt grön penna.
Han skriver ofta dikt. Har alltid med sig en grön penna och något att skriva på. Ibland kan det komma flera dikter efter varandra.
– För ett par år sedan, när jag var ute och gick, ville rimmen aldrig sluta. Efter en stund sa jag till mig själv: ”Nej, Trygve, nu får det räcka, nu har du redan skrivit sju sångtexter!” berättar han och småskrattar.
PENSIONERAD LÄRARE OCH ÄNKEMAN
Trygve Alvgeir Bjerkrheim föddes 26 augusti 1904 i Bjerkreim, på Norges sydvästkust. Som åttonde barn i en skara på elva fick han en god kristen uppväxt. Sexton år gammal började han på Fjellhaug folkhögskola i Oslo.
– Det var det viktigaste året i mitt liv. Där fick jag frid med Gud! Efter gymnasiestudier började han studera teologi på Menighetsfakulteten i Oslo. Sedan dess har han arbetat inom Norsk Luthersk Misjonssamband (NLM) i 40 år som timlärare på Fjellhaug och i 35 år som redaktör för missionstidningen Utsyn. Trettio år gammal gifte han sig 1934 med Thea Karina Maudal.
– Hon var en typisk missionskvinna, gästfri och omsorgsfull, med hjärtat hos Jesus. Vi fick ett långt och rikt äktenskap. Men hon blev hårt prövad av sjukdom: scharlakansfeber, tyfus, lunginflammationer och till sist det tyngsta – Parkinsons sjukdom med dagliga smärtor i över 22 år… Tidigt Palmsöndagen 1987 fick jag sitta vid hennes dödsbädd, medan hon stilla andades ut. Det var som att se ett ljus slockna.
Trygve blir tyst en stund, men så utbrister han:
– Jag saknar henne djupt, men jag gläder mig över det underbara att hon nu är där, i livets paradis hos Gud!
GRIPEN AV KRISTUS
Vi tittar på några av hans dikter och jag frågar vad som inspirerar honom mest i skrivandet. Svaret kommer direkt:
– Kristus! Honom är jag mest gripen av. Och himlen! Det är ljusglansen i mitt liv. Kristendomen är ljus – mot en mörk bakgrund. Den är det eviga, saliga hoppet!
Uppslag till dikterna får han ofta vid andakter. Ett uttryck, en fras, ett ord som berört. Dikten på tidningens baksida har kommit till så. Den är uppbyggd kring ett uttryck från en andakt på NLM:s huvudkontor: ”Vi sträcker två tomma händer mot Gud. Nu har vi bara Jesus.” Flera andra sånger är också uppbyggda kring något sådant uttryck. Som orden: ”Det er nok, det som Jesus gjorde!”, yttrade av bonden Torgeir Fjærtoft vid en avskedsstund.
Det er nok, det som Jesus gjorde,
det er nok det som han har sagt.
Han har sona di synd, den store
og deg vunne så rein ei drakt.
MITT I NATTEN
Sången ”Det er makt i de foldede hender” skrevs mitt i natten.
– Jag hade varit på förmiddagsmöte i Misjonssalen, en söndag 1954. Kinamissionären Jon Berg talade om bönen. Han sa: ”Fronten med de knäppta händerna är den väldigaste stormakten i världen.” Det var ord som sjönk in i mig. Jag skrev ned dem på ett litet blomsterkort, som jag lade i mitt franska nya testamente. Och eftersom jag brukar använda det på söndagsmötena, blev jag ofta påmind om dessa ord. Så hände det sig en sommarnatt ett år senare, att jag vaknade vid 2‒3 tiden och kom att tänka på orden om de knäppta händerna. Då tonade det för mig: ”Det er makt i de foldede hender”. Så kom hela sången till mig, vers efter vers, som på diktamen. Jag tände en lampa, skrev ned sången, släckte ljuset och somnade igen.
Det er makt i de foldede hender.
I seg selv er de svake og små.
Men mot allmaktens Gud du dem vender.
Han har lovat at svar skal du få.
Det er svar underveis, engler kommer med bud.
Om det drøyer, det fram dog skal nå.
For det lovet jo løftens trofaste Gud:
Kall på meg, og du hjelpen skal få.
”HAN TAR ICKE GLANSEN AV LIVET”
Mest dramatisk bakgrund har sången ”Han tek ikkje glansen av livet”. Trygve kallar den för ”Signe-sången”.
– I slutet på 40-talet hade jag en elev på bibelskolan som hette Signe Edland. Hon var en frisk och glad ung kvinna, som gärna vittnade om frälsningen i Kristus. Sommaren 1949 blev jag och min fru bjudna upp till familjen. Hon bodde tillsammans med sin mor och sina syskon i Vinje i Vest- Telemark, där hon arbetade som folkskollärare. Det blev en oförglömlig resa med långa vandringar över fjällvidderna! Men bara ett halvår senare kom budet: Signe ligger på sjukhus. Cancer! Trygve besökte henne flera gånger på sjukhuset. Han fick också vara med i hennes sista kamp.
– Jag kom till hennes hem en söndagskväll mitt i maj 1950, med sista bussen för att möta henne i livet. Hon plågades då svårt av smärtor men klagade inte. Hon var en stark kvinna. Tidigare på dagen hade en ung grannflicka kommit in till henne. Signes syster hade hört Signe säga: ”Du borde verta ein kristen, du! For Jesus tek ikkje glansen av livet!” Det var hennes sista vittnesbörd. Stunden före uppbrottet var gripande. Hennes mors sista tröst till sin döende dotter klingar ännu i mina öron. Hon sa: ”Signe, Jesus dreg båten i land!”
Nu sjungs sången på mer än tio språk:
Han tek ikkje glansen av livet,
den Frelser som kaller på deg.
Fyrst då kan for alvor du leva
nor han får deg fylgja på veg.
– – –
Han fører deg frelst over fjorden,
heilt fram til den himmelske strand.
Nor døden sin brotsjø du møter
vil Jesus dra båten i land.
KONUNGENS FÖRTJÄNSTMEDALJ I GULD
I oktober 1993 hände något oväntat. Trygve blev kallad till audiens hos kung Harald V. Där fick han ta emot en av de högsta utmärkelser man kan få i Norge – konungens förtjänstmedalj i guld!
Trygve Bjerkrheims lyriska produktion är enorm: omkring 14 000 dikter, psalmer och sånger, ett tal som kan jämföras med Lina Sandells 2 000 och Fanny Crosbys 8 000! Han har också gett ut över trettio böcker. Bland annat en kommentar, som ingår i det stora norska s.k. Bibelverket, över 1 och 2 Petrus brev. De senaste åren har han inte skrivit lika mycket som tidigare år.
– Sångens älv flyter mera stilla nu, säger han och tillägger: Jag är ju snart hundra år!
Är det något bibelord som du tycker särskilt mycket om? undrar jag. Trygve ler och funderar.
– Livet är en vandring i många olika landskap. En tid lyser ett bibelord, en annan tid brinner ett annat klarare. Den sista tiden har jag ofta gått med 1 Tim. 2:4 i tankarna: ”Gud, vår Frälsare …vill, att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” Jag förundras över Guds godhet och över hans väldiga verk. Och tänk, en gång ska vi få se honom och bli honom lika!
Han får något fjärrskådande i blicken och tillägger:
– Gud har varit så trofast mot mig. Jag måste ofta fråga: Vad har du, Trygve, som du inte har fått? Ja, Jesus tar verkligen inte glansen av livet!
På Lørenveien har han levt sedan sin pensionering, i snart trettio år. Där för han en lugn tillvaro, skriver och läser medan dagarna går och kommer. I väntan på den dag han ska bli hämtad hem.
Til det landet der ingen gråter,
Jesus, takk at jeg dit skal nå!
Ved Guds nåde,
av bare nåde,
skal jeg salig den lykke få.
Daniel Brandt