Den största paradoxen i världen har funnit ett uttryck på en alldeles speciell gravsten. Den är rest på Stockholms Norra Begravningsplats mellan Karolinska Sjukhuset och Haga. Man kan se den från E4:an. Gravstenen består av ett stort, ljusgrått kors, så stort att det höjer sig över mängden. Stammen, huvudet och armarna är förbundna av en cirkel, som en segerkrans. På denna vackra predikare står det, på kransens övre halva: ”Jag lever.” Bokstäverna är stora och lyser i guld.
Paradoxen blir total när man betänker att den person som låter hälsa detta sedan länge är stum. Han känner inget. Inget ser han. Gryningsljuset över höghusen, vibrationerna från E4:an – inget sinne registrerar längre något av det som sker. Det som var en människa blir nu åter jord.
Men några av dem som ser stenen förstår att den bär på en stor hemlighet. De inser vad denne originellt frimodige man vill säga. Att orden från början inte är hans egna. På den undre delen av kransen står det: ”Ni skall också leva.” Tillsammans blir detta ett citat av Herren Jesus. Han sade en gång dessa ord för att ge andligt mod åt sina anhängare (Joh. 14:19). Därefter gav han sitt liv för att sedan i uppståndelsen ta det tillbaka. Den makten hade han fått av sin Fader.
Så har orden burits vidare i 1900 år. De har blivit livsviktiga för en person som sökt tillvarons mening, så betydelsefulla att han ville ha dem skrivna på sitt gravkors.
Graven och gravstenen utgör tillsammans en fullständig självmotsägelse. Och samtidigt talar de sanning. Inte bara en inomvärldslig sanning, utan en sanning som gäller också när den synliga världen inte längre existerar. Ett märkligt förhållande!
Att det kan vara så beror på att det finns två liv att leva: det fysiska livet och det andliga. Alla människor känner till det fysiska livet. Det andliga livet känner inte alla till. När Jesus talade med den välutbildade Nikodemus om detta förstod denne först ingenting.
– Du måste födas en gång till. (Till ett nytt liv.)
–Vad då, ska vi än en gång in i våra mödrars magar?
Det nya livet föds av Gud själv. Andens vind ger syn åt den som inte kan se. Det gryr. Öronen kan höra om okända ting. Hjärtat blir den Uppståndnes boning. Nu lever människan. Och döden bekommer inte detta livet. Därför att Kristus lever! Han som var smärtornas man är Livets Furste.
”Jag lever. Ni skall också leva.”
Thomas Nilsson lärare, Stockholm
Döden är inte det sista.
Livet finns bortom dess hav.
Herren går fram till din kista,
täckelset lyfter han av.
Fängsel och stängsel skall brista,
morgonen lysa igen!
Döden är aldrig det sista –
den är begynnelsen!
Ur en dikt av Tore Nilsson