– Hur känns det? är tidens standardfråga, inte bara i TV. Hela det ”nyandliga” flummet går t.ex. ut på att det ska ”kännas bra”.
Nu finns det också ett allvarligt religiöst sökande. Det leder några till insikten att människan i grunden inte är sökare utan sökt, inte ropande utan kallad, inte en som begriper utan gripen o.s.v. Det är den grundläggande religiösa erfarenheten. Somliga säger att Gud har initiativet. I boken Samtal om Gud säger K G Hammar att Gud alltid är subjekt. Det är så det känns när man möter levande Gud.
Gud är suverän, det är sant. Men det är inte hela sanningen. Kristen tro är att denne Gud har blivit människa, utlämnad till objekt för sina medmänniskors händer – från Marias till de romerska knektarnas – , tankar – ”vem säger folket att jag är?” – och ord – ”du är besatt”, ”du är Guds helige”.
Andra religioner vill inte veta av detta. Hindun, t.ex., säger: ”Gud kan inte lida; en gud som lider är ingen gud.” Men detta är den kristna trons hemlighet – att Gud, som har all makt i himlarna och på jorden, utsätter sig för förakt, förtal, förnedring, misshandel och dödsstraff. Aposteln förkunnar ”en korsfäst Kristus”, för de kloka en orimlighet och för de rättänkande en oanständighet men för dem som tar emot honom en Guds kraft till frälsning.
I bilden av en korsfäst Kristus ser somliga främst solidariteten med ”de nedersta”, andra lydnaden under Faderns vilja, många tänker på att han gjorde allt detta för oss, som var evig död och fördömelse värda, några framhåller att just förnedringen på korset uppenbarar Guds makt och herrlighet. Denna mångfald speglas i psalmboken, för egen del stannar jag för Hartmans nr 38.
Naturlig religion tänker sig gärna det gudomliga som det högre, det djuriska som det lägre och människan däremellan; ska hon närma sig det gudomliga måste hon komma bort från det djuriska, kroppen och dess begär.
Kristen tro säger däremot att det som skiljer människan från Gud alls inte är det som hon har gemensamt med djuren utan tvärtom det hon är ensam om, inte kroppen och dess ”grova” begär utan det högsta och finaste hon har, hennes moraliska medvetande. Syndafallet är att människan inte nöjde sig med att vara Guds avbild utan ville bli hans like, av sig själv vetande vad gott och ont är. Så har människan stängt vägen till Gud. Återstår Guds väg till människan; Gud kom i köttet och blev människa – bl.a. för att vi inte skulle ringakta utan akta och ära kroppen.
Det hör till den postmoderna, falska andligheten att bortse från kroppen och i stället lyfta fram moraliska värden som något finare. ”Feministteologin” är full av det.
Ett vackert exempel på urfrestelsens genomslagskraft ger de resonemang som, även på kyrkligt håll, förs om praktiserad homosexualitet. Att mäns och kvinnors kroppar är skapade så att de passar in i varandra är ett faktum som man inte låtsas om utan går förbi med tystnad. I stället ger man mänskliga kvaliteter som omsorg och trohet företräde framför det tydliga bibelordet.
Aposteln Paulus tar inte upp ”mäns otukt med män” i första hand som en moralfråga, om lydnad mot lagen, nomos. Han säger att den är emot naturen, fysis. Med det avser han inte något vi kan komma fram till genom biologi, psykologi, statistik o.s.v. utan den Guds skapelseavsikt som inte ens syndafallet rår på. Det gäller vad Skaparen har avsett med sitt verk. Det är ytterst en sanningsfråga, inte en moralfråga. Guds ord svarar mycket enkelt: ”Man och kvinna skapade han dem.”
Alltifrån aposteln Paulus ord om kroppen som den Helige Andes tempel har respekten för och omsorgen om människors kroppar varit central i den kristna kyrkans liv. Hälso- och sjukvård, diakoni och fattigvård har hört till hennes vara i världen.
Men också i hennes innersta är kroppen viktig. Många kan med Henric Schartau vittna om hur avgörande ord från Gud kom till dem vid Herrens nattvardsbord. Men även där nattvardsgästerna inte gör några särskilda minnesvärda andliga erfarenheter, tar de i sina kroppar emot Jesu herrlighetskropp och bär den ut i världen.
Genom dem är han kroppsligen närvarande i den värld han återlöst och skapat på nytt.
Erik Petrén f.d. lektor, Gävle