Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Joh. 3:16.
I nattens mörker vandrar en man mot det hus där Jesus är. Han bär på livets viktigaste fråga: Vem är Jesus? Mannen har en uppsatt position i kyrka och samhälle och är känd av sin omgivning. Kanske är det för att han är rädd att någon ska få reda på att han söker upp den omstridde läraren från Nasaret som han tar skydd av mörkret. Han tar ändå risken, eftersom frågan har blivit så brännande för honom. Han måste få reda på vem Jesus verkligen är.
EN SÖKARE I NATTEN – EN ÖPPEN DÖRR
Nu står han där med bultande hjärta och darrande hand och klappar på porten. Ska han bli insläppt? Har Jesus tid för honom vid denna sena timma? Han blir mottagen, för Jesus är sådan att han öppnar för den som klappar på (Matt. 7:7). Jesus har lovat: ”Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut” (Joh. 6:37).
Jesus har tid för liten och stor. Han har ett personligt intresse av både dig och mig. Hans dörr är öppen! Tyvärr är det omvända förhållandet alltför vanligt: Jesus får ofta stå utanför stängda hjärtedörrar, han som säger: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp. 3:20).
Den man vi talar om är rådsherren Nikodemus, medlem i Stora Rådet i Jerusalem. De flesta av rådets medlemmar var starka motståndare till Jesus och ville helst av allt röja honom ur vägen, men för Nikodemus var det annorlunda; han måste få svar på sin brännande fråga. Därför sökte han upp Jesus. Han fann honom och fick tillfälle att samtala med honom.
LIVETS VIKTIGASTE FRÅGA
Nikodemus fråga är än i dag livets viktigaste fråga. Vem är Jesus för mig? Vad betyder han för mig? Svaret avgör var jag ska tillbringa hela evigheten – hemma hos Jesus i den eviga saligheten eller i det eviga mörkret, skild från honom.
Om jag ägde allt men icke Jesus,
vore livet värt att levas då?
Kunde väl mitt hjärtas längtan stillas
blott av jordens ting, som sist förgå?
Om jag ägde allt men icke Jesus,
vore vinsten värd en livslång strid?
Och är jordefröjden värd att nämnas
mot en enda stund av Jesu frid?
Jesus säger: ”Detta är det eviga livet, att de känner dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus” (Joh. 17:3). Aposteln Petrus vittnar inför Stora Rådet och säger: ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta” (Apg. 4:12).
VAD SKA JAG GÖRA?
Då måste det ju vara absolut nödvändigt att verkligen lära känna Herren Jesus!
Nikodemus inleder samtalet med att tala om vad han och kanske hela Stora Rådet vet: ”Vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.”
Jesus svarar honom med att säga: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”
Helt oförstående frågar Nikodemus: ”Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?”
Jesus vidhåller att det är nödvändigt för en människa att födas på nytt, om hon ska komma in i Guds rike, och Nikodemus börjar ana det, men hur ska det gå till? ”Hur kan det ske?” Så rådsherre och lärare han är, vet han inte detta.
SE PÅ JESUS!
Hur gör Jesus med den okunnige Nikodemus? Han visar honom till Guds ord, till ett avsnitt i GT (4 Mos. 21), som Nikodemus säkert hade läst många gånger och kanske kunde utantill. Det avsnittet berättar om hur israeliterna under vandringen från Egypten till Kanaan gjorde uppror mot Gud och Mose. De protesterade mot Guds ledning och vämjdes vid den föda som de fick nedsänd från himlen av Gud.
Att sätta sig upp mot Gud går aldrig väl. Herren tuktade sitt folk genom att sända giftiga ormar, som bet människorna. Många dog. Då ångrade sig folket, gick till Mose och begärde att han skulle be Herren ta bort ormarna från dem.
På Mose bön svarar Gud med en underlig befallning: Mose ska göra en orm av koppar och sätta upp den på en stång. Sedan ska den som blivit ormbiten se på kopparormen, så ska han bli vid liv.
Detta var den hjälp Gud sände och som folket verkligen behövde. Hade Herren bara tagit bort ormarna, skulle de redan bitna, de som kände ormgiftet bränna i sina kroppar och visste att det snart skulle vara slut med dem, inte ha fått någon hjälp. Men nu kunde alla dessa se upp på kopparormen och få livet tillbaka.
Kopparormen är en förebild till Herren Jesus. Jesus säger till Nikodemus:
”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att de som tror på honom inte skall gå förlorade utan ha evigt liv.”
Alltsedan syndafallet i paradiset har vi den gamle ormens gift i oss – synden och ondskan – och det kommer att föra oss till den eviga döden, om vi inte tar emot den hjälp Gud har sänt. Gud älskade oss upproriska människor så, att han sände sin Son hit i världen. Jesus bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä. Vår skuld betalades av Jesus, då han dog på korset.
Nu får du se upp till honom och ta emot liv, det eviga livet. Där har du svaret på livets viktigaste fråga: Vem är Jesus? Han är världens Frälsare.
Därför får du med visshet säga och bekänna: Han är min Frälsare!
En blick på den Korsfäste livet dig ger,
ja, just nu där är liv ock för dig!
Så se, kära själ, och så bliver du frälst,
se på honom, som offrade sig!
Harald Waldemarson