Jag brukar möta honom på väg ner till stan. En man skapad av Gud. Han är runt de trettio. Vacker, och ovanligt lång för att vara kines. Den gyllenbruna huden stramar över de seniga musklerna. Ständigt på vandring, fram och tillbaka.
Jag brukar möta honom på väg ner till stan. En man skapad av Gud. Han är runt de trettio. Vacker, och ovanligt lång för att vara kines. Den gyllenbruna huden stramar över de seniga musklerna. Ständigt på vandring, fram och tillbaka. Ibland äter han på något: en bit ångkokt bröd eller en frukt. Andra gånger ser jag honom peta bland soporna, som ligger slängda längs trottoaren utanför de små matställena. Vem är han? Varifrån kommer han? Var sover han om natten? Ibland tycker jag mig ana ett litet leende i hans ansikte, innan han hastigt tittar bort. Känner han igen mig – eller ler han åt något som jag inte kan se?
För åtta månader sen, när jag först stötte på honom, brukade han sova under ett av träden i närheten av min arbetsplats. Då var hans mörka, långa hår fortfarande glänsande och mjukt. Nu skulle man nog inte kunna dra en kam igenom tovorna. Mellan oss har vuxit fram ett hemligt samförstånd. Jag har aldrig sett honom tala med någon: kanske är han stum, eller har han valt att inte tala? Bär han på en hemlighet som är för stor att yppa? ”Och Gud skapade människan, till sin avbild skapade han henne…” (1 Mos. 1:27.)
Vi har nog alla mött människor, liknande vår vän. Nej, inte alltid så vackra. De har ibland varit ganska ovårdade, med rödsprängda ögon och dygnsgammal skäggstubb. Kanske har spritångorna fått oss att reflexmässigt dra oss tillbaka. Eller har de suttit i något kafferum och håglöst bläddrat i dagstidningen, medan arbetskamraterna diskuterat aktiemarknaden. Några har tillhört de framgångsrika, de effektiva, de med fulltecknad almanacka. De nyduschade och vältaliga, med vältränade kroppar och senaste frisyren. Ständigt på språng, fram och tillbaka. Människor. Guds avbilder.
Så är du och jag också skapade av Gud, till hans avbild. Även om avbilden har fått sina törnar, om den blivit utsliten och suddig näst intill oigenkännlighet eller kanske är på väg bort från sitt ursprung – Guds kärlek är outslitlig. Genom Jesus ser han på oss med nådens ögon: ”Jag har danat dig… du blir inte glömd av mig. Jag utplånar dina överträdelser som ett moln och dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag frälser dig.” (Jes. 44:21–22.)
”Vad du är skön, min älskade! Vad du ar skön!” står det i Höga Visan 1:15. Gud talar till människan, sin avbild. Varje människa du möter är älskad av Gud. Du också! Låt din medmänniska påminna dig om detta: Vad du är skön, du Guds älskade!
Kanske är det för att påminna oss om detta som vår ensamme vän vandrar fram och tillbaka, fram och tillbaka, längs stadens huvudgata? Kanske är det detta som är hans hemlighet: En människa, skapad och älskad av Livet självt – Guds avbild.
Gunnel Hjort, missionär, Kina