Jag tanker på Svenska kyrkan… Den som blir frigiven efter att ha hållits som gisslan under mycket lång tid kan visserligen visa sig ha kommit förvånansvärt lindrigt undan. Men något slags men brukar fångenskapen alltid ha medfört.
Nu släpper staten sitt grepp om kyrkan. – Fast gör den det? Vems tjänare är biskoparna egentligen? – Hur som helst, fångenskapen är inte över. Kyrkan är fortfarande i tidsandans klor. Det sitter liberalteologer på alla taburetter i alla instanser som utövar kyrklig makt. De tänker inte släppa fången. De ämnar inte ändra sig. Det kan de inte – för så vitt de inte blir omvända till Gud. Och det tycks de inte vilja bli.
Det ser mörkt ut. Frågan är om det inte är Herren Gud som har förblindat och förstockat dem som styr och ställer i kyrkan. I så fall är läget mycket allvarligt, ja, ur mänsklig synpunkt sett alldeles hopplöst.
Vad ska vi göra, vi, som kallar oss bibel- och bekännelsetrogna och verkligen vill vara det? Vi ska fortsätta att vara bibel- och bekännelsetrogna! Därutöver ska vi lära av Skriftens trosvittnen.
Profeten Jeremia, ”tårarnas profet”, fick inte verka under väckelsetider. Han hade att fullgöra sitt av Gud givna uppdrag i slutskedet av Juda rikes historia, under den period då Guds reningsdom på grund av det dåraktiga folkets envisa ohörsamhet till slut blev en oåterkallelig förkastelsedom. Ingen applåderade Jeremia. Han mötte aldrig några stående ovationer. ”Vi behöver inte alls bry oss om vad han säger”, det var vad folket kom överens om. ”Ty våra präster skall icke komma till korta med undervisning, ej heller våra visa med råd, ej heller våra profeter med förkunnelse.” Jeremia hade varit tydlig, för människor hade insett att hans undervisning inte gick ihop med den som deras favoriter gav, när de ideligen rabblade sitt ”positiva” budskap ”Allt står väl till.”
Just så tydliga ska bibel- och bekännelsetrogna präster och predikanter vara. De ska säga precis som det är. Vår tids ogudaktiga människor har samma rätt som invånarna i Nineve att få reda på att det roliga snart är slut. Det stundar en räkenskapens dag och en förfärlig dom.
Man behöver inte inneha något annat ämbete än det som det allmänna prästadömet tilldelar var och en som tror på Kristus för att tala till falska profeter på samma klara och entydiga sätt som Jeremia, sänd av Gud, tilltalade profeten Hananja: ”Hör, du Hananja: Herren har icke sänt dig; du har förlett detta folk att sätta sin lit till lögn.”
Men en sak till, som är absolut nödvändig! Aposteln Paulus säger: ”Ve mig, om jag inte förkunnar evangelium.” Också detta gjorde Jeremia, i en trohet mot Herren som borde gripa oss. När Juda rikes siste kung inser att allt hopp är ute – Nebukadnessar har omringat Jerusalem – då träder Jeremia fram, uppdragen ur brunnen, vädjar och säger: ”Lyssna nu till Herrens röst i det jag säger dig, så skall det gå dig väl och du skall få leva.” Ett erbjudande om förskylld nåd, alltså – också det förkastat, dessvärre. Sidkia flyr, tas till fånga, förs till Nebukadnessar, får se sina barn slaktas, innan hans ögon sticks ut och han förs bort till Babel bunden med kopparkedjor. Sidkia vågade inte, kunde inte ta emot frihetsbudet, men Gud menade allvar och ville ha det framfört till honom, och Jeremia bar fram det.
Det är det mest angelägna just nu: att evangelium blir förkunnat för människor. Formerna för förkunnelsen får väl bli sådana som omständigheterna tillåter. Och resultatet är inte vi satta att registrera.
Sam-Arne Nilsson redaktör