Daglig omvändelse

Det låter häftigt. Är inte omvändelsen en engångsföreteelse i livet?
Antingen är man omvänd, eller så är man det inte. Så varför finns uttrycket daglig omvändelse?

Vi börjar med det första ordet, daglig.

I Nya testamentets skildring av de tre åren då lärjungarna umgicks med Jesus från Nasaret ges inte många detaljer hur lärjungaskolan var schemalagd. Att undervisningen omfattade både teori och praktik är tydligt, men hur en dag eller hur en termin såg ut, vet vi inte. Man får lätt det intrycket att Mästaren umgicks med sina lärjungar under dagtid med ibland mycket sena kvällar och även nätter. Som tillhöriga det judiska samhället deltog de i högtider, i templet och i synagogan, och ofta var de med i det offentliga samtalet.

Det torde vara svårt att hävda något annat än att – såsom lärjungarna intensivt umgåtts med sin Mästare före korset och uppståndelsen – så fortsatte deras intensiva umgänge med honom efter uppståndelsen. Såsom Jesus antytt vid instiftandet av nattvarden, firade man hans måltid ofta.

Man bad dagligen, flera gånger om dagen. Man tog del av apostlarnas undervisning på samma sätt som man tidigare undervisats av Jesus direkt.

 

STÄNDIG GEMENSKAP MED JESUS

Ett andligt liv tillsammans med Jesus är alltså en daglig gemenskap med honom, var-dag. Behöver det påpekas? Jag tror det. För många sker en koncentration till söndagen. Vardagstempot är för stressat och ett slags söndagskristendom blir följden. Det dagliga får stå tillbaka för det intensiva i intervaller. Man deltar i en bibelkurs, i en retreat, ett sommarläger eller gemenskapsdagar i en form av möteskristendom. Detta utesluter inte en övertygelse om att man är och vill vara en kristen varje dag med Jesus. Man vill vara med honom och man ägnar honom någon tanke ibland. Bön blir det dock allt oftare bara när man verkligen känner för det. Den äldre traditionen att be morgon- och aftonbön dagligen och använda Bibeln till dagligt bruk är bruten.

I denna form av gemenskap med Jesus gäller nu frågan: vad har den för andlig karaktär?

Så till det andra ordet: omvändelse.

 

EN NÖDVÄNDIGHET

Alltifrån Jesu uppmaning till omvändelse, undervisningen om den förlorade sonen m.fl. ex., orden till Petrus: När du en gång har omvänt dig, erfarenheterna hos de första kristna och hos en Saulus på väg till Damaskus, har just omvändelsen en central roll i all kristendom.

Ibland kan man få det intrycket att en viss typ av predikan är omvändelsepredikan, ett viss samfund driver kravet på omvändelse mer än andra. Visst är det så att omvändelsen poängteras olika, men i all sann kristendom är omvändelsen, liksom rättfärdiggörelsen och pånyttfödelsen, avgörande för en människas väg till ett nytt liv i gemenskap med Jesus.

Som mycket annat i mötet med Jesus aktiverar omvändelsen den dubbelhet, som inte går att logiskt tidsbestämma och varudeklarera. Ingen människa kan omvända sig själv utan att den helige Ande utför sitt verk i hjärtat. Omvändelsen kan t.o.m. karaktäriseras som gåvan att bli vänd mot Gud och bort från all avgudadyrkan, en befrielse till att äntligen få det rätt ställt med Gud.

Samtidigt finns där en stark underton av krav: Du måste omvända dig! Det finns en gräns för allt hattande och haltande på båda sidor. Du kan inte längre skjuta upp avgörandet. I dag – om du hör hans röst – kan du inte längre förhärda dig, hitta ursäkter, senarelägga. Gud tvingar sig inte på dig. Du måste själv omvända dig till honom.

 

ETT GUDS VERK

De som är omvända, har väldigt lätt att se omvändelsen som ett Guds verk med och i dem. De har svårt att ha något beröm över för sig själva. Nåden i upprättelsens stund är så överväldigande att deras eget jag drunknar i erfarenheten av att få en ny identitet i Jesus Kristus. Omvändelsen ger den tro på Jesus som kan uttryckas såsom Paulus gör i Galaterbrevets 2:a kap.: ”Jag är korsfäst med Kristus och nu lever icke mer jag utan Kristus lever i mig och det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.”

Då omvändelsen är så totalt genomgripande kan man förstå att det för många har blivit ett ”före” och ett ”efter”. Dessutom har där inte sällan funnits ett ögonblicksgenombrott, så att de kunnat beskriva inte bara vilken dag de blev omvända utan t.o.m. vilken timme och vilken minut.

Andra åter ser gärna omvändelsen i ett längre perspektiv, där Gud länge sökt dem, länge arbetat med dem och omvändelsen ledde förvisso till ett nytt liv, när Gud skapade allting nytt, men det nya livet hade framför sig en skör och ömtålig tid av växt, skydd och blomningstid för att omsider bära frukt.

 

AVGÖRELSE – PÅNYTTFÖDELSE I DOPET

Just här finns det en brytpunkt som är värd att uppmärksamma. Den blir tydlig just i uppfattningen av den dagliga omvändelsen.

Flera protestantiska kyrkor och samfund poängterar nödvändigheten att ha erfarit omvändelsen, eller som man ibland uttrycker det, frälsningen, medvetet som ung eller vuxen.

Efter omvändelsen bekräftas tron i ett dop, där man bekänner sig till sin nye Herre, Jesus Kristus. Man är därefter en kristen som gått igenom porten och går på den smala vägen. Livet med Jesus handlar om en var dags helgelse; plantan skall rensas, ansas och vårdas. I denna troslära är det svårt att finna kapitel som handlar om den dagliga omvändelsen.

Det behöver inte innebära förakt för barndopet, men den genomgripande frälsningserfarenheten i en avgörelse dominerar. Även där den barndöpte ses som ett Guds barn handlar det om att växa upp, fostras, prövas, tuktas och lida för att gå in i Guds Rike i fullkomligheten.

Annorlunda är det i de protestantiska kyrkor som ser omvändelsen bäst förklarad i dopet i Jesu namn. När man döps, verkar den helige Ande så att man blir begraven med Kristus och man blir uppväckt med Kristus. Det är fråga om en reell död och en reell uppståndelse. Den gamla människan dör och den nya människan uppstår. Så bryts syndens herravälde över en människa. I stället för att vara vänd bort från Gud är hon nu vänd mot Gud. Och Gud har vänt sitt Ansikte mot henne. Hans nåd strömmar mot henne och hon uppfylls av helig Ande.

Den nya människan lever av denna nåd var dag. Den är var morgon ny. Så länge hon är på jorden behöver hon så leva i sitt dop, dvs. daglig omvändelse. Hon dras med sitt syndafördärv, den gamla människan, som gör sig påmind på många otrevliga sätt. Hon kan inte handskas med den på något bättre sätt än dränka den var dag i Guds nåd. Därför ber den kristne i sin morgon- och aftonbön om syndernas förlåtelse, tar emot förlåtelsen och kraften att kämpa mot den onde. Men hon kan inte göra det i kraft av gårdagen eller träna sig för morgondagen. ”I dag hjälper Herren”, stod det på bonaden över mors säng.

Här finns ett djup och en glädje, en miljö som alla behöver leva i.

 

SÖK DAGLIG FÖRVISSNING OM FÖRLÅTELSE!

Det andliga livets höjdpunkter beskrivs ofta i de stora upplevelserna av Jesus Kristus, på Förklaringsberget, vid den Öppna graven, i miraklet eller det unika bönesvaret.

Den dagliga omvändelsen känner dock Guds generositet att var dag utge sig själv för den som lever av kraften och nåden hos Jesus själv. Då blir snart ett andligt behov att var dag bli omvänd till Gud, dö och uppstå, lika viktigt för själen, som det är för kroppen att gå ur sängen och äta mat var dag.

Hur blir detta verkligt för oss i dag? Genom att vi var dag brukar Guds ord så att lagen får driva oss till Kristus. Den dagliga omvändelsen bekräftas inte av några gärningar eller några förhållningssätt hos oss, än mindre av fromhetsövningar, utan endast av Kristi löftesord: ”Dina synder är dig förlåtna.”

Vem av oss vill inte leva i det löftet var dag?

Sture Hallbjörner prost, Göteborg