Gudomlig nåd betyder bland människor ofta just inte så mycket annat än ett Guds ursäktande. De flesta är hyggligt folk. Det som brister tar Gud hand om. Resonemanget fungerar hjälpligt, tills namn som Hitler kommer på tal. Vad skall Gud göra med sådana? Och var går för övrigt gränsen för vad Gud kan ursäkta?
Gud ser saken annorlunda. Från Guds position är inte de flesta av oss hyggligt folk. ”Ingen rättfärdig finnes.” Jesus berättar om två män, som gick till templet för att be. Den ene var inriktad på att lyda Gud, och var tacksam för det. Den andre var tullindrivare åt ockupationsmakten. Hans andakt blev bara: ”Gud, förbarma dig över mig syndare!” Jesus säger att denne olycklige tullindrivare ”gick hem rättfärdiggjord, men inte den andre”. Denne var ju redan ganska bra, som han själv såg det.
Redan för 2 000 år sedan reagerade människor våldsamt mot Jesu hållning. Det religiösa etablissemanget höll honom för fullständigt hopplös, ja, en hädare. Att syndare behöver bättra sig det är ju helt i sin ordning, men ge sig på rejäla människor och peka ut dem? Absurt! Men synd, vad är det? Ett mörkt ord från 1800-talet? Att vänsterprassla? Att kopiera dataspel? Att ”låna” hem grejor från jobbet? Bibelns bild är en annan. Synden är en makt i oss, som driver oss att göra det onda. Synden är det upproriska misstroendet mot Gud, viljan att bara vara sin egen. Redan i Bibelns början möter vi den skenbart harmlösa frågan: ”Skall jag ta vara på min broder?”
Vem kommer undan? En grupp av de andligt duktiga kommer vid ett tillfälle till Jesus, släpande på en kvinna. Man har gjort ett verkligt fynd – en synderska. Återstår endast att utmäta straffet. Jesus böjer sig ner och skriver i sanden, reser sig och svarar att den som är utan skuld får kasta första stenen. Sedan forsätter han att skriva. Vad Jesus skrev står det ingenting om, men åklagarna troppade av en efter en. Kanhända blev det som stod i sanden alltför påfrestande? Platser, namn, händelser som gav obehagliga associationer. Mjölet i påsen var inte så rent.
Det har påpekats att det inte är människans sämsta sidor som skiljer henne från Gud, utan hennes bästa – viljan att klara sig själv, stå på egna ben, självhävdelsen. Där Gud mäts med människors mått får evangelium klinga ohört. Men Gud är annorlunda. Gud är helighet, Gud är barmhärtighet. Bibeln berättar att han älskade världen så, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad, utan ha evigt liv. Det fordrades ingenting mindre, men det fordras nu heller ingenting mer. Gud ursäktar inte synden. Han förlåter den för Kristi skull, varför också det oursäktliga kan förlåtas.
Lars Göran Brandt