Guds lag i förkunnelse och liv

Och det blev afton den sjätte dagen. Folket drog sig tillbaka till lägret och beredde sig för vila inför den sista och avgörande dagens händelser. Sex dagar hade de tysta tågat ett varv runt staden Jeriko. Dagen därpå var det dags.
I denna artikel skall sjätte och sjunde kapitlet i Josuas bok få hjälpa oss att se lite av vad Guds lag är tänkt att betyda i förkunnelsen och i våra liv.

Israels barn med Josua i spetsen hade gått över floden Jordan och var nu på väg att inta det utlovade landet. När de kom till Jeriko, var det ”stängt och tillbommat för Israels barn och ingen gick ut eller in”. Sett ur vårt perspektiv kan det se hemskt ut, att Gud stod bakom Israels erövringståg genom Kanaan. Men då måste vi komma ihåg, att Gud hade en mening med sitt egendomsfolk. Genom det skulle hans frälsning komma till alla folk. Hans planer hotades av att Israels grannfolks religioner lockade till avguderi.

Vi kan inte i dag säga, att Gud ”håller” mer på ett folk än på något annat. Kampen mot djävulen sker inte mellan folk och nationer utan i vars och ens hjärta. I den kampen har Guds lag en viktig roll.

MURAR MÅSTE FALLA

När staden skulle intagas, befallde Herren Josua och folket att tåga runt Jeriko under sex dagar. Folket, tillsammans med soldater och präster, skulle vandra i tåget; prästerna skulle blåsa i basuner gjorda av bagghorn.

Vad tänkte egentligen människorna där inne i staden? Kanske skrattade de den första och andra dagen och sade: ”De där israeliterna är ju tokiga. Låt dem gå där och blåsa i sina lurar. De tröttnar nog snart. Vi har mat och vatten för långa tider.” Den tredje dagen lät det kanske på samma sätt, om än något mindre självsäkert. Och fram emot den sjätte dagen var det nog mer än en som kände kalla kårar längs ryggraden och undrade vad detta skulle leda till.

När en människa första gången nås av Guds lag, kan det vara lätt att skaka den av sig: ”Det här gäller väl inte mig, Gud kanske inte ens finns…” Men Gud vet vilket tidsschema som gäller för oss var och en. Han talar till oss om och om igen. Jesus säger att han står vid dörren och klappar på (Upp. 3:20). Om någon öppnar, vill han gå in och ha gemenskap med honom.

GUDS LAG FÄLLER HJÄRTATS MURAR

På den sjunde dagen intogs staden. Men det var inte murbräckor och befästningsvallar som fick murarna att falla. Denna dag vandrade Israels barn sju gånger runt staden, och på det sjunde varvet stötte prästerna i basunerna och folket gav upp ett härskri. Och murarna föll!

”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” (Hebr. 4:12.) Det var Guds befallning, Guds lag, som gjorde att murarna föll, inte soldaternas skarpa svärd.

Lagen skall predikas i all sin skärpa, även om det är svårt. Lättare är att predika om Guds lag, så att det sägs att ”alla är syndare” utan att någon blir särskilt träffad. För ”syndare är vi ju alla”, försvarar man sig, ”Vi får göra så gott vi kan” och ”Gud förlåter ju”.

Men lagförkunnelsen handlar inte om Guds förlåtelse, utan det vi ska inse är att det inte räcker med att ”göra så gott vi kan”. Guds lag ska visa att vi inte är i närheten av att klara hoppet över ribban. För att murarna till vårt inre ska rasa, behöver vi ställas inför våra felsteg på ett konkret sätt, så att vår självsäkerhet och trygghet rubbas. Men samtidigt måste det ske med kärlek.

LAGEN GÖR RENT HUS

När staden var intagen skulle allt tillspilloges. Tillspillogivning är ett hemskt ord. Allt levande skulle dödas och allt annat förstöras. Av människorna i staden skulle bara skökan Rahab och hennes familj räddas, för att hon hade hjälpt de spejare som varit där tidigare (Se Jos. 2:3f). Bara guldet och silvret, allt av koppar och järn skulle sparas och helgas åt Herren.

Var inte detta onödigt grymt? Vi får se även detta i perspektivet av kampen mot ondskan. Jerikos människor, boskap och guld kunde förleda israeliterna till avfall från Gud. Därför måste det förstöras eller avskiljas till bruk i gudstjänsten.

Så är det också när en människa drabbas av Guds lag. Den måste få göra rent hus. Inte så att vi blir syndfria, men så att vi inte medvetet kan behålla det ena eller det andra som strider mot Guds bud. I längden leder allt sådant bort från honom. Guds nåd får vi inte ta som ursäkt för ett liv efter vår egen vilja. Lagen gäller fortfarande för vårt liv med Gud, även om den inte fungerar som en väg till Gud.

Det goda vi fått i skapelsen kan helgas åt Herren. Våra personliga gåvor och förutsättningar, det som har bestående värde för tjänsten i Guds rike, kan renas och bli till nytta.

LAGEN KRÄVER VÅR SYNDABEKÄNNELSE

Följden av att Akan hade stulit av krigsbytet och gömt det stulna i sitt tält började märkas vid nästa strid, då israeliterna förlorade. Gud pekade på var synden fanns och han var oerhört konkret: i en av stammarna blev en släkt utpekad och i den släkten blev en familj utpekad och i den familjen blev Akan utpekad. Han kunde till slut inte annat än erkänna sin synd inför Josua och inför Herren.

Obekända synder får oss att förlora frimodigheten och kraften till seger över frestelserna. Vi kan ha glömt eller förträngt det som skiljer oss från Gud. Men genom en konkret predikan av Guds bud kan det komma upp till ytan igen. Då måste det bekännas.

Akan fick ett tragiskt slut. För honom fanns till sist inte försoningens möjlighet. Men Josua, som förde folket in i det utlovade landet, pekar framåt mot honom med samma namn. I kraft av att Jesus dog och uppstod för oss, finns förlåtelsen för alla våra synder. Både gömda och uppenbara. ”Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh. 1:9.)

Stefan Nyholm, församlingspedagog, Göteborg